- Jag vill inte heta Alvin. Det är bara töntigt att heta Alvin. Jag vill bara heta Darth Vader istället. Fast inte vara Darth Vader, bara heta det. Det vill jag.

På onsdag blir Darth Vader fem år. Och det märks. 

Den här trinda lilla ungen blev fotograferad för exakt ett år sedan idag. Januari 2011. En av alla dessa månader av ångest och oro över kaskadkräkningar och viktuppgång. Knappen hade suttit på sin plats på magen i ungefär två månader och Signe hade helt slutat att äta på egen hand. Vad jag minns så var vårt enda fokus att få i vår dotter så mycket mat som möjligt. Alla de mängder som hon kräktes upp matade vi till igen och den automatiska matpumpen gick varm. Dag som natt.

Ändå hade vi ont i magen varje gång det var dags för vägning på sjukhuset eller på BVC. Hur skulle hon ha kunnat gå upp i vikt? Hon hade ju kräkts SÅ mycket. Men Signe hon förvånade oss varje gång. Hon gick upp i vikt som ett riktigt A-barn och vi fick ståendet ovationer från läkare och sköterskor. Viktkurvor, mungipor och tummar pekade uppåt inom sjukvården men hemma grät jag av uppgivenhet. Skulle det verkligen vara så här?

Nu i efterhand… Alltså. Vi var ju dumma i huvudet rent ut sagt. Varför matade vi henne så mycket? Ja, varför vi gjorde det är väl inte så svårt att svara på egentligen. Vi gjorde det för att vi trodde att det var rätt. För att andra, som vi trodde var bättre vetande, sa det till oss. Men allvarligt, hon var ju tjock som en liten tunna. Varför var det ingen som kom på tanken att kanske lite mindre mat kunde vara på sin plats? Hon spydde upp hälften av det vi gav henne och gick ändå upp prima i vikt. Plus och minus. Det borde inte krävas mer än grundläggande matematikkunskaper för att lösa den ekvationen.

När läkaren i Graz fick se vilka mängder Signe fick i sig meddelade hon kort och koncist: Ni ger henne för mycket mat. Det är därför hon kräks. Jag måste erkänna att jag var skeptisk. Mycket skeptisk. Men jag gjorde som hon sade, minskade matmängden något och sedan den dagen har Signe inte kräkts mer än någon enstaka gång.

Alla ni där ute som idag är i samma läge som vi var för ett år sedan; jag säger bara gavage!

Gavage är en metod för att få fram riktigt fin och fet gåslever av bästa kvalité. Sådan där foie gras som kockar och gourmander världen över ger tummen upp och glada miner. Gässen sondmatas helt enkelt med en mycket fet och kolhydratrik kost flera gånger om dagen. Ett rör körs ner i matstrupen på fåglarna och så pumpas maten in. Levern kan bli upp till tio gånger större än normalt och det händer att en och annan gås avlider av brusten lever eller genom att drunkna i sina egna spyor.

Metoden är förbjuden i Sverige. För så där kan man ju inte behandla djur. 

Här kommer något som kanske är helt off topic men som jag bara måste få ur mig:

Alltså, jag bara avskyr TV-reklamen för nätdejtingsajten som uppger sig vara ”för singlar med höga anspråk”. Jag får rysningar över hela kroppen när ”Anna, inredningsarkitekt” berättar att hon skrev in sig ”för att hon ville ha en man med stiiil”.

- Määää, säger hela singel-Sverige. Var är sajten för alla oss med låga anspråk då? Vi som tar vem som helst, som tar första bästa, som inte bryr oss om vem som blir pappa till våra barn, vem vi vaknar upp med på morgonen, vilken snubbe det är som ställer sin tandborste bredvid vår. Var ska vi nätdejta då?

Nu slipper jag ju tackochlov dejta alls eftersom jag redan har en snubbe att vakna upp med på morgonen och som jag gärna delar tandborstmugg med, men som människa så måste man ju bara få reagera lite. Denna ”elitmänniska vs. vanlig människa-mentalitet” äcklar mig. Vem har inte höga anspråk när det gäller val av partner? Men de anspråken måste väl inte alltid betyda att man måste fånga sig flest högskolepoäng och högst lön paketerat i tightast kropp med mest inbitna solbränna.

Och detta flashande med titlar! Lade vi inte bort titlarna i Sverige i samband med du-reformen på 60-talet? Ska vi kanske gå tillbaka till kamrer Ohlsson, ingenjör Brattlund och räntmästare Ahlbom?  I så fall borde det väl ha tillkommit en del nya epitet så som mjukvaruutvecklare Reuter, controller Aziz och managementkonsult Johansson. Nej buuuu säger jag. Kalla mig Lina tack ska du ha.

Jag hoppas att Anna hittat sin man med stiiil och att de lever lyckliga i alla sina dar, det gör jag verkligen. Men när jag halvligger i soffan och slötittar på TV så vill jag hellre se ”Emma som vill ha en man med mjuka händer och ett stort hjärta” eller ”Lars som vill ha en kvinna med skratt i rösten och tålamod med hans passion för undulater”. Det hade känts mycket bättre, mycket trevligare och mycket mänskligare. Så. Kan någon styra upp det?

En stor, rund boll till mage dyker upp på TV-skärmen. Man talar om graviditeter på nyheterna och zoomar in på en bebiskokong i profil. Så fin. Uttänjd, blank, slät hud. En vrängd navel.

Och plötsligt kommer ett stråk av ledsamhet över mig.

Som jag längtade efter att vara gravid igen. Tiden med Alvin i magen var magisk. Aldrig har jag mått så bra. Aldrig har jag känt mig så stark. Så vacker. Så hemma i min kropp. Visst var det svårt att knyta skorna de sista veckorna och bristningarna på magen hade jag gärna varit utan, men utöver det hade jag kunnat vara gravid många, många månader, ja kanske år, i sträck.

Med Signe hann jag bara vara obekymrat gravid i några veckor.

Jag tror att vi fick det efterlängtade plusset i vecka fem. Sex veckor senare fick jag blödningar som helt otroligt nog inte var något missfall eftersom världens starkaste unge låg där inne och minsann inte tänkte släppa taget om vare sig livet eller livmodern. Fast det visste inte läkaren när hon skickade hem mig och mina rödgråtna ögon med en klapp på armen. En klapp som ville förmedla hopp utan att ge några löften. Vi fick vänta och se.

Och vi åkte hem och väntade och såg att blödningarna avtog medan ryggvärken ökade. Några dagar senare låg jag helt invalidiserad på sjukhus och veckorna som följde innebar min graviditet att jag inte kunde få smärtlindring, att det var omöjligt att kontrollera om jag tömt urinblåsan ordentligt eftersom det låg fostervatten i vägen och att man inte kunde behandla mig med antiinflammatorisk medicin. Att vara gravid när man får ett stort diskbråck är med andra ord ingen fördel. Det innebär inte heller några som helst fördelar när man ska opereras. För att skydda fostret så gott det går mot de negativa effekterna som narkosen kan medföra så får man något slags ålderdomligt narkospreparat som får en att må som ett utkräkt plommon på uppvaket och många långa timmar framåt.

Att förlora en och en halv liter blod och vara gravid är inte heller någon bra kombo. Jag har hört att man behöver mer blod med bebis i magen, inte mindre, och därför är det en extremt dålig idé att dessutom börja blöda från underlivet direkt efter den operation som just dränerat dig på blod.

Jag tror att jag var i vecka sjutton när jag åkte hem från sjukhuset för att vänta och se igen. Blödningarna fortsatte men Underungen klängde sig kvar. Jag var platt som en pannkaka och hade hållning som en urvriden disktrasa men smärtan var borta och när jag väl kom upprätt igen så tog liksom tyngdkraften tag i magen och jag fick en liten, liten bula att älska och vara stolt över. Jag drog nöjt på mig mammajeansen, började jobba deltid och väntade spänt på att få känna fladder och buff från min lilla inneboende men det var tyst och stilla. Tyst och stilla.

”Moderkakan i framvägg”, hur märkligt låter inte det? Som en stötdämpare satt den där i alla fall, den där kakan, och Signe kunde härja bäst hon ville utan att få kontakt med yttervärlden. Ja, och det kändes ju lite tråkigt, men magen hade i alla fall blivit lite större och min hållning bättre och jag kände mig så där preggosnygg. I en dag eller två. Sedan gick vattnet och jag blev platt igen.

Och det var inte roligt alls att vara gravid då heller. Bara gråt och oro och saknad efter Alvin och veckor på sjukhus igen. Fast utan vattnet i magen kände jag i alla fall buffandet och stökandet från knytet där inne. Vår lilla överlevare rumlade runt i sitt torra bo och sedan kom hon ut, tre månader för tidigt och så var det slut med den graviditeten.

Och jag sörjer det som aldrig blev, det jag längtade efter men aldrig fick. Trots att allt gick bra till slut och den snöpliga graviditeten gav oss världens finaste unge så kommer ibland ett stråk av ledsamhet över mig och det är som det ska.

Det är som det ska.

Maken är på jobbet. På ovanvåningen sitter Alvin framför TV-spelet och Signe leker på sitt rum. Helt plötsligt får jag möjlighet att sitta ensam vid frukostbordet en lördagsmorgon och läsa tidningen. När hände det senast?

Först: Nej men det kan jag väl inte. Här ser ju ut som sjutton (Igen, storstädade inte vi nyss?) och jag borde verkligen dammsuga och tvätta golven och plocka upp i hallen och städa toaletten…

Sedan: Nä, jag gör det! Jag bara gör det! Jag sätter mig mitt i smulhavet och läser tidningen.

Till ytterligare glädje kommer jag dessutom på att vi har en semla i kylen som liksom bara står och väntar på mig. Det är ju så att man kan bli tårögd.

Först: Nu smyger jag ut och hämtar tidningen medan tevattnet kokar. Ingen hinner märka något.

Sedan: Jag har ju inga byxor på mig. Det lär grannarna definitivt märka. Byxorna finns på ovanvåningen, där även barnen finns. Barnen som garanterat kommer att upptäcka mig om jag går upp, sätta sina älskade små klor i mig och aldrig någonsin låta mig läsa tidningen i fred igen.

Jag överväger först att ta min längsta vinterjacka på mig och gå ändå. Jag kan ju hoppas att grannarna inte tycker att det är konstigt att jag är ute och promenerar iklädd vita kalasbyxor, men sedan hittar jag ett par byxor i tvättstugan, går ut i snöfallet (!), hämtar tidningen, dricker mitt te, äter min semla och läser i alla fall halva tidningen.

När jag sedan går från bordet för att hämta Signe och befria henne och resten av huset från odören som osar från hennes bakdel och som inte alls påminner om semla, så krasar det under mina fötter. Smulorna ligger kvar där de låg innan jag läste tidningen, samma kladdiga små fotavtryck pryder golvet och jackorna värmer fortfarande sin plats på hallmattan. Inget har blivit värre av att jag tog en stund för mig själv. Däremot har en del blivit bättre.

En rolig grej angående sjukhusbesöket häromdagen förresten… Efter besöket ringde jag min mamma för att berätta de goda nyheterna. Hon ringde i sin tur till min pappa och proklamerade att ”Lina ringde och hon var så glad. Hon hade gått upp i vikt och det var så bra.”

Eeeeh. Ja det vore väl ett evigt glädjeämne i så fall. Jag kanske borde ta en semla till.

Det gick bra. Jag andas ut. Vågen visade 350 gram upp från förra månaden och vi fick ett försiktigt ”Det var väl bra” från sköterskan.

Vikten var alltså okej men värre var det med såret. Det är helt enkelt inget sår. Det är ett hål. Fortfarande. Sköterska tog en liten kateter, en smal slang, och förde in den rakt in i magsäcken. Inte konstigt att det vätskat. Inte konstigt att vi behövt byta förband så ofta. Suck! Sköterskan behandlade granulomet och ska diskutera eventuell sömnad med kirurgen.

Allt omplåstrande har anfrätt huden runt knapphålet illa och det har så klart inte blivit bättre av att frätande magvätska läckt ut. I nuläget lyser det som en röd gloria där knappen förut satt och jag anar att det svider, men Signe klagar inte. Hon klagar nästan aldrig den flickan. Hon är underbar.

Nu ska vi i alla fall smörja och lufta magen så gott det går och höra av oss till sköterskan i början av nästa vecka igen. Då ska vi prata knapphål, granulom och suturer. Inte vikt. Det känns bra.

Och här kommer dagen i bilder…

Sjukhusbesök med vägning imorgon bitti – dåligt humör ikväll. Som ler och långhalm hänger de två tillstånden ihop. Jag går och lägger mig istället.