Linas liv i limbo

Alla inlägg under december 2012

Av Lina - 26 december 2012 15:37

...små trosorna är lustiga att se.

Var hittar man underbyxor i storlek 80 centilong? (Utan volangspets på ändan.) Jag har fått tips om att KappAhl har en smal variant i 86/92 som kan funka men undrar om det finns några fler alternativ. Kanske på nätet.

Jag kan nämligen stolt meddela att Signe kissat på "toatlätten" hela dagen idag. (Igår bajsade hon på golvet, men det är jag inte lika stolt över.) Vi får väl se hur det hela utvecklar sig, men det är en början i alla fall och då vore det ju tråkigt om det hela föll på att byxblöja är den enda underbyxa som passar henne.

ANNONS
Av Lina - 25 december 2012 18:18

Här är det lugnare än på självaste lugna gatan. Vi gör icke många knop idag. Diverse krassligheter och dåligt med sömn gör att vi känner oss mer mörbultade än man normalt gör på juldagen. Signe ståtar med en förkylning som särskilt angripit båda ögonen och har inte sovit särskilt många timmar de senaste nätterna. Inte hennes mamma heller. Hon har inte ätit särskilt mycket de senaste dagarna heller. Det har däremot hennes mamma gjort. Ujujuj... Men det gör inget för jag fick en OnePiece av min make i julklapp så nu kan jag svälla ut åt alla ledder.


Igår pratade vi om barn som åt för mycket och blev feta. Barnfetma är ju tydligen ett tilltagande problem i vårt långsmala land. Alla runt bordet var rörande överens om att det är en form av barnmisshandel att som förälder inte sätta gränser i det läget. Någon ställde då frågan om det är hustrumisshandel att inte säga till sin fru när hon äter för mycket Ris a la Malta. Frågan lämnades obesvarad.


På tal om att sätta gränser så har Alvin spelat Tv-spel heeeeela dagen. Han får normalt bara spela på fredagar men med tanke på att Tomten kom med hela fyra nya spel igår så lovade jag att han skulle få spela huuuuuur mycket han ville idag. Det innebar tydligen spel från morgon till kväll. I morse proklamerade han direkt att "Idag ska jag inte ens gå ut!" Han hade rätt. Han har bara varit nere och ätit ett par gånger. Tonårsfasoner!


Signes favorit från igår är en grå liten kattunge som viftar på svansen och lyfter på sitt huvud. Den går under namnet "Kissekassen", vilket skulle kunna få en och annan att tro att det är en kateter vi gett henne i julklapp, men så är det alltså inte. 


Ja, som sagt, idag är vi lata, men igår gick det betydligt vildare till.


 

ANNONS
Av Lina - 23 december 2012 14:27

  

Jag älskar julkort. Speciellt julkort med barn på. Jag kan gå och titta på dem hela helgerna. Det är så roligt att se hur barnen växer från år till år, hur lika de är sina föräldrar och så vidare.


Jag älskar att skicka julkort också. Det gjorde jag även innan jag fick barn. Då pysslade jag egna kort, klippte och klistrade och kom på nya idéer från år till år. Sedan Alvins intåg i mitt liv har han självklart fått agera julkortsmodell, de senaste tre jularna med Signe som kollega. 


Jag inser att jag är hopplöst omodern. Många i min generation skickar inte julhälsningar i handfasta format, utan väljer mer moderna medier som Facebook, sms eller Twitter. "Trist!", säger jag. Inget slår känslan av ett handskrivet, med egen saliv frankerat julkort.


Men så känner så klart inte alla och följdaktligen skickar jag alltid betydligt fler kort än vi får. Ibland tänker jag att jag ska strunta i att skicka till dem vi aldrig får julkort från, de kanske bara tycker att det är besvärande att få våra ungar på posten år efter år. Men så skickar jag ändå. Kan liksom inte låta bli för att jag vet hur glad jag själv blir av de där korten, fotona på glada, fina barn i juletider. Och vem får inte en lite bättre julkänsla efter att ha titta på de här två?


 



       

Av Lina - 21 december 2012 21:27

Det är som bekant oerhört populärt att ståta med egen julkalender i bloggosfären. Lucka efter lucka ska öppnas och bakom dem gömmer sig tjugofyra tävlingar/reklambudskap från diverse sponsorer. Jag är min egen sponsor och bjuder er därför bara en enda lucka i december. En minneslucka.


Som jag skrivit tidigare har Signe blivit kallad till kontroll på BVC före jul, den 21 december närmare bestämt. Hon fick kallensen i början på november. Jag läste den, skrev om den och glömde den. Eller, jag har nog tänkt på den lite då och då, men inte idag. Idag var den som bortblåst. Enda anledningen att jag kom på det var att Anna messade och frågade hur det gått. "Vaddå gått?", tänkte jag. "Vaddå BVC?" Sedan trillade polletten ner och jag skämdes lite över att jag låtit vår trevliga sköterska sitta och vänta på en liten unge som aldrig kom.


Men så fick jag en så skön reaktion från Anna: "Glömde du gå??? Det låter sunt. :-D"


Och då kändes det genast bättre. Ja riktigt bra faktiskt. Innan har varje besök på BVC, eller liknande inrättning, varit förknippat med så mycket magknip att det omöjligt kunnat ignoreras. Tid och dag för kontrollen har lyst som eldskrift i skyn och ju mer vi närmat oss dagen D, desto svårare har det varit att bete sig normalt i matsituationerna med Signe.


Men NO MORE! Säger jag er. NO MORE! Sedan är det ju så klart inte okej att låta trevliga, eller otrevliga för den delen, BVC-sköterskor vänta, men just idag struntar vi i det.

Av Lina - 20 december 2012 12:11

Igår kom vi lite sent till dagis/förskolan/föris. (Man vet ju inte vad man ska kalla det nu för tiden för att inte trampa någon på tårna.) De andra barnen hade precis satt sig vid frukostbordet när vi hastade in med andan i halsen. Alvin slank ner på sin lilla stol i stora salen medan jag hasade vidare in i lilla salen med Signe i famnen och blå tossor på fötterna.


I lilla salen har de ännu mindre stolar och på tre av dem satt det redan barn. Små barn. Ja alltså, de är på ett sätt lika stora eller större än Signe. Lika långa, eller längre, tjockare, rundare, mer fyrkantiga. Samtidigt är de mycket mindre än henne, yngre, mer bebisaktiga. De satt där med haklappar om halsen och filmjölk i hela ansiktet och såg väldigt söta men lite dumma ut, så där som bebisar gör.


Signe satte sig på sin stol, hällde upp lite av sin näringsdryck i ett glas och började dricka. Hon var inte helt nöjd utan gnällde lite ynkligt eftersom hon hellre ville gå in i stora salen. Så brukar vi nämligen göra när vi kommer i tid. Då säger vi hej till alla i lilla salen och sedan går Signe in till Alvin och kusin Melker och alla de andra stora barnen i den stora salen. Sedan följer hon med frukostvagnen in till sina små kompisar igen.


Resten av dagen funderade jag ganska mycket på det där. Att Signe är stor och liten på en gång. Liten som en ettåring men verbal, motorisk och smart som en två och ett halvt-åring. Glömmer vi av att hon är stor? Ser vi bara att hon är liten? Glömmer förskolepersonalen av att hon är stor? Tänker de på henne på samma sätt som på ettåringarna?


För en vecka sedan tog vi bort bygeln på barnmatstolen. Nu kan Signe klättra upp och ner på stolen själv och hon blev så glad över det. Glad och stolt satte hon sig som en liten drottning på sin tron och jag skämdes lite. Varför har vi inte tagit bort bygeln innan? Har vi trott att hon inte har balans nog att sitta själv, att hon skulle ramla ner?


Andra barn växer ju ur sina stolar. De blir långa och tjocka och knöliga att få ner i sittmöbler gjorda för bebisar, men inte Signe. Liten, nätt och lätt tar hon sig fram i världen, men det betyder ju inte att hon är omogen. Nej, hon fixar väldigt mycket på egen hand. Hon tar på sig tröja, byxor, overall och stövlar själv, hon pratar och konverserar, äter på egen hand och när jag tänker på det borde vi nog ta tag i det där med blöjan också. Hon säger alltid till efter att det skett något i den. Klart att hon skulle kunna säga till innan istället. Potträning över jul? Ja, kanske det… Hon är ju trots allt lite stor.

Av Lina - 19 december 2012 23:21

Jag kände häromdagen att jag i min iver att inte framstå som pretto istället förmedlat bilden av mig själv som ett äcklo. Hur har vi det med städet och tvätten och disken här hemma, kan man ju undra.


"Jo tack, vi har det som vi förtjänar. Varken mer eller mindre."


Jag är ingen pedant men mina barn lever inte heller i en sanitär olägenhet. Om ni nu trodde det. Faktum är att vi kan ha det riktigt fint och rent och mysigt ibland. Som i köksfönstret just nu till exempel. (Och visst gör lite pynt ovanför fönsterbrädan det lättare att ha fördrag med disken nedanför den.)


     





Av Lina - 17 december 2012 21:57


Risken när man åker och handlar mat hungrig direkt efter jobbet, utan inköpslista eller minsta plan i huvudet, är att måltiden framåt kvällningen består av saffransostkaka, vispgrädde, körsbärssås, bröd, leverpastej, saltgurka, bacon och chokladphiladelphia.


Bara så ni vet…


Signe var den av oss som åt bäst med sin Örtagårdsgryta med sås (flytande smör). Jag blir fortfarande så otroligt glad när hon ber om mer mat. När hon sträcker fram tallriken och säger ”Maten e slut. Mera mat.” Eller när hon sitter och äter och säger ”Smaskigt!”, ”Smaskens!”, ”Gott!” eller ”Jag gillar mat.” Då slår hjärtat ett extra slag och jag blir varm och mjuk i bröstet. Undra hur länge det kommer att hålla i sig. Tills hon är 34? Jag kanske ska ringa hem till min mamma och berätta vad jag åt ikväll och höra om hon låter glad, varm och mjuk i bröstet.

Av Lina - 16 december 2012 20:45


















 

Den här helgen har ärligt talat varit fullmatad med höjdpunkter.

 

  • Fredag: Glöggbjudning hos grannen. Lyx.
  • Lördag: Julbord med makens jobb. Überlyx.
  • Söndag: Middagsbjudning hos föräldrarna. Lyx igen. 

Jag älskar att ha helgerna fulla, träffa andra människor, äta gott och ha det bra. Det enda omaket är att man inte hinner städa eller ta hand om tvätten och därför knappt vill vara hemma när söndagen kommer.


När veckan går åt till att jobba på jobbet och husera runt i huset så brukar helgen få vikas åt regelrätt sanering. Disk ska diskas, tvätt ska tvättas, golv ska torkas, lakan ska bytas och floden av leksaker som varje vecka tycks svämma över sina breddar ska motas tillbaka in i fåran igen. Så är det för oss i alla fall och jag föreställer mig att vi inte är ensamma om att ha det så. Maken däremot, han är övertygad om att alla andra familjer spelar spel och umgås tillsammans varje lördag förmiddag och att vi är de enda som tvingas hasta runt mellan diverse röror i tvättstuga, sovrum, lekrum, kök och toalett. Och vem vet, han kanske har rätt.


I alla fall... Julbord i all ära, men helgens största höjdpunkt var trots allt följande:


  

 


Första tappade tanden. Och som synes är tand två också på gång att lossna. Den vinglar betänkligt där i gluggen.


Annars har vi byggt minisnögubbar av den snö som ännu inte smält bort. I skrivande stund står de och vinglar anorektiskt i ösregnet. Undrar om det blir en vit jul här på västkusten eller inte...


 


Signe moffade i sig en och en halv burk katrinplommonpuré igår. Dubbel glädje när det gäller ett barn som både äter och bajsar lite lite ibland. Jag blev glad. Ännu gladare blev jag när jag slapp bajshelavägenupppåryggenfesten dagen efter. Den fick Fredric gå på. Perfekt efterfest till ett röjigt julbordskalas. Eller hur.


 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se