Linas liv i limbo

Alla inlägg den 13 oktober 2010

Av Lina - 13 oktober 2010 14:30

Vi åkte till sjukhuset för viktkontroll igår och blev kvar. Viktuppgången är så sparsam att den är ohälsosam för en så liten krabat som Signe och dessutom togs det infektionsprover som inte riktigt var till belåtenhet. Okej. Bara att åka till ICA och köpa sig en tandborste för att sedan checka in på fängelset, förlåt, jag menar hotellet igen.


Idag är jag ordentligt mör i hela kroppen efter en natt i obeskrivligt hård och obekväm säng men ändå… jag har fått sova!


Natten till igår fick jag nästan inte en blund i ögonen. Signe ville äta oavbrutet och sömnen liknade mest en dvala som jag gled i och ur. Med rödsprängda ögon och en tokskrikande bebis i famnen stegade jag således in på vårdavdelningen under eftermiddagen och även om bebisvikt och prover säkert vägde tungt vid beslutet om vi skulle stanna kvar eller inte så tror jag att även moderns status spelade viss roll. Nu i natt har personalen, likt blåklädda änglar, bara tassat in försiktigt och lagt Signe hos mig var tredje timme. Jag har ammat henne en kvart ungefär och sedan har den där gudasända varelsen hämtat henne igen och matat klart henne med sond eller flaska så att jag fått sova lite till. Himmelskt!


Flaska ja… Det har ju inte gått något vidare när vi försökt med den tidigare. Eller, det har inte gått alls rättare sagt. Signe har skrikit, protesterat och till slut kräkts när hon satt mjölk, som utan hennes medgivande glidit ur flaskan, i halsen. Det är ju inte meningen att matstunden ska kännas som ett övergrepp så därför har vi gett upp flaskan och försökt med bröstet istället. Men nu känner jag att nog är nog, som man säger i staterna. Eftersom jag inte välsignats med genomskinliga bröst med millilitergradering så har vi ju ingen aning om hur mycket Signe får i sig när vi är hemma och kontrollvägningarna här på sjukhuset visar på att det bara rör sig om mellan fem och trettiofem milliliter. Hon bör få i sig sextiofem. Inte konstigt att hon varit ledsen.


Nu kör vi hur som helst hårdträning för att få henne att acceptera flaskan och ärligt talat så känns det som en befrielse att äntligen få lägga brösten på hyllan, om ni förstår vad jag menar. Just nu är de bara behäftade med matångest och det mår ingen bra av, varken jag eller Signe


I natt är det som sagt personalen som skött matningen, men imorse var det min tur. När jag höll Signe i famnen och hon utan protester och med sin klara blick stadigt fäst på mig, åt de första millilitrarna ur flaskan, då började jag gråta. Tårar av lättnad och tårar av skuld. Äntligen äter hon. Hon äter.


Men hon har varit hungrig. Hon har legat i min famn, legat vid mitt bröst och gråtit av hunger. Inte konstigt att den enda sovplats hon accepterade var på mig. Inte konstigt att hon var ledsen.


Inte konstigt att vi var ledsna.


Det är fortfarande bara de första millilitrarna ur flaskan som hon accepterar utan protester. Efter det börjar kampen. Jag har lyckats få i henne en full måltid och det tog en halvtimme. Stundtals lät det nog som om jag höll på att ha ihjäl henne, men emellanåt så lugnade hon ner sig och sög och smackade. Efteråt somnade hon direkt och sov och sov och sov.


Proverna såg bättre ut idag men vi blir kvar några dagar för att äta och sova och bli människor igen. Det känns bra. Eller, så bra det kan kännas i alla fall.

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se