I affären: Signe sitter i sele på min mage när jag hastar fram mellan hyllorna för att den onda sjukan inte ska hinna ifatt oss. Förkylningar och infektioner lurar förmodligen bakom varje hörn och bara väntar på att få sätta tänderna i en späd liten bebis av Signes modell. Bäst att skynda, inte stanna upp utan ila vidare mot brödet, mjölken och frukten. Vid pålägget kommer den obligatoriska tanten ikapp mig. ”Åhhh det var en liten en. Hur gammel e den?” Jag ids inte avspisa den gamla, som står där och bligar på oss med sina vattniga ögon, med bara samma svar som jag nu mer ger de flesta främlingar: ”Hon är tre och en halv månad.” Jag brukar svara så och sedan gå. Elakt kanske, men det roar mig på ett ondskefullt sätt att se hur de står kvar, långa i ansiktet och inte får ihop ekvationen. Så gammal och ändå så liten… Sådan är jag. Orkar inte dra hela berättelsen för alla som kommer fram. Vi har ju inte varit ute i affärer eller på andra allmänna platser så många gånger, men jag kan utan att överdriva säga att jag fått frågan om hennes ålder minst fyrtio gånger och då bortser jag från alla horder av människor som stannar och stirrar, följer oss med blicken eller pekar och högt börjar prata med sitt sällskap om vilken otroligt liten bebis som just passerade förbi.

Jo, men det var ju tanten i affären jag skulle berätta om. Ja, för henne berättar jag mer. Jag berättar hur gammal Signe är, vad hon heter, att hon är född tre månader för tidigt, att hon bara vägde ett kilo när hon kom, hur mycket hon väger nu, att det mesta gått bra men att hon äter för dåligt. Tanten lyssnar, frågar vidare och berättar sedan att hon själv fick en son för trehundra år sedan som bara vägde ett och ett halvt kilo. ”Ja och han ble blind. Så de får du ta å tänka på att varje gång hon blir förkyld så får du titta på ögera.” Hon berättar vidare och det framkommer att sonen faktiskt inte blev helt blind när allt kommer omkring utan hade fem procents ledsyn, men det kunde de visst ordna till med operation och nu kan han köra bil och allt.

Ja, tack för det och hej då tanten. Vidare mot osten, hundratusentals baciller och den avdelning som saluför små, små vita käppar.

På apoteket: Signe ligger uppe på vårdavdelningen och jag är nere på bottenplan för att köpa Minifom, medicin som ska bryta ner den luft som Signe sväljer ner i mängder vid varje matning. Jag hoppas att de ska göra att hon får mindre magknip och därmed blir mer sugen på att äta. Apoteksbiträdet/farmaceuten frågar först om det är till mig eller till en bebis. ”Eeeh, va? Ja, jo till en bebis.” Känner mig lite dum över att jag blir så ställd när hon tror att jag möjligen köper läkemedel till mig själv. Hon går iväg och hämtar den lilla flaskan och frågar sedan, samtidigt som hon slår in varan i kassan, om det är så att bebisen har ont i magen. Jag svarar ja. ”Är hon mycket ledsen och skriker mycket?” Ja igen. ”Det kan ju vara så att de är hungriga också när de skriker så där mycket.” Jag kan ju inte mycket annat göra än att på nytt svara ja inför detta påstående. ”Ja du vet på kvällen och så, att de inte får i sig tillräckligt med mat.” ”Ja, jo, så kan det ju vara”, säger jag, betalar, tar med mig flaskan och lämnar apoteket långt mycket mer upplyst än när jag kom.