Linas liv i limbo

Alla inlägg under augusti 2010

Av Lina - 30 augusti 2010 16:04


Mitt liv går i cykler.


Jag kommer till sjukhuset efter en natt eller en dag hemma. Efter ytterligare ett sammanbrott blev jag hemskickad med stränga förmaningar om att ta det lugnt och storstilade försäkringar om att Signe skulle ha det så bra, så bra och var det något så var det bara att ringa.


Modet är återvunnet och jag har bestämt mig för att nu, nu ska vi hem! Kom igen Signe, vi fixar det här. Du och jag. Jag har tålamod så att det räcker för oss båda.


Matningen går väl så där första gången, men kanske ändå att det är lite, lite bättre än innan jag åkte hem. Jo, så måste det vara. Hon tar liksom bättre tag och verkar vara mer på hugget. Okej, vågen visar kanske inte på så stora mängder, men nu har hon ju hittat tekniken och då går det säker bättre nästa gång.


Andra matningen går lika dåligt men så bajsade hon ju precis vid middagsdags och då är det klart att hon inte orkar äta. Men nu är ju magen välskött och då går det säkert bättre nästa gång.


Tredje matningen går ungefär lika dåligt som de innan och nu börjar jag känna mig lite irriterad. Det där tålamodet som jag var så till bredden fylld med var visst inte så drygt. Men det är säkert för att jag är trött. Om jag bara hoppar över ett mål, låter personalen ta det och sover istället så känns det säkert bättre.


Jag äter, läser lite, sover och när morgonen kommer känner jag mig någorlunda till mods, men inte alls som morgonen innan när allt syntes mig så ljust och klart.


Matning, matning, matning. Det går dåligt. Ibland mindre dåligt och ibland rent uselt. Jag struntar i att väga henne före måltiden. Förutsätter att hon inte får i sig något från bröstet, trots att hon försöker. Samtalen hem blir färre och värre och när Fredric eller någon annan ringer har jag inget att säga, mer än att jag är trött.


Till slut sitter jag där igen. Gråtandes och hulkandes med en sköterska bredvid mig. Jag berättar ylande om hur hopplös allt känns, hur trött jag är, att vi aldrig kommer att komma härifrån, att jag saknar Alvin, att jag inte fattar varför det inte går, att det nog är något fel på henne som de inte upptäckt…


"Åk hem!"


Jag åker hem. Hämtar mig. Kommer tillbaka med nytt mod och allt börjar om igen.


Måtte vi ha cyklat klart snart! (Och då vill jag ha en sådan där gul vinnartröja.)

ANNONS
Av Lina - 28 augusti 2010 23:15

Ett säger jag er: Det finns inget som piggar upp så som lite gammal hederlig rullstolsbasket!


Åh, att få rulla fram med sina friska ben bekvämt vilande under sig samtidigt som händerna arbetar så frenetiskt mot drivhjulen att blåsor bubblar fram. Bollen viner genom luften och trängseln under bollkorgen är så tät att rullstolshjul och fotplattor hakar in i varandra. Förvirringen är stundtals total och flickors skrik ljuder i osannolikt höga oktaver när det vita laget kammar hem ännu en tvåpoängare.


Jag har haft sjukhusfri dag och ägnat den åt att vara på möhippa. Det vita laget var mitt och vi vann. Även om jag så klart är oerhört tacksam över att slippa handikapp så måste jag säga att den som är rullstolsburen har möjlighet att ägna sig åt en otroligt rolig sport. Det var längesedan jag skrattade så mycket. Fast det säger väl å andra sidan inte så mycket.


Att komma in till en myllrande storstad kändes i det närmaste surrealistiskt. Och att träffa vänner och bekanta utanför det egna hemmet kändes minst sagt ovant. Men det var roligt och avkopplande, så sjukhusolikt som det kan bli och precis vad jag behövde för att få ny kraft.


Fredric var med Signe och Alvin nyttjade inte bara en, utan två barnvakter under dagen och kvällen. Med lite pusslande och ett stort mått hjälpsamhet från nära och kära så går det...

ANNONS
Av Lina - 25 augusti 2010 22:45

Det är kväll och jag håller i en liten kropp. Ett litet huvud letar sig upp mot gropen i min hals. Vi snusar på varandra och mina näsborrar fylls av doften av himmel.


Hon är fri nu. Signe. Inga maskiner binder henne fast med sladdar eller slangar. Larmet är borta. Kvar finns bara andetag. Rena, lätta, flyktiga andetag.


Jag har henne hos mig större delen av dygnet. Hon sover mest. Verkar tillfreds med livet när inte magen kniper eller hungern gör sig påmind. När hon blir hungrig så letar hon. Letar efter mättnad, letar efter det där varma, mjuka, söta som gör henne trött och nöjd. Hon söker och söker, tar tag, suger, släpper, letar, suger igen, vilar, börjar om. Men ingen mättnad kommer, bara trötthet.


Signe får nästan inte i sig någon mat alls via bröstet. Trots att hon försöker så tappert. Nu provar vi med flaskan istället och hoppas att hon finner det hon söker i den.


Ingen kraft att äta men kraft att skrika. Högt och bestämt. Jag njuter av att höra hennes viljestyrka och knipet i hjärtat känns skönt och naturligt. Det ska knipa i en mammas hjärta när barnet kallar och gråter. Så mycket bättre än knipet jag kände när hennes liv var tyst, så när som på ljudet från tusen maskiner kopplade till hennes kropp.


Kroppen som nu ligger fri i min famn är så lätt och så tung. Hon väger mer än livet och mindre än luft. Varje andetag så flyktigt och jag vet att hon bara är till låns. Den som tror något annat är lurad.


Jag vill hem och in i mig själv och städa. Bort allt det som är onödigt i livet. Allt som tynger, försvårar och förfular. Inget av det som inte betyder något ska vara kvar. Ingen fåfänga, ingen prestige, ingen avundsjuka. Ingen strävan efter att vara uppskattad för uppskattningens skull.


Ett litet barn i min famn. Insikten om vad som är stort i livet är enkel att fatta men svår att hålla kvar.

Av Lina - 23 augusti 2010 22:56

 

Av Lina - 21 augusti 2010 22:44

Jag åkte hem från sjukhuset igår kväll och idag har jag varit på nöjespark med Alvin. Snacka om miljöombyte och snacka om att det var nödvändigt!


Iklädd fullt regnställ i kön till bergochdalbanan, med en förväntansfull treåring bredvid mig vinner inte tröttheten och jag känner mig nästan som vanligt. Melankolin har med andra ord inte helt tagit greppet om mig. Än är jag Lina, bara Lina, som kan vara glad och nöjd och en bra mamma och en trevlig person att vara med och som kan se det komiska i saker och ting. Som till exempel när jag var tvungen att pumpa. Jag hittade ingen plats att sitta på och efter en stunds irrande gick jag in till gästservice och presenterade mitt dilemma. Tjejen vid disken var otroligt tillmötesgående och fixade en prima pumpningsplats till mig i avskildhet – i ett förråd för kvarglömda saker. Så satt jag där, bland högar av tröjor, tofflor, kepsar, solglasögon, termosar, väskor och andra persedlar och småskrattade för mig själv medan mjölken rann. Den verkar förresten flöda något ymnigare idag än igår. Det där med att blir mer glad och tillfreds kanske hjälpte ändå.


Av Lina - 20 augusti 2010 12:02

Jag hatar alla och snart hatar alla mig. Ingen fördragsamhet finns kvar i mig. Inget tålamod. Ingen tolerans. Den här miljön och kravet på att dela varje kvadratmillimeter av sitt liv med främlingar är så obeskrivligt tärande.


Idag fick vi besked om att en ny odling av tarmbakterier hos Signe visat att hon inte längre är bärare av den baskelusk som satt stopp för våra möjligheter att röra oss fritt på avdelningen. Den smitta som har gjort att vi varit tvungna att avnjuta vår mikrovärmda mat och kilometerlånga rader av smörgåsar sittandes på sängkanten i det deprimerande familjerummet. Den bacill som hindrat mig från att på egen hand fixa med Signes mat utan gjort mig tvungen att hela tiden involvera personal i allt jag gör.


Man kan ju tro att jag blev glad av beskedet, det var åtminstone det som ansiktsdragen hos läkaren och sköterskan som gav beskedet utstrålade, att de kom med ett glädjebud. Synd för dem då att det inte finns någon glädje kvar i den här kroppen, den bekräftelsen får de gå och leta efter någon annanstans. Jag blev bara irriterad. Irriterad på att de inte bemödat sig att ta testet tidigare. Att de avvaktat i nästan två månader medan vi har levt som resande och flyktingar. Visst, det kändes bra att kunna packa ur maten från vårt rum och ställa in det i ett riktigt kök, men den tillfredställelsen grumlades snart av mitt förgiftade sinne. I köket satt ett annat par och åt sen frukost, precis som jag ämnade göra. Deras bebis låg och sov i baljan bredvid dem. Inte heller här fick jag vara ensam med andra ord. Jag hejade kort och lade in mitt pick och pack i skafferi och kyl. Naturligtvis hade vi tilldelats den mest opraktiska hyllan längst ner vid golvet i skafferiet och kunde man förvänta sig annat än att än att vårt fack i kylen var minst av alla?


Jag gjorde mig en smörgås och satte mig i TV-soffan med en bok och ett glas juice. Paret vid köksbordet förde ett lågmält samtal. Inte tillräckligt lågmält. ”Den där mamman är verkligen osedvanligt ful. Smaskar när hon äter gör hon också. Icas egen müsli äter de. Herregud. Socialen borde komma och hämta den där ungen på stört.” Jag undrar vad de två tyckte om mamman som bredde ut sig i den blå soffan av praktiskt avtorkningsbart fuskskinn. Hon den surmulna, sömnplufsiga med håret på ända, rödsprängda ögon och förmörkat ansikte.


Efter frukosten fortsatte jag ut i korridoren, även det ny mark för mig från och med idag. Dörren till ett av de inre föräldrarummen stod öppen (Vi bor i ett av de yttre.) Genom dörröppningen skvalade dansbandsmusik från en radio. ”Är det några socialen borde besöka så är det väl den där familjen! Usch. Smaklöst.” Bäst att gå tillbaka till vårt rum.


Ensam är stark.


Signe får inte i sig någon mat. Inte på egen hand i alla fall. Hon ligger vid bröstet och suger och kämpar men vågen ger gång på gång samma nedslående beskedet; hon har endast fått i sig några ynka milliliter. Jag har provat att pumpa ur mjölk innan jag lägger till henne så att hon lättare ska kunna dra ur maten. Jag har provat att pumpa ur lite mindre så att inte bröstet ska vara för tomt. Jag har provat att inte pumpa alls så att bröstet ska vara välfyllt. Jag har provat med och utan amningsnapp, jag har provat att sondmata henne lite innan jag ammar och att sonda efter amning. Samma resultat och samma brist på tålamod hos mig.


Som om inte det vore nog, eller kanske på grund av att det är nog nu, så har jag börjat sina. Jag, som tidigare producerat mat till ett helt kvarter med prematurer, droppar nu långsamt ner mindre och mindre mängder med bröstmjölk i flaskorna. Nu när det verkligen gäller, nu när det ska bli ”på riktigt”, då sviker kroppen. Det råd jag fått för att häva den negativa spiralen är att se till att bli glad, utvilad och tillfreds. Detta samtidigt som jag ser till att pumpa var tredje timma, även på natten.


Jag hatar alla och allt.

Av Lina - 18 augusti 2010 14:29

Igår tog vi bort syrgasgrimman. Signe hade då varit utan syrgas i ett helt dygn och på ett exemplariskt sätt klarat att syresätta sig på egen hand. Nu har det gått två dygn och det ser fortfarande fint ut. Jag vågar inte hoppas fullt ut på att grimman är borta för alltid, men det kan vara så. Åh jag hoppas verkligen att det är så. Om de kommer sättandes med den där plastslangen igen så vet jag inte om jag håller ihop i sömmarna. Då får någon annan komma och ta över, någon som har förståndet i behåll.


Men det tänker vi inte mer på nu, nu är det maten som gäller. Inte min mat då, jag är mätt och nöjd på en stadig korv med mos, utan Signes. Tanken är ju att hon i sin tur ska bli mätt och nöjd på ett stadigt bröst med mjölk. Bröst har vi. Mjölk har vi. Nöjd är hon, men mätt? Nä. Hon är fortfarande nöjd och glad med att bara ligga vid bröstet och slappa, ta några förströdda tag i vårtan, smacka lite, slicka sig om munnen, kanske bajsa en aning, titta på ljuset som sipprar in genom fönstrets persienn och sedan somna med ansiktet begravt i Mina Fina Lena Bröst. (Känner ni henne förresten? Riktigt trevlig tjej. Det finns faktiskt sju personer i Sverige som har Bröst som efternamn. Kuriosa…) Det är med andra ord sondmatning som gäller än. Visst, hon får i sig några milliliter för egen maskin, men inga mängder hon kan leva och växa på, och det är ju det hon ska göra hade jag tänkt. Leva och växa.


Personalen tycker nog att jag är lite otålig och jag får försöka påminna mig själv om att jag inte kan ha så höga krav på lilla Signe. Hon är fortfarande omogen och hjärnan måste få utvecklas tillräckligt för att hon ska kunna koordinera och orka med amning, men hur snusförnuftig kan en utmattad och sur disktrasa till mamma vara? Hur mottaglig kan jag vara för käcka hejarop och vaga försäkringar om att det kommer att gå, bara jag ger det lite mer tid. ”Kan du lova mig det?” vill jag fråga. ”Kan du lova mig att det kommer att gå och kan du i så fall tala om exakt när det kommer att ske? Om inte så håll flabben!” Så säger jag ju naturligtvis inte högt, väluppfostrad och tillbakahållen som jag är, men inom mig så sjuder det.


Igår ringde jag hem. Alvin och Fredric satt och åt mat. Alvin åt bacon, han älskar det. Vi taldes vid lite och han frågade: ”Mamma, vill du komma hem till mig och smaka på bacon? Vill du det?” Den vätska som steg upp i ögonen på mig då var minst lika salt som rökt, rimmad, tunt skivad och stekt grisrumpa.

Av Lina - 17 augusti 2010 23:53

I slutet av en förlossning, när du gett allt du har och tömt din kropp på all energi den kan uppbära, uthärdat timmar av värk, krampaktigt greppat tag i sängens sidor för att kanalisera bort smärtan genom dem, andats djupt och andats ytligt, svettats rännilar utmed ryggen, låtit ljud från urtiden ljuda upp genom svalget och ut i rummet, är redo att ge upp och känner dig stå inför det faktum att barnet aldrig någonsin kommer att kunna ta sig ut genom förlossningskanalen utan att det är skalpellen som är din enda räddning, då är det dags för det verkliga arbetet. Finalen. Det storslagna slutet som ska ge lön för all möda. Det är dags att krysta, dags att låta dig bäras av de kraftfulla krystvärkarna som river genom din kropp, oavsett om du bett om det eller inte. Det är det mest intensiva skedet av förlossningen då krafter du inte visste fanns inom dig sliter tag i kroppen och pressar ut den sista gnutta ork som finns kvar i den. Barnet ska ut, det ska hem.


Jag krystar. Och ingen kan ta den bördan ifrån mig.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se