Usch, nu vill jag hem, fast ändå inte.

Vi blir kvar tills imorgon och det är jag glad för eftersom det innebär mer hjälp med matning. Samtidigt är jag ledsen över att behöva vara här. Ledsen över att inte få vara hemma med Alvin. Min stora skruttunge. Tänk vad han har behövt vara med om det här året. Man kan tycka att det räcker nu, att hela familjen kunde få vara tillsammans, men det tycker visst inte lilla syster yster.

Hon får i sig mat nu men det tar tid. Massor med tid. En matning tar en timme och hon ska äta åtta gånger per dygn. Det blir en hel arbetsdag det, för både henne och för den som ska mata. Hon måste få upp speeden lite, få till tekniken liksom och det enda som hjälper där är väl träning, träning, träning. Då är vi självklart tacksamma över att få hjälp med den här på sjukhuset, men samtidigt… Sjukhusliv är inget liv. Gårdagens höjdpunkt till exempel var att jag vid halv nio på kvällen åkte ensam till ICA Maxi. Jag köpte ett örngott till Alvin, fina servetter, smör, äpplen, satsumas och chokladbollar. Sedan var det roliga slut och jag åkte tillbaka till sjukhuset och åt upp chokladbollarna. För vem har sagt att det bara är Signe som ska få gå upp i vikt här va?!