Linas liv i limbo

Alla inlägg under april 2012

Av Lina - 29 april 2012 22:16

För att göra en lång historia kort: Jag har hatat min kamera.


Fastän den är nästan ny. Fastän den är en systemkamera med extra allt, typ. Fastän jag älskade den i början. Trots allt det så har jag avskytt den de senaste månaderna. Varför? För att den bara gett mig brusiga, korniga bilder utan riktig skärpa. Ute, inne, i mörker eller ljus. Det har inte spelat någon roll. Bilderna har blivit fula ändå och jag har inte fattat varför.


Jag är verkligen inget fotoproffs. Jag skulle inte ens kalla mig hobbyfotograf. Nej. Hobbygraf kanske. Eller byfotograf. Jag gillar att fota men kan inte hantverket. Den där fotokursen som jag skulle gå i samband med att jag köpte kameran blir liksom inte av och i väntan på att någon visar mig hur det egentligen går till är det trial and error som gäller. Mest error då den senaste tiden.


Men så idag sprang jag på en man som jag vet fotar mycket och har hållit i fotokurser. Jag beskrev problemet med kameran och på ungefär en sekund hade han listat ut vad bruset och kornigheten berodde på. Kameran var inte trasig som jag befarat, det var en inställning som blivit fel. ISO-talet var för högt. Någon gång i november förra året har någon pillat på kameran och vridit upp ISO-graderna till max och sedan dess har alla bilder blivit mer eller mindre usla. Så usla att jag kommit att hata min kamera, men nu älskar jag den igen. Nu är allt glömt och förlåtet och vi kommer att umgås mer än någonsin framöver. Det lovar jag.


Fast julen 2011 hade jag gärna firat igen. Och morfars 85-årsdag. Och Alvins 5-ärsdag. Och en massa andra dagar som jag velat ha på bild. Men, men… Det är ingen idé att gråta över spilld mjölk.  Det blir man bara sur av.


Våren däremot, den blir man inte sur av. Inte vitsippor heller, eller björkarmas musöron eller Signes plaskande i leriga vattenpölar. Fattar ni hur privilegierad jag är som får bo så här vackert, med så här fina barn? Och som om det inte vore nog så får jag dessutom hänga min tvätt så att den blåser torr ute i friska luften. Man kan ju bli rent lycklig för mindre. 








  

























 




     

Av Lina - 29 april 2012 10:56

På tal om kläder förresten…


I och med min nya tjänst på jobbet får jag tillfälle att något oftare än innan frottera mig med människor med aningen högre årsinkomst. Trevliga, hårt arbetande människor som säkerligen förtjänar varenda krona som trillar in på deras lönekonto, inte tu tal om annat, men de tjänar hur som helst en del pengar.


Vad jag kommit att undra efter ett antal månader i dessa sammanhang är följande: Vid vilken medianlön kommer märkeslammullströjan in i bilden? När blir Gant, Polo och Tommy Hilfiger ett måste och är det verkligen snyggt med v-ringad, tunnstickad tröja över smalrandig skjorta på både kvinna och man? Jag är tveksam.


Jag har själv inte kommit upp i tvåtusenkronorströjklassen än, men om jag någon gång gör det så undrar jag hur det kommer att yttra sig. Får jag ett meddelande med lönebeskedet att nu är det dags?! Tar min chef mig åt sidan och säger ”Lina, om vi ska kunna ta dig på allvar fortsatt så måste du tänka över din klädsel. Det måste synas att du tjänar pengar och där jobbar lammullströjan bäst för dig. Köp en sådan, och glöm inte skjortblusen!”


Mja. Mjä. Jag är tveksam. Kanske läge att hålla igen vid nästa lönesamtal, annars kanske man plötsligt står där i en alldeles för varm tröja och funderar över om skjortan ska vara instoppad i byxorna eller inte. 

Av Lina - 28 april 2012 22:30

Ikväll var det kalas för min lilla mamma som firade att hon blivit ett år äldre än hon var vid samma tid förra året. Trevligt. Nu har vi landat hemma igen och jag sitter i soffan och känner mig kubisk. Lika tjock som lång på grund av all god mat. (Och då ska ni ha i åtanke att jag uppmäter hela 176 centimeter i strumplästen. Mycket mat blev det.)


Innan vi åkte iväg till kalajset hastade jag runt mellan klädkammare, badrum och tvättstuga och provande diverse olika plagg för att hitta det som fick mig att se mer smal än tjock ut. Lagom smaltjock liksom. I alla fall inte jättetjock. (Om jag lyckades eller inte låter jag vara osagt.)


När jag däremot valde kläder åt Signe var det precis motsatt effekt som eftersträvades. Hon får gärna se mer tjock än smal ut. Lagom tjocksmal liksom. I alla fall inte jättesmal.  


När det gäller henne tycker jag att jag lyckades riktigt bra ikväll. Och hon ser ut att hålla med. Eller hur?          


       

    

Av Lina - 24 april 2012 22:59


Asså va svårt det är att förklara världen och livet i lagom doser för en femåring! Är det någon som förstår vad jag menar? De tänker ju så mycket och frågar så mycket och vill veta så mycket och man vill så klart svara och förklara så gott det går. Men hur gör man det utan att krångla till det för mycket? Jag bara undrar.


Som när femåringen proklamerar att Melker kommer att vara pojke hela livet och att Joel kommer att vara det och pappa och morfar och Anton. Att alla pojkar kommer att vara pojkar hela livet. Då säger man bara ja, jo, det stämmer. Så är det ju. Samtidigt som man tänker att det finns de som liksom föds i fel kropp och inte alls vill vara pojkar fastän de har snopp. Och att det finns flickor som avskyr att få bröst och hellre vill ha testiklar istället. Och att det finns de som då gör slag i saken och byter snoppen mot en snippa, heter Joel ena dagen och Johanna den andra och att de kanske till och med har hunnit gifta sig och få barn innan de ändrar sig och att deras barn då får två mammor istället för en.


Fast det kan man ju inte säga så man säger ja istället och är glad att han fattat att han är en pojke och att han kommer att fortsätta vara det. Förhoppningsvis.


Eller som när femåringen pratar om döden och säger med bestämdhet att man kommer till himlen när man dör. Då säger man också ja samtidigt som man tänker att man kanske borde säga något om karma och nirvana och chansen, alternativt risken, att allt börjar om från början igen eller att allt bara tar slut, blir svart som jord eller grått som aska när döden kommer.


Fast det kan man ju inte säga, så man kör på himlen och är glad att han förstått att livet är tid som går och som en dag, när man är gammal, tar slut. (Att det kan ta slut innan man blir gammal, är inte heller något man fördjupar sig i.)


Häromdagen frågade Alvin varför inte barn kan hamna i fängelse. Jag försökte först med ett kort och gott ”för att dom inte kan det” men kom inte undan med den enkla. Han tänker väldigt mycket på det där med rätt och fel just nu. Att man måste göra vissa saker, samtidigt som man inte får göra andra saker och att polisen kommer och tar dem som gör fel, dumma saker.


Det är uppenbarligen inte helt enkelt att ringa in när polisen kommer och inte. Att de kommer om man inte har säkerhetsbälte är helt klart, fast inte om man bara ska köra in till grannen 50 meter bort för då säger ju mamma att det är okej att åka utan att sätta fast sig. Men kommer polisen om man inte borstar tänderna? Troligen inte. Fast om man slåss, tar saker, sparkas eller slår någon i huvudet med en pinne då kommer de garanterat. Ja då kommer de och sätter en i fängelse.


Fast så var det ju det där med att barn inte kan sitta i fängelse. Så långt har inte jag utvecklat tanken kring vårt rättssamhälle utan jag misstänker att det är förskolan som är boven i just det dramat.


När Alvin tog upp frågan och jag inte lyckades slinga mig sa jag först bara att barn inte får vara i fängelse för att de är för små för det. Att fängelse bara är för vuxna. Fast så kändes det lite för fattigt. Vad händer då med alla barn som blir tagna av polisen för att de slåss, tar saker, sparkas eller slår någon i huvudet med en pinne? Nej, jag fick allt ta och förklara lite mer djupgående hur det fungerade.


Så fann jag mig till slut intrasslad i något slags resonemang kring hur barn kunde bli tagna från sina föräldrar och få bo någon annanstans om de var jätte, jättedumma och när Alvin frågade om de då var tvungna att gå på ett annat dagis så svarade jag ”eeeeh, mja, jo, visst” samtidigt som jag kände mer och mer att det här inte alls blev bra. Alvin såg inte alls nöjd ut med svaret. Mer rädd än nöjd skulle jag säga och jag försökte förgäves backa tillbaka till ursprungsfrågan och bara slå fast att barn ICKE kan hamna i fängelse för barn är barn och de ska bo hos sin mamma och pappa.


Ikväll stod Alvin vid sin säng och sa ”Mamma, vet du vad jag drömde i natt? Vet du vad jag drömde innan jag kom till eran säng? Jag drömde att jag var med Melker och Elvin och så hade vi gjort något dumt och så kom polisen och så skulle jag få bo någon annanstans. Och då, då ville jag säga hej då till Signe.”


Det är då märkvärdigt hur svårt det ska vara att förklara världen och livet i lagom doser för en femåring!

Av Lina - 23 april 2012 23:07

Jag vet knappt ens var jag ska börja. Den här dagen har varit mättad med känslor.


Först. Att få vara med på dagis, hålla sig på behörigt avstånd och se Signe röja och gräva i sandlådan som vilken unge som helst. Det brände i halsen och svällde i bröstet och kändes lika stort som min tös är liten.


Sedan. Att få se Alvin ta sig an Signe som om han vore skyddsängel, livvakt, instruktör, coach och storebror i ett. Min stora, fina, mjuka pojke.


Och så. Att få lämna min lilla i den lilla salen och gå med min stora in i stora salen och äntligen kunna ta mig tid att titta på hans teckningar och sömnader och pärlalster. Med ett stråk av ledsenhet över att han fått stå tillbaka så mycket de senaste åren, att min tid varit så knapp, att min tanke så ofta varit på annat håll. Men samtidigt med glädje över att han blivit så stor och stark, i kropp och i sinne. Min Alvin.


Sedan. Lunchdags i lilla salen och Signes premiär som lunchgäst på den lilla, lilla stolen vid det lilla, lilla bordet, med sina små, små dagiskompisar. Och som lunch serverades… panpizza!!? Perfekt mat för barn i åldrarna ett till tre år. Inte! Signe fick in lite ost och pressad, strimlad skinka i truten, spottade raskt ut den igen och visade med all önskvärd tydlighet att det där inte var något som hon tänkte äta.


Antiklimax. Lätt angripen av panik gick jag iväg till kylskåpet och hämtade en näringsdryck istället. Signe fick i sig en halv flaska medan jag och pedagogen försökte tänka annorlunda och kom fram till att vi nog skulle bunkra upp med lite barnmatsburkar också. Jag karvade en aning på min orosrynka och bet ihop lite extra samtidigt som jag försökte lyfta blicken lite och se att det fanns fler än Signe runt bordet som inte var ett dugg sugna på panpizza, att det var maten det var fel på, inte Signe. Det gick sådär.


Och så hemma. Där jag dukade upp en portion örtagårdsgryta med extra smör och Signe slukade hela alltet, gapade på vid gavel, drack vatten, rapade och njöt. Känslan av lättnad uppblandad med irritation över att tvivlet fortfarande får så stort utrymme, att det krävs så lite för att det ska få växa och gro. En enda ”dålig” måltid så kommer det krypande. Lika ovälkommet varenda gång.


- Hörudu Tvivlet, jag är trött på dig. Kan inte du sticka iväg och hemsöka någon annan? Jag tycker liksom att vi är färdiga med varandra vi två.


Men så. Sjukhusbesök. Dags för vägning och mätning av Signe vilket alltid brukar vara ångestframkallande i vår familj. Ändå betedde både jag och Fredric oss märkvärdigt lugna där i väntrummet. Vårt lilla snöre har ätit så bra det senaste att vi faktiskt inte kände oss särskilt oroliga. Visst gick hon ner en hel del under magsjukan från helvetet, men det borde hon rimligen ha tagit igen den senaste tiden.


Den här matematiken hade vi med oss i ryggen när vi gick in till vågen:


Före operation och magsjuka: 8,8 kilo.

Före droppbehandling under magsjukan: 8,3 kilo.

Efter droppbehandlingen: 8,5 kilo.


Så blev Signe avklädd, pussad i pannan och satt på vågen. Och siffrorna flackade och rullade och snurrade upp och ner och ner och upp och hit och dit i evigheter. Vi höll andan, stod på tå och trodde knappt våra ögon när displayen så äntligen blev stilla.


9,1 kilo. Niokommaettkilo. Helt otroligt. Helt otroligt bra. Signe har alltså gått upp 600 gram på två veckor. Jag kan inte beskriva hur glada vi blev. Och lättade. Och nöjda. Och stolta. Stämningen inne i det lilla undersökningsrummet var minst sagt på topp. Alvin vägde sig han också. Med och utan jacka, mätte sig och fick veta att han var så lång och stor nu att han fick åka nästan allt på Liseberg. Signe blev också mätt, får nästan inte åka några karuseller alls, men verkade ändå glad för sina modiga 79 centimeter. Och jag var glad och Fredric med och när vi skulle gå vidare öppnade Alvin dörren, klev ut och ropade allt vad han orkade ”Tjoho!” så att hela väntrummet hoppade högt och Fredric fick ta tag i honom och säga till på skarpen att han skulle lugna ner sig. Fast inom oss ville vi nog tjoa allihop.


Så träffade vi läkaren och sköterskan och bla bla bla inget att säga om det mer än att vi inte behöver komma tillbaka förrän i september. De gjorde inte vågen, gav oss inga applåder, hoppade inte jämfota av förtjusning men tyckte att det lät bra och såg bra ut. Over and out.


Så till slut. Tårtkalas. För Signe. Som visst inte gillar moussetårta men glatt tryckte i sig en kanelbulle istället. ”Bölle”, sa hon och smaskade och åt.


”Ja må hon äta, ja må hon äta, ja må hon äta uti hundrade år. Ja visst ska hon äta, ja visst ska hon äta, ja visst ska hon äta uti hundrade år!”


 

Av Lina - 20 april 2012 21:05


        Bild: Unicef/Asselin


Det finns vissa privilegier med att blogga. Sannerligen! Man får till exempel chansen att bidra till projekt som Unicef driver. Det är nämligen så att bara genom att skriva det här inlägget fixar jag till stelkrampsvaccin till 95 barn runtom i världen. Det är sant! Apoteket Hjärtat har lovat Unicef att skänka just så många doser vaccin för varje bloggare som skriver om projektet. Så om du också har en blogg så tycker jag absolut att du ska göra som jag. Kampanjen pågår mellan 16 april och 13 maj och du kan läsa mer om den här.


Har du ingen blogg kan du så klart bidra ändå. Som Världsförälder kan du för 100 kronor i månaden göra det möjligt för fler av världens barn får tillgång till vaccin, medicin, rent vatten och utbildning. Lär mer här

Av Lina - 20 april 2012 17:13

Jag måste bara få ge er en ögonblicksbild.


Det är fredag. Klockan är inte ens halv sex. Jag är redan hemma från jobbet, har ålat ur jobbkläderna och halkat i världens mjukaste nattlinne. Fredric står vid spisen och fixar hemlagad pizza med extra allt och jag halvligger i soffan med datorn i knäet och ett glas rödvin i handen. (Vinet är inköpt av maken efter att han googlat "lättdrucket".) Signe och Alvin dansar som tokar till Sean Banan. Signe har morotssoppa på hela tröjan efter att nyss ha ätit middag. Alla är friska. Alla är nöjda. Alla är glada. 


Det är bra nu. Bara bra. Nu.


Trevlig helg!

Av Lina - 19 april 2012 21:25

Määääääääää!!! Det här var det mest långdragna jag varit med om. Nu har de fått magsjuka på förskolan så nu vågar vi inte vara där. Inte idag och inte imorgon. Men måndag då. Då kör vi! Eller? Eller va?


På måndag eftermiddag ska vi förresten till sjukhuset för att visa upp såret på magen, prata med läkaren om den fortsatta kontakten med avdelningen och väga Signe. Det där sista vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till. Vi tycker att hon äter fantastiskt bra just nu och att hon hullat på sig rejält sedan den usla magsjukan. Men jag vågar inte ropa hej än. Verkligen inte. Man har ju haft fel förr va. Tro det eller ej.

Skapa flashcards