Linas liv i limbo

Alla inlägg under november 2013

Av Lina - 30 november 2013 23:24

Jag har nog berättat tidigare om gruppen på Facebook som heter "Knapphålet". Det är en grupp för alla dem som vill prata om möjligheten att låta barn leva utan knapp på magen eller annan typ av sond. I gruppen samlas mest mammor, men även andra anhöriga till barn som inte äter normalt.

Häromdagen startades en tråd av en mamma som stod inför valet att fortsätta ha sondslang i näsan på sitt barn eller låta det få en knapp på magen. Hon frågade efter erfarenheter i gruppen och fick en massa svar. Bland alla svar hittade jag det här, som en för mig okänd mamma skrivit om den här bloggen, om mig, om oss, om Signe, om vår resa... Och det gjorde mig så otroligt stolt:

"När vår dotter hade sond var det fruktansvärt. Hon hade det jättejobbigt med den. Men samtidigt var vi fruktansvärt rädda för en knapp. Vi hade mer eller mindre panik. När vi fick tag på Linas blogg kände vi för första gången en ljusning. Det var första gången vi fick höra om någon som hade kommit ur detta. Vi hade ingen hjälp av matteam eller logoped. Sjukhuset sa bara att ibland blir det bättre och ibland inte, bara vänta och se. I vårt fall så väntade vi och allt blev bara värre och värre. I och med att vi aldrig fick knapp kan jag inte råda dig i det valet. Men väljer du att göra sondavvänjning så kan jag rekomendera att läsa de olika bloggarna som folk här har skrivit. Men till dessa vill jag lägga till att även om ditt barn börjar äta så kommer det ta tid innan det blir ett normalt ätande, det gjorde det i vart fall för oss. Vi hade flera månader av småätande på flaska och små portioner av puréer. Men sen blev det sakta men säkert lite mer strukturerat ätande och fasta måltider."

Vilken grej...

Av Lina - 27 november 2013 23:10

Jag är förkyld och drabbad av träningsabstinens. Det känns nytt och lite härligt, om man tar bort förkylningen då. Den känns inte härlig alls. Den har istället lett till att jag fått ont i ryggen för att jag hostat så mycket. Jag känner mig så eländig, så eländig och vill helst bara ligga still och tycka synd om mig själv. MEN så vet jag ju att det bara gör ryggontet värre. Man har väl varit med förr va... Så vad gör man? Jo man går på kommunal vattengympa och blir lite småförälskad.

I vår kommun finns det ett badhus. I badhuset finns det en bassäng, som inte är särskilt djup, men hela 25 meter lång. Bassängen har öppet för allmänheten från klockan fem till klockan åtta på vardagarna, men på onsdagar håller verksamheten igång ändå till klockan nio med vattengympa sista timmen.

Det finns absolut ingenting man inte kan älska med den där sista timmen.

Den äldsta kvinnan i bassängen var nog sjuttiofem år. Den yngsta kanske var tjugo. En enda man hade vågat sig dit, en glad pensionär. Ledaren var i sina bästa år, friskt vältränad, och hon ledde oss med en entusiasm som var alldeles precis lagom avvägd för just ett kommunalt badhus. Vi trampade vatten, sprang på bassängbotten, kämpade med skumgummihantlar, vattenboxades och spädde långsamt ut bassängens klorhalt med våra anletens svett.

Och mitt i allt hoppande och skvättande blev jag helt rörd. Rörd och glad över att jag kan hoppa och skvätta, att kroppen är med mig och inte mot mig. Även om den kärvar ibland så funkar den ändå för det mesta och det gör mig så tacksam.

Rörd och glad över hela situationen - att det finns kommunala badhus där man för en spottstyver kan få komma och röra på sin kropp tillsammans med andra kroppar, i alla former och åldrar. Kroppar som unisont trampar vatten med en glad gympaledare på bassängkanten. Det är så fint och så mänsklig att jag vill slå in det i ett paket och ge till alla jag känner i julklapp.

Efter gympan (som var alldeles lagom jättejobbigt) bjöds vi på frukt, som var stiligt uppskuren på brickor, och en mugg med friskt vatten. Där stod vi i våra badkläder, med hud som på var och en av oss var lagom vatten- och åldersrynkig, åt melon och kände oss nöjda med oss själva. Vi sa inte mycket - det gör man gärna inte i kommunala badhus som vårt, men vi drack vattnet i samförstånd och begav oss sedan mot duscharna.

Jag duschade varmt, bastade ännu varmare, och kom ut ur badhuset med rödglänsande kinder, fuktigt hår och en lite pirrande känsla i kroppen. Jag är kär i kommunal vattengympa.

Av Lina - 25 november 2013 22:47


De dagar min tvättstuga ser ut så här:


 

Då vill jag bosätta mig där inne.


Jag vill sätta mig på det varma, rena, matta golvet och bara titta på ytorna. På golvets gråspräckliga rutor, bänkens mörkkgrå nyans, hyllplanens vita struktur mot kakelväggens ännu vitare blankhet. Jag vill sluta ögonen och bara låta ljudet av ren tvätt som sakta torkar spela i öronen. Jag vill låta mig bländas av diskhons rostfria lyster och dra in doften av tvättmedel och såpa i mina näsborrar.


Jag vill sitta där på golvet, kanske lägga mig ner en stund och insupa känslan av att detta rum kan vara ett bevis på att jag trots allt inte tappat fotfästet helt. Att ordning och reda kan råda i detta hem, i denna kropp. I alla fall ibland.


Jag vill bli vän med min tvättstuga och komma över alla de hundratals dagar då den varit en otröstlig påminnelse om att jag alltid, alltid ligger ett steg efter. Alla dagar då den, trots att den varit tillsynes tyst, vrålat fram att jag innerst inne är slarvig, långsam, rörig, ofokuserad, odisciplinerad, ohygienisk och allmänt stökig. 


Dagarna med högar av smustig tvätt. Drivor med kassar vars innehåll är okänt. Burkar med batteri-spik-snör-skruvmejsel-mynt-sten-limstift-knapp-jox. Väskor från förrförra jobbresan. Fuktiga träningskläder. Urvuxna, noppiga barnkläder. Sköljmedelskladd. Klädludd. Prassel från påsar med kissiga dagiskläder. Allt det där som tvättstugan härbärgerar och som kan kokas ihop till en essens av precis allt jag inte vill vara. Allt sådant vill jag glömma och förlåta. Jag vill ligga på mitt klinkergolv, andas in Ajax och känna i varenda cell att jag har koll på läget, både i och utanför detta rum.

Av Lina - 24 november 2013 22:10


Jag är galet förkyld.

Undra vem som smittat mig.

 

Av Lina - 18 november 2013 22:01

Nu tänkte jag skriva ett långt inlägg om att det var världsprematurdagen igår och att jag en dag för sent ville uppmärksamma att Signe kom tre månader för tidigt. För att få det riktigt bra tjatade jag på Anna (annasutrymme) att hon snabbt skulle fixa klart några kort från söndagens fotosession.

Anna levererade och nu kan jag inte skriva en rad för att jag bara vill sitta och gråta av tacksamhet och titta på den här bilden. Precis. Hela. Kvällen.

Kanske kom hon inte en dag för tidigt ändå. Kanske kom hon helt rätt.


    

Av Lina - 10 november 2013 23:34

Man säger att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Jag tror att det är en sanning, oavsett om man tror på ett liv efter döden eller inte.


Jag tror att det är sant på så sätt att vi genom att agera på ett osolidariskt sätt mot varandra bibehåller eller skapar vårt eget helvete här på jorden. Ett helvete där vi inte får chansen att leva ett gott liv på samma premisser som människor med annat kön. (Ni vet vilka jag menar, ni lever säkert med just en sådan människa själva.)


I morse var jag ute och sprang. Med mig som sällskap hade jag serietecknaren Liv Strömquist. Hon satt i mina öron och pratade om mens. Bland annat.


Hon ägnade nämligen merparten av sitt sommarprat åt att prata om just menstruation, ett synnerligen underutnyttjat tema för ett sommarprat skulle jag säga. Ett synnerligen underutnyttjat tema i de flesta sammanhag faktiskt, med tanke på vilken påverkan just mens och den kvinnliga cykeln har på våra liv, våra familjer, våra arbetsplatser, våra samhällen och våra nationer.


Det är ett tillstånd som alla vi kvinnor går i och ur, befinner oss inför eller i efterdyningarna av hela vårt vuxna liv. Ändå är det så anonymt. Det är ett fullkomligt naturligt tillstånd, ändå hålls det gömt, höljt i dunkel och hemligheter. Vid de tillfällen det trots allt tittar fram så fylls det med ett innehåll av skam och äckel. Precis som om det vore skamligt att vara kvinna. Som om det vore pinsamt och skamfyllt att ha kroppsliga funktioner som är kopplade till det kvinnliga könet.


Liv sa mycket klokt – ta dig tiden att lyssna på henne! Något av det som berörde mig mest var när hon pratade om kvinnors och flickors kretivitet och självbild. Hon mindes hur det var på högstadiet när tjejerna gjorde inget och killarna gjorde allt. Eller, tjejerna gjorde väl en hel del - de lyssnade på banden killarna spelade i, de kollade på när killarna åkte skateboard, de hejade på killarna som spelade handboll, de skapade bilder och texter som de gömde i byrålådor och de spelade instrument när ingen hörde på. Att visa det de skapat för andra vore ju bara pinsamt. Tänk om en tjej skulle ta fram gitarren och börja sjunga vid elden på lägerskolan. Så. Fruktansvärt. Pinsamt.


Så var det på högstadiet och så är det nu. Jag ser det hela tiden, överallt. På TV, på jobbet, bland vänner och i min egen familj. Männen och det manliga lyfts fram, lyfts upp, görs till norm och självklarhet. Kvinnor och det kvinnliga blir undantag, sekunda och lite pinsamt. Jante är extra stark och potent när han har med kvinnor att göra och vi kvinnor begränsar både oss själva och varandra genom att tala om att vi inte ska tro att vi är något - att vi tvärtom ska skämmas lite för dem vi är och det vi gör.


Liv citerar Nietzsche i slutet av sitt sommarprat och säger: ”Kärnan i frigörelse är att inte längre skämmas inför sig själv.”


Du kan aldrig bli fri, människa, så länge du känner skam för den du är, hur du ser ut eller det du gör.


Du kan aldrig bli fri, kvinna, så länge du känner skam för den du är, hur du ser ut eller det du gör.


Jag skäms mindre och mindre. Kanske är det åldern, kanske är det ökad livserfarenhet, kanske är det mig själv det beror på – jag vet inte. Det jag vet är att det finns de som tycker att jag borde fortsätta skämmas och att de i många fall är kvinnor. Det jag också vet är att jag fortfarande känner för mycket skam för att kunna kalla mig fri på riktigt.


Det vill jag ändra på. Jag har tänkt på det här länge och med Liv i öronen fick jag liksom ord för att beskriva det jag tänkt. Som ett exempel så har jag funderat på varför jag inte kan lägga upp en bild på mig själv här på bloggen utan att välja och ändra den i evigheter innan och sitta och titta kritiskt och nedvärderande på den hundra gånger efter. Så vill jag inte ha det! Precis som killarna jag följer på Instagram vill jag också kunna lägga upp tonvis med ”selfies” på nätet utan att skämmas ett dugg. Att kunna göra det vore ett mycket litet steg för mänskligheten och ett jättekliv för mig. Och för Signe... Ja, så tänker jag. För hur ska jag få min dotter att känna stolthet inför den hon är och det hon gör om inte jag kan visa henne hur?


Skam går i arv. Så är det. Och för oss kvinnor tror jag ibland att den går i rakt nedstigande led från själva urmodern som skämdes inför urfadern när hon hade mens och blodet rann ner för insidan av hennes ben.


Jag vill sluta skämmas och jag vill sluta få andra kvinnor att känna att de borde skämmas och begränsa sig själva. För jag vill inte bidra till varken mitt eget eller till andras helvete, oavsett om det gäller denna eller andra sidan av döden.  

Skapa flashcards