Linas liv i limbo

Alla inlägg under augusti 2012

Av Lina - 30 augusti 2012 21:45

Alvin blev sjuk exakt två veckor efter att han träffat en kompis som visade sig ha vattkoppor. Idag har det gått två veckor sedan Alvin blev sjuk. Ikväll tyckte vi oss ana början till prick på prick på prick på Signes mage, rygg och hals. Jag är inte helt hundra men det kan vara så att vår lilla docka fått sitt livs första barnsjukdom.Ytterligare en tid med isolering och karantän för den här familjen med andra ord. Jippi.

ANNONS
Av Lina - 28 augusti 2012 22:07

Nä nu har jag blivit tant på riktigt! Och då menar jag inte för att jag då och då kommer på mig själv med att säga ”åh hej” när jag reser mig från soffan. Inte det, utan att jag stör mig på ungdomarnas stil och fason.


Det började smyga sig på mig redan för ett par år sedan när jag tyckte det var konstigt att ungdomarna på gymnasieskolan bredvid jobbet började varje skoldag med gymnastik. De hade alltså gympa på schemat varje morgon. Ja, varför skulle de annars ha mjukisbyxor med mudd och tubsockar på sig på bussen? Döm om min förvåning när en kollega med barn i den åldern berättade att det var högsta mode bland gymnasieungdomar. De gick alltså klädda så hela dagarna!


Den senaste tiden har jag som vanligt lyssnat på P1 (vilket INTE är ett ålderstecken förresten, utan endast ett tecken på god smak) och då hört om två exempel på unga människors fullkomliga dekadens.


Exempel nummer ett är den unga kvinna som studerat med bidrag från CSN. När hon mitt under terminen bestämde sig för att sluta studera så ringde hon till nämnden och meddelade detta, och det var ju bra och rätt och riktig på alla sätt. Tyvärr skedde något slags missförstånd eller någon fördröjning av något slag som gjorde att hon felaktigt fick ytterligare några utbetalningar med studiestöd.


”Hurra så bra. Lite goa pengar på mitt konto,” tänkte ungdomen och köpte sig något snyggt. (Så sa de inte på radio, men jag föreställer mig att det gick till ungefär så.)


När misstaget upptäcktes hos CSN så ombads hon betala tillbaka pengarna. Buhu!


Nu stod hon och blev intervjuad av en reporter i radio och berättade om det orimliga att hon skulle tvingas sätta sig i skuld hos vänner och familj för att betala tillbaka pengar som rimligen borde vara hennes. Hon hade ju ringt och sagt att hon inte skulle ha några pengar. Om CSN ändå valt att ge henne pengar så var det väl ett misstag som fick stå för dem. De borde ha informerat och agerat bättre helt enkelt. Hon själv var bara ett offer.


Exempel nummer två hörde jag idag när ämnet sms-lån kom upp i radio. En ung man beskrev hur han tyckt att det var en bra idé att ta ett eller två snabba små lån för att kunna spela lite mer nätpoker. Tretusen förlorade kronor och en betalningsanmärkning senare tyckte han inte att det var en lika bra idé.


”Jag spelade poker och jag är en väldigt optimistisk människa, så jag tog ett sms-lån”, säger han i intervjun. Han har nu insett att det var lite tokigt tänkt, men tycker samtidigt att det är alldeles för enkelt att ta lån av det slaget. Det är därmed inte fullt ut hans eget fel att han är i skuld, utan företagens som gör alla de där pengarna så tillgängliga och samhällets som inte hindrar företagen från att göra de potentiella pokerpengarna tillgängliga och därmed inte heller hindrar honom från att låna dem till ofördelaktiga villkor.


”Jag är en väldigt optimistisk människa” säger ungdomen.  ”Jag är en idiot”, hör tanten.


Jaha ni… Skuldsatta, slösaktiga, oansvariga och klädda i mysbyxor. Så hasar vår framtid runt i sina tubsockar och bedyrar sin egen oskuld och alla andras skuld och ansvar. Och på TV visar de bortskämda ungar som för första gången tvingas diska och tycker att de borde få femtiotusen i månaden för det.


Nä säger jag, det var sannerligen bättre förr. Ju förr desto bättre, som min man brukar säga, och på tal om bättre förr så har jag till och med bildbevis på att det verkligen förhåller sig så…. 


 

ANNONS
Av Lina - 26 augusti 2012 17:15

Jo asså… Eeeehhh. Jag tänker så här att om, omifallomatt alltså, om någon av er möjligen skulle gilla något av det jag skriver. Ja, om ni tycker att det kanske är lite bra, eller tänkvärt, eller roligt, eller igenkänningsbart, eller typ viktigt eller så. Då… Om det nu skulle råka vara så alltså och ni känner för det. Då får ni hemskt gärna typ dela på Facebook eller gilla eller så. Ja, om ni vill alltså. Inget tvång eller så, helt frivilligt naturligtvis, men jag skulle bli glad och så är det så här:


Ibland blir jag lite frustrerad över att jag inte når fler. Inte för att jag tror att det är särskilt viktigt för alla och en var att läsa om våra eskapader i svampskogen, men jag tror faktiskt att det kan vara livsavgörande för några att få veta mer om vår väg från ett sondberoende. Det har nämligen hänt förr. Att någon läst om Signe och fått hopp och inspiration på samma sätt som jag fick när jag läste om Adina i maj 2011. Jag vet att det är så och kan berätta om flera exempel, men samtidigt kan jag bli galen på att det inte händer mer. Att jag inte kommer i kontakt med fler. För behovet är stort, det veta jag.


Ja, så är det med det. Så hur ska jag då göra? Jag har inga forum för att nå ut med budskapet mer än min blogg och jag har inga att be om hjälp mer än er som läser.


Jag tänker mig själv att det kan funka så att om någon läser om våra eskapader i svampskogen, så kanske samma person ögnar igenom presentationen på bloggen. Veckan efter sitter hen vid lunchbordet på jobbet och råkar höra talas om ett barn som inte vill äta och kommer då att tänka på Signe… Ja, ni fattar. Tror ni på det? Tror ni att det kan funka?


Om ni gör det, eller om ni tror att någon på något annat sätt har behållning av att läsa ett inlägg eller två här på bloggen så får ni hemskt, hemskt gärna spread the word, som man säger. Har ni förresten några andra förslag på hur jag kan nå fler så får ni väldigt gärna komma med dem. Att göra reklam för mig själv är som ni märker inte min starkaste sida.


Nu, åter till söndagen. Alvin har just sprungit sitt livs första lopp. En hel kilometer kutade han och fick stolt ta emot diplom och festis vid målgången.  Han hade som målsättning att få silver eller OS-medalj och nådde tyvärr inte riktigt upp till de högt uppsatta målen men han kämpade väl. Väldigt väl. 


 

Ps. Alltså, bara ett förtydligande... Ni behöver alltså inte gilla eller dela just det här inlägget. Jag tänker mer att om du gillade svampinlägget så dela det. Gillar du ett annat inlägg en annan dag så får du gärna dela det med. Ja, ni fattar... Ds.

Av Lina - 24 augusti 2012 22:37

Det händer sig att man går ut i skogen efter jobbet en eftermiddag när solen skiner. Med sig har man en make och två barn, ett av modell större och ett mindre. Man går där på stigar, över stockar, under grenar, mellan snår och tänker att man har det riktigt, riktigt bra. Att livet knappast blir bättre än så här. Man är lycklig att benen bär, att man har syn att se de guldgula kantarellerna, hörsel att höra hackspettens hackande och ork att klättra i slänten. Barnen pratar och pekar och hjärtat bli varmt när man får förklara skillnaden mellan trattkantarell och vanlig kantarell för det äldsta barnet och han sedan hittar guldgula hattar bäst av alla med sin pigga blick.


Det lilla barnet sitter stadigt i bärstol på ens svettiga rygg och när tålamodet tryter släpps hon ner på marken för att bekanta sig med ljung och tallkotte, pinne och sten. När även tålamodet för det är slut vankas det fruktstund och ändan parkeras på en mossbelagd sten. Man känner snart fukten leta sig in genom byxans tyg men tänker att det kvittar när man har världens finaste ungar, en make att plocka kantareller med, en kropp som fungerar och en helt ledig helg framför sig.


Då händer det sig plötsligt att det stora barnet blir lite ilsket för att hans äpple inte går att hitta. Det kommer en gnällig ton i luften och man letar och letar i ryggsäckens innandöme tills all frukt är funnen, sonen tycks nöjd och man tror sig kunna luta sig mot en furas stam och bara inandas skog och kärlek till familjen.


Men då kommer det lilla barnet på att hon också vill ha äpple och inte alls är intresserad av den banan hon just satt tänderna i. Hackspetten flyger förfärad bort vid ljudet av ett illtjut och man sätter raskt tänderna i utflyktens enda äpple för att med hjälp av dem bryta loss en smakbit till det barn som illtjuter.


Det blir åter tyst i skogen, så när som på äppelsmaskande och mammanynnande. Det stora barnet har fått sitt äpple tillbaka, utan knot över att lillasyster stulit en bit av det, och ska just sätta sig i mossan även han när det händer sig att äpplet rullar iväg. Ner för slänten far det och reaktionen från den som längtat efter fruktens sötma är omedelbar. Hela omgivningen försuras, en känslostorm blåser upp som snabbt får det lyckoskimmer som så nyss låg över utflykten att vika hädan.


Man känner så smått en irritation byggas upp inombords över det gnällande och gnatande som yr i luften och när dessutom det lilla barnet börjar stämma in i klagosången börjar hela utfärden kännas som ett misstag. Man samlar allt tålamod man har och talar med lugn röst till det fruktlösa barnet och övertalar honom att ta sig ner för slänten för att hämta äpplet. Man ser hans blanka lilla kalufs försvinna ner bakom en stubbe och hinner bara tänka att ”nu blir det nog bra” innan nästa illvrål krossar idyllen.


Sonen har kommit ner till äpplet och funnit det smutsigt, förorenat av skogen självt. Ilskan över äpplets tillstånd blir honom övermäktigt och han svingar sin arm och låter frukten vina ut i ett kärr där det sakta sjunker ner mot botten. Man känner plötsligt att de fuktiga byxorna skaver, att svetten på ryggen klibbar och att det kryper alldeles för många småkryp över armarna för att den här utflykten ska kunna räknas som en bra idé. Det kan väl knappast finnas något sämre sätt att spendera en eftermiddag efter jobbet än att gå ut i skogen med man och två barn när solen skiner.


Och det är gråt och förtvivlan i luften. Granarna hukar och kråkorna flyr. Man själv tänker att det måste vara Dolda kameran, att det snart kommer att stå klart att allt bara är ett skämt, för så ledsen kan väl ingen bli över ett äpple. Man försöker förtvivlat stänga av sina öron vars hörselförmåga nu plötsligt känns i det närmaste överdriven. De hör till och med hur tårar stora som grankottar trillar ner för barnakinder och plaskar ner över lingon- och blåbärsris.


Man slår dövörat till så gott det går, upptäcker en hel högstadieklass med trattkantareller, plockar, rensar och förklarar gång på gång att det inte finns fler äpplen i väskan. Man hör maken prata om sin oförmåga att trolla fram frukt, med en röst som svämmar över av irritation och tänker att det väl inte på denna jord finns så omöjliga ungar som just våra.


Det lilla barnet, som så gärna vill göra allt det som det stora gör, gnäller och grinar hon med utan att egentligen veta varför. Man känner till slut att hela situationen är helt absurd, längtar hem och kan tänka sig avstå från svamp hela hösten om man bara kan slippa från den här farsen.


- Nu går vi hem så kan du äta hur många äpplen du vill, säger man med sylvass röst.

- Hundra, säger barnet med mungiporna nere vid strumpskaften.

- Vaddå?

- Jag ska äta hundra äpplen.


Man ser barnaarmar hårt korsade över ett barnabröst, skakar på sitt huvud, tänker att det är något allvarligt fel på någon som kan bli så ohejdat sur över ingenting och säger,

- Gör du det. Ät du hundra äpplen. Det blir nog bra.


Då hör man plötsligt hur maken flikar in,

- Om du gör det, om du äter hundra äpplen, då ska du banne mig få ett X-box 360 av mig. Då åker jag ner och köper det på direkten.


Man står alltså där i skogen och hör hur pappan till ens avkomma plötsligt glömmer bort att ironi och barn är en direkt olämplig kombination. Innan man hunnit göra eller tänka något annat så torkar tårarna och klagosång byts mot glädjefnatt när hela naturen skanderar,

- X-box!  X-box!  X-box! tillsammans med sonen som nu  åter skuttar fram över stock och sten.


Man hör på galenskapen, lyfter upp det lilla barnet i famnen, trampar fram på stigen och undrar stilla hur det ska gå när det inte blir några hundra äpplen och inget TV-spel.


Oron visar sig snart vara ogrundad för väl ute ur skogen igen är barnahuvudet tomt på både frukt- och X-boxtankar och man traskar på hemåt. Kassarna är fulla med skogens guld. Det lilla barnet sjunger ”Möda-nigel atta dej,atta dej. Annas ta dej.” Ens eget huvud fylls åter av skratt och värme och tankar om de egna barnens förträfflighet.


Så blir man varse att livet med småbarn är en känslomässig bergochdalbana i paritet med puberteten och att en utflykt till skogen, efter jobbet en eftermiddag när solen skiner, kan vara veckans bästa och sämsta beslut på en och samma gång. 

Av Lina - 23 augusti 2012 22:41

Alvins vattkoppor är på återgång. Skönt. Jag har ändå varit hemma med barnen idag för säkerhets skull. Med si så där trehundra prickar är det ju svårt att veta när alla är utläkta och inte smittar mer så dagis får vänta till nästa vecka. 


På Signe finns dock ännu ingen fläck. Hon är lika prickfri som vanligt och vi väntar med spänning på när hennes koppor ska behaga bryta ut. 


Fast det där med att hon är prickfri är förresten inte helt sant. Hon har ju en prick som alltid finns med henne, den på magen. Signe har en prick och en navel på sin mjuka lilla mage. Hon kan lyfta på tröjan och peka ut dem båda två. "Pjick och navel." 


Minnet från knappen. Minnet från tiden då hon inte åt en endaste liten chokladboll, varken med grönt eller rosa strössel. (Om du vill se fler chokladbollar så finner du dem på Instagram. Linasdagar.)


    

Hon

Av Lina - 19 augusti 2012 22:27

 

Av Lina - 19 augusti 2012 13:18

Det är mycket med de där kopporna nu, men jag måste ändå säga att Pricken är förvånansvärt tapper. Trots utslag i både öron och skrev varken klagar eller kliar han särskilt mycket alls. I förrgår räknade vi till 253 prickar och nu är vi nog uppe i över 300 skulle jag gissa. Det är inte lätt att vara liten...


Idag kommer två andra små prickar hit för att bli smittade. (Det känns ju helt galet egentligen att frivilligt utsätta sina barn, men ju yngre desto lindrigare sägs det ju och immuniteten vill man så klart att de ska få.) Frida Filur och storasyster Bella kommer hit och det ska bli jättekul att ses, även om det är under lite märkliga förhållanden.


En annan prick är den jag just hittade en bild på i telefonen. Signe, ett år gammal, visar sköterskan på sjukhuset att hon kan äta katrinplommonpuré. Oh vad jag blev nostalgisk och lite stolt. Tänk att vi klarade det. I det perspektivet är väl en släng eller två med vattenkoppor ingenting.



 

Av Lina - 18 augusti 2012 16:57

I och med vattenkoppornas inträde i vårt hus så blev det inget besök på BVC den här veckan och vi vandrar vidare i ovisshet om Signes aktuella vikt och längd.


Den där ovissheten är något som sakta men säkert breder ut sig över våra liv. Från att ha haft koll på Signes hjärtfrekvens varje sekund, hennes syresättning varje minut, hennes vikt varje dag och hennes längd varje vecka så har kontrollerna glesats ut mer och mer. Innan visste vi exakt hur många kalorier hon fick i sig varje dag, vi bokförde hur ofta hon bajsade och försökte uppskatta hur mycket hon kräktes efter varje måltid. Det fanns inte mycket energi över till annat än att ha koll om jag ska vara ärlig.


När Signe började på dagis i våras fick jag en avrapportering vid varje hämtning om hur det gått och då med speciellt fokus på maten. Hur hade hon ätit? Hur mycket och vad? När vi nu kommit igång igen efter sommarlovet så har det blivit så att ingen av pedagogerna på Signes avdelning varit där vid hämtning och jag har inte fått någon rapport.


I torsdags när det inte heller fanns någon kvar som varit med under måltiderna så sa jag till att jag gärna ville veta hur det gått med maten. Eftersom ingen av de som var där kunde svaret med säkerhet så ringde de till en annan pedagog och frågade.


Jo då, det hade gått jättebra. Inte så mycket frukost, men en bra lunch hade hon fått i sig och en hel del av hennes energidryck. Jag visste att hon hade druckit en del av den där drycken även innan vi åkte till förskolan, så att hon inte var så sugen på mer frukost var inte konstigt. Summa: En bra dag.


Min tänkta strategi när vi väl kommer tillbaka till förskolan igen efter kopporna (vilket väl inte blir förrän strax före jul eftersom Signe inte visar minsta tecken på att ha blivit smittad samtidigt som Alvin) är att be om rapporter endast när det inte gått bra. Säger de inget så utgår jag från att det varit okej.


Det blir väl bra och så hoppas vi på att jag kan skippa de där rapporterna helt innan sommaren kommer.


Nä, nu ska jag återgå till vår helg i karantän. (Vem kom på en sjukdom som varar i över en vecka när barnet är piggt och glatt och hur leksuget som helst?) Efter att ha sökt efter sällskap med ljus och lykta slängde jag ut en desperat efterlysning på Facebook för ett par timmar sedan.  ”Hej alla vi känner. Vi lever i karantän och har det tråååkigt. Om det är någon som är orädd för vattenkoppor, god mat och trevligt sällskap så här en lördagskväll så är ni hjärtligt välkomna hit.” Vi får väl se om någon nappar…


Ha en trevlig helg!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se