Linas liv i limbo

Direktlänk till inlägg 15 december 2013

Stukad Lucia

Av Lina - 15 december 2013 23:51

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog fast att vi då inte behövde köpa något, eftersom vi redan hade allt hemma efter förra året då han också var lucia.


Sedan började tankemaskineriet mala och det stillade sig inte på hela veckan.


Förra året gick Alvin på dagis. Då var det ingen big deal vem som var lucia och inte. Flera killar blev jätteavundsjuka på Alvins alla ljus och han skred stolt fram i tåget, min lilla unge.


I år går han i skolan. Där är det mesta en big deal.


Jag såg framför mig tre scenarier:


1. Alvin kommer till skolan som lucia och ingen höjer på ögonbrynen.

2a. Alvin kommer till skolan som lucia och barnen skrattar åt honom. Han blir ledsen och vill aldrig vara lucia igen.

2b. Alvin kommer till skolan som lucia och barnen skrattar åt honom. Han bryr sig inte om det. Han vill vara lucia och kommer att fortsätta vara det oavsett vad andra tycker om det.


Skulle jag skydda honom mot alternativ 2a och därmed riskera att han aldrig skulle få uppleva alternativ 2b? Skulle jag berätta för honom att det var troligt att kompisarna skulle skratta åt honom och i det säga att det är farligt att sticka ut, att livet bör levas i mittfåran och att han alltid bör grunda sina val i målet att passa in?


Nej. Han måste få vara lucia och själv upptäcka vad det innebär, oavsett om det är bra eller dåligt. Han måste det. För att jag älskar honom.


När jag hämtade på skolan var Alvin i matsalen och åt mellanmål. Han hade lusselinnet utanpå kläderna och sa mellan knäckemackatuggorna att ljuskronan låg kvar i klassrummet. Fröken berättade att de haft en bra dag. De hade både sett på de stora barnens lussetåg i gympahallen och haft ett eget tåg lite spontant i klassrummet. Jag frågade Alvin om det var kul att vara lucia, men innan han hann svara sa en flicka bredvid att han väl inte alls var lucia utan stjärngosse. Då gick fröken in och sa att han visst var lucia, att han hade haft krona på sig och allt. Flickan såg lite fundersam ut men sa inget mer.


Vi hämtade den omtalade kronan i klassrummet och gick mot bilen. Jag tittade på min pojke som gick där vitklädd bredvid mig och frågade igen om det var kul att vara lucia.


- Ja det gick jättebra. Det var ingen som skrattade.

   Jag andades ut, helt obemärkt. Sedan fortsatte Alvin prata.

- Mamma. Vet du vad jag gjorde för att de skulle sluta skratta?

   Knut i magen.

- Nej. Vad gjorde du?

- Jag sa att det var den enda dräkten vi hade och att det var därför jag var lucia.

- Men Alvin, det var ju inte sant. Du valde ju att vara lucia för att du ville det, inte för att du var tvungen.

- Jag vet, men jag måste säga det så att de inte skulle skratta mer.


Vi hämtade Signe på dagis. Alvin ville ta med luciakronan in till sina gamla fröknar, men valde att inte ha den på huvudet.


I bilen på väg till affären fortsatte vi prata.


- Alvin, vad tänker du om att några av barnen skrattade när du var lucia? Varför tror du att de gjorde det?

- Vet inte.

- Tror du kanske att det var för att det inte är så vanligt att vara lucia?

- Jag tror att det kanske var för att de inte visste att killar kan vara lucia. Men det kan dom!

- Ja, jag tror att du har helt rätt Alvin. Jag tror att det var precis så. Att de inte visste att en kille kunde vara lucia och att de först skrattade för att de blev så förvånade. Men nu vet de ju att killar kan vara lucia, att de kan vara precis vad de vill. Och det är ju bra, eller hur?


Han blev tyst, min lilla pojke, och jag valde att prata om annat. Vi pratade om bilar och att mormor inte jobbade kvar på sitt gamla jobb, som vi just körde förbi.


Vi mötte upp Fredric vid mataffären. Alvin krånglade sig ur lucialinnet och vi gick hand i hand mot entrén.


- Alvin. Vad kände du när barnen skrattade åt dig? Kände du att du inte vill vara lucia mer eller vill du vara det ändå?

  Vi stannade av på stegen, jag böjde mig ner och satte mitt ansikte nära det pojkansikte jag älskar mest av alla.

- Nej. Jag vill inte vara lucia mer.


2a. Det var väl det jag visste. Världen är 2a. Även för en sexåring.


Vi gick in i affären, handlade mat, provsmakade salami, småpratade och hade det bra. Alvin verkar obekymrad över det han varit med om och jag är trots allt stolt över både honom och mig själv som inte väjde för det svåra.


Men han vill aldrig vara lucia mer och det gör så ont i mig att jag vill gråta.

 
ANNONS
 
Anna

Anna

16 december 2013 07:32

Fasen vad sorgligt!! Jäkla 2a. Men. Det känns som att med rätt pedagog så skulle det inte ha behövt bli 2a i det här fallet. Faktiskt. Jag hoppas hen lärde sig något. Kanske måste man prata innan om att alla kan vara lucia/stjärngosse... Så att man hindrar skrattet innan det kommer. Och att man pratar om det när det händer, och efteråt. På rätt sätt. Det är inte okej att bli skrattad ÅT. Det är faktiskt inte det.

http://annasutrymme.blogspot.com

Lina

16 december 2013 08:11

Sant. Pedagoger kan göra skillnad, men mest skillnad när det har med barn att göra kan ändå föräldrar göra.

 
Ingen bild

Elin

16 december 2013 09:29

Vad bra att han ändå var lucia! Försökte faktiskt uppmuntra min son som är lika gammal som Signe att vara lucia men han ville vara kaka istället, inte pepparkaka utan kaka, tyvärr hade vi ingen bra kakdräkt... Tillslut var han tomte istället. Sett flera bilder på fb med tjejer som stjärngossar och jag tycker det är så bra att man kan vara det man vill och samtidigt tråkigt att de ska bli hindrade av fördomar. Heja Alvin!

 
Ingen bild

Anna L

16 december 2013 12:55

Barn föds mogna och modiga med en fantastisk fantasi - sen växer de upp och blir barnsliga, fega och fantasilösa! Så trist, så 2a!

Lina

16 december 2013 16:00

Word!

 
Ingen bild

malin

16 december 2013 17:12

Jag gråter också för du skriver så bra. Det är sannerligen inte lätt att vara barn men det hela blir betydligt mycket lättare då man har en mamma som du!
Kram

 
Ingen bild

Sofia

17 december 2013 10:38

Att något så bra och roligt som att lucia skulle sluta så... =( Tycker att du resonerade rätt. Hade verkligen hoppats på alternativ 1. Pratar ni något mer med skolan om det?

Lina

17 december 2013 12:27

Ja jag tänker att jag ska stämma av läget lite med dem. Kanske kommer det en sexåring som min nästa år...

 
Ingen bild

Sofia

17 december 2013 11:50

http://www.sagoliktbokforlag.se/Kalle%20som%20lucia.html vet inget om den, men kanske möter Kalle liknande bemötande som Alvin.

 
Ingen bild

Jessica

17 december 2013 14:45

En klen tröst för den som blivit skrattad åt men Alvins val gör att vi förhoppningsvis är vid nummer 1.

 
Ingen bild

Michaela

27 januari 2014 13:20

Jag råkade ramla in här på din blogg och läste detta inlägg och får tårar i ögonen. Jag har en son, han fyller fyra på fredag, och jag har alltid uppfostrat honom med tänket att han kan vara/bli precis vad han vill! vill han vara lucia så ska han vara det, vill han ha rosa nagellack då ska han ha det osv. På lördag ska han ha födelsedagskalas, ett rosa sagokalas där alla barnen får klä ut sig till något i sago världen, min son ska vara en prinsessa! för prinsessor är bland det bästa han vet! Han är fortfarande "liten" och det är fortfarande "okej" att göra lite som man vill, men ändå finns det många runt oss, familj, vänner, främligar som säger åt honom vad han kan och inte kan vara, "pojkar kan inte vara prinsessor" osv, det gör mig så himla arg! Ditt inlägg gör mig ännu argare, och jag lider med din son, att han nu har blivit intalad att han kan inte vara vad han vill, bara för att resten av världen inte törs. Jag tänker -precis som dig- fortsätta säga till min son att han ska gå sin egen väg och att han kan bli precis vad han vill. men jag väntar med fasa på dagen då världen får honom att tvivla på det jag lärt honom ..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Lina - 24 december 2013 22:38


En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Av Lina - 15 december 2013 22:28


För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Av Lina - 15 december 2013 22:02

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

Av Lina - 11 december 2013 23:09


http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...

Av Lina - 10 december 2013 21:40

Gå upp klockan 06. Lämna på dagis klockan 07. Träna på gymmet klockan 08. Utbildning med jobbet klockan 09. Idag kände jag mig inte som mig själv. Vi får se om jag gör om samma rutin eller om det var en engångsföreteelse. Det kan nog vara så at...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se