Linas liv i limbo

Alla inlägg under november 2012

Av Lina - 30 november 2012 10:32


"Varför bloggar du aldrig nu för tiden?"


   

PS. Det smaskiga mörkgröna nagellacket hamnade inte bara på Signes kinder, mun, armar och händer utan blev även en prydnad för golv och stolar i köket. DS.

ANNONS
Av Lina - 20 november 2012 18:45

Jag funderar på julkort för året och fnissar för mig själv när jag tänker på Alvins första.


I november berättade jag entusiastiskt om min julkortsidé för Fredric, varpå han utbrast med stor skepsis i rösten: "I en låda? Men då syns han ju inte."


Det där med kommunikation alltså...


ANNONS
Av Lina - 19 november 2012 23:01

En vän till mig är gravid. Hon har två barn sedan innan och det yngsta var inte friskt när det föddes. Det har varit många turer fram och tillbaka de senaste åren och det är det fortfarande, även om det mesta är bra och friskt och roligt.


När jag fick veta att det var en liten trea på väg blev mitt gensvar snabbt och spontant: ”Du är galen.”


Jag och mamman har så klart pratat om det här innan, tanken på att skaffa fler barn. Eller ja, vi har egentligen inte pratat särskilt mycket om det, vi har bara vetat hur vi tänker, hur vi känner. Hur det känns att på ett påtagligt sätt ha fått erfara att det inte finns några garantier, att olyckan kan drabba alla. Urskiljningslöst. Jag lovar, det är inget som får en att vilja rusa in i bebisverkstaden precis.


Men nu var det alltså just det hon gjort, ja inte rusat kanske, men efter noga övervägande tillsammans med sin man beslutat att skaffa ett tredje barn. Och jag blev glad för deras skull. Glad och avundsjuk. Avundsjuk för att de vågar.


Jag och Fredric har ända sedan vi bestämde oss för att försöka få barn tänkt att vi vill ha just två stycken. Det känns rimligt. Det känns bra. Två händer, två barn. Två ögon, två barn. Hur nu det skulle hjälpa förresten. Det går ju ändå inte att hålla båda i blickfånget samtidigt, om man inte är rejält vindögd.


Ja, hur som helst så tänkte vi redan innan Signe kom till oss att det inte skulle bli några fler barn efter henne. Men när hon väl gjort sin dramatiska entré blev det så definitivt. Inga fler barn. Aldrig mer. Aldrig. Jag utsätter inte mig själv och min familj för en sådan risk igen. Jag är rädd att förlora barnet, att det ska vara sjukt, skadat eller födas extremt tidigt. Jag är rädd att vattnet ska gå i förtid så att jag får ligga på sjukhus veckor i sträck och inte få träffa mina barn. Jag är rädd för en repris utan lyckligt slut.


Och plötsligt känns det inte som mitt eget val att inte försöka få fler barn än de två jag redan välsignats med. Istället är det rädslan som valt åt mig. Oron som styrt mitt liv. Ängslan som definierat mig.


Jag hatar den känslan. Känslan av att vara livegen under rädslan och låta oron få bestämma. Så vill jag inte ha det! Jag vill bestämma själv. Men hur backar jag tillbaka? Hur återtar jag beslutet om att inte skaffat fler än två barn från oron? Jag begriper inte det.


Sådant behöver i alla fall inte du fundera över mer, min vän. Du vann över rädslan, tog kontrollen över din oro och fattade ett beslut. Ett fantastiskt sådant. Sedan förstår jag så klart att oron inte kommer att låta den här graviditeten gå obemärkt förbi. Visst kommer du att oroa dig. Massor. Men:


Fuck oron! Den är störd i hela jävla hjärnhelvetet, som jag tror att du själv så målande hade uttryckt det. 

Av Lina - 18 november 2012 20:18


    


Utan att jag vet hur det egentligen gick till har vi söndagar fyllda med sonens aktiviteter. Fotboll klockan elva och simning halv sju. Det är ju vansinnigt. Men fotbollen längtar han efter hela veckan och simningen känns viktig (och betald för) så så får det bli. Sportsöndag helt enkelt.


Själv har jag sportat fulkläder och fluffhår hela dagen och gjort av med som mest kalorier när jag vispade till en chokladpudding till efterrätt.


Nu är det sim som gäller och jag sitter på andra sidan glasväggen med mitt fluffhår och blir kissnödig av allt vattenskval och vemodig när jag kom att tänka på den enda dikt jag kan.


Romanska bågar


Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen:

Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Av Lina - 14 november 2012 21:50

    

Av Lina - 13 november 2012 22:20

               

Av Lina - 11 november 2012 18:22

Det går inte att undvika att då och då bli lite sentimental över föräldraskapet. Oavhängigt om det är fars, mors eller kanelbullens dag så svindlar ibland tanken på att jag är mor och att mina barn är barn till just mig.


I snart sex år har varje dag av mitt liv varit en liten pusselbit i ett barns barndom. Den tanken är så märklig. Att det som händer just nu är Alvins och Signes uppväxttid, den tid de som vuxna kommer att tänka tillbaka på med en alldeles speciell känsla. Förhoppningsvis en bra känsla för det mesta.


När de minns hur deras mamma doftade så är det min doft de minns. När de tänker på hur de blev tröstade när de slagit sig är det mina händers smekning mot deras ryggar de tänker på. Sånger de minns har jag sjungit med dem. Leksaker de älskat har jag köpt till dem. Kläder de skrattar åt har jag valt och de foton de ser dem på har jag tagit.


När de tänker på hur de lekte sig svettiga med kompisar, medan de vuxna satt och drack kaffe och pratade obegripligheter, så är det våra kvällar med vänner de minns. När de berättar för andra om hur arg deras mamma kunde bli så är det mina dåliga dagar de berättar om. När de minns orättvisan över det de inte fick göra, som alla andra kompisar fick, då är det mina gränsdragningar de tänker på. Alla prylar de aldrig fick är sådant som jag inte köpt.


När de minns stoltheten över att för första gången få cykla ensam till en kompis så är det mitt beslut som ligger bakom. Mina ögon som på avstånd såg varje tramptag de tog på vägen dit.


Den famn som burit in dem sovandes från bilen sena kvällar är min. De händer som klätt dem och fött dem och ibland tagit dem för hårt i armen är mina. Det knä de kivats om att sitta i är mitt och den näsa som ideligen velat dra in deras doft är min. Mammas mat är min mat och chokladbollar rullar de i pärlsocker i en kaffemugg därför att jag lärt dem det.


Det som kommer att kännas tryggt och bekant för dem är sådant som jag valt. Det de känner osäkerhet och kanske nyfikenhet inför är sådan som jag valt bort. Mina egna rädslor kan lätt bli deras och min trygghet blir ett med dem. Den kärlek jag ger dem idag blir grunden de står på imorgon och allt jag gör spelar roll för fler än mig själv.


Vilket ansvar. Vilken ynnest. Vilket privilegium. 

Av Lina - 10 november 2012 12:45

    


Hej hej. Ha en bra lördag! (Vi är 30 meter från huset, Signe grinade just ögonen ur sig för att jag inte ville bära runt på henne, innan vi kom iväg vad jag genomsvett och mordlysten på grund av allt möss- och vantgnäll och stövlars förmåga att inte hålla sig till sin make. Men visst tar det sig väl ut på bild. Älskade skitungar!)

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se