Linas liv i limbo

Alla inlägg under juli 2010

Av Lina - 30 juli 2010 00:46

Dags att göra rätt för sig. Månadsskifte är pengaskifte. Räkningar ska betalas och finanser ses över. Vi tar ett djupt andetag och börjar överst i högen. Hur illa är det? Illa. Alla inkomstkällor har på ett eller annat sätt korkats igen, medan utgiftshålet i pengapungen bara vidgas och vidgas för varje dag. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket pengar vi lagt på bensin den här månaden och matkontot ska vi inte prata om, det har fullständigt löpt amok. Vi äter ute, vi äter i farten, vi äter färdigmat och halvfabrikat i långa banor. Snabbt, bekvämt, onyttigt och ack så kostsamt. Okej, det kanske man kan göra något åt. Vi kanske kan anstränga oss lite mer, men hur gör vi med inkomsterna?


Jag gav mig på ett tappert försök att få skutan på rätt köl i förmiddags. Beväpnad med telefon, penna och papper skulle jag skipa ordning i inkomströran. Det har nämligen blivit så att inget, och då menar jag INGET, rullar på av sig själv längre. Löneavdelningen på mitt jobb har i och med mitt plötsliga uppbrott helt rört ihop korten, vilket resulterat i att mitt lönebesked den här månaden löd ”Att utbetala: 0 kronor.” Måste fixa. Måste ringa. Eller nej, jag skriver ett brev med alla uppgifter till min chef istället och ber honom om hjälp i kontakten med HR. Jag måste ändå skicka iväg blanketter till honom som löneavdelningen måste fylla i för att jag ska kunna få föräldrapenning när Signe kommer hem. Okej. Fredric har varit gravt frånvarande från sitt arbete för att ta hand om mig, Alvin och Signe så inte heller hans arbetsgivare hade att utbetala någon särskilt imponerande summa den här månaden. De pengarna ska istället Försäkringskassans föräldrapenningavdelning stå för. Blanketter igen. Okej, dem fyller vi i. Men även där blir det stopp eftersom han inte kan få fram de nödvändiga uppgifter som den semesterledige personalaren sitter på. Ja ha. Men jag då, mina föräldrapengar borde väl komma snart. Jag har lämnat alla uppgifter, skickat in alla blanketter, gjort anmälningar till höger och vänster och använt mig av både snigelpost och internet. Men nej, ack nej… Det kommer brev med kompletterande frågor och utbetalning dröjer. Jag ringer och lämnar kompletteringen som visar sig vara obehövlig. Jag hade redan lämnat rätt uppgifter och det hela rörde sig förmodligen om ett missförstånd. Missförstånd, kissförstånd! Skicka mina pengar!


Nu har vi bara en kappsäck kvar att gräva i. Vi har möjlighet att få viss ersättning för de resekostnader vi har i samband med Signes sjukhusvistelse. Även där har jag skickat in papper i långa banor och redan pratat med flera personer utan att vare sig hitta rätt eller se röken av någon kosing. Jag ringer igen. Pratar med en ny människa. Halvrätt människa den här gången visar det sig. Hon kan hitta mitt ärende men det är inte hon som handlägger det. Det gör hennes kollega som är på semester i några veckor. Mitt ärende har visst gått på semester samtidigt som handläggaren och personen jag pratar med kan inte göra något åt saken, utöver att meddela mig att hela ärendet är krångligt och att man upptäckt fel, kostsamma fel. I samband med min egen sjukhusvistelse under våren åkte jag ambulans och sjuktransport som en skottspole mellan hemmet och två olika sjukhus. Jag har betalat för resorna och borde genom det ha uppnått gränsen för det belopp man måste stå för själv när det gäller sjukresor. Men nej, det vore för enkelt. Rösten i telefonen meddelar att det ser ut som om jag blivit feldebiterad. Sjukhuset har gjort fel och det är jag som ska betala för det. Resorna var för det första för billiga för mig. Smakar det så kostar det. Kuskar man runt i liggande sjuktransport bara sådär och åker hem, trots att man har möjlighet att ligga kvar på sjukhuset, så får man stå för hela kostnaden själv. Den ynkliga summa jag betalat räcker inte och dessutom räknas det inte med i fribeloppet… Jag förstår inte riktigt vad det är hon säger. Jag frågar och frågar men ger till slut upp. Hur mycket jag än frågar så kommer det inga pengar, så långt fattar jag i alla fall. Insikten sjunker in och jag bryter ihop. Det var längesedan sist, men nu är det alltså dags igen.


Jag orkar inte mer. Allt är så besvärligt. Allt kräver så mycket av mig och jag har så lite att ge. Jag har ingen ork för samtal, ingen tid för brev och blanketter, ingen energi för krångel. Mina tankar går så långsamt. Mitt minne är så trögt. För Fredric är det likadant. Vi glömmer, förlägger, blandar ihop, förvirrar. Nyckeln sitter kvar i dörrlåset och plattången ligger glödhet på handfatet när jag kommer hem. Saker försvinner spårlöst på vägen mellan sjukhuset, hemmet, barnvakterna, affärerna… Var har Alvins sandaler tagit vägen? Vart hade han dem senast? Var kan laddaren till kamerabatteriet vara? Är den kvar på sjukhuset? Och mitt i röran händer oförutsedda saker. Vindrutan till bilen går sönder. Kostnad: 2120 riksdaler samt en oöverskådlig mängd energi för att styra upp ett byte av rutan mitt i vårt röriga schema. Pengarna är väl en sak, det kommer att ordna sig på ett eller annat sätt, det jag hulkar och gråter mest över i örat på min syster på andra sidan telefonlinjen är energibristen. Pengar kan man låna. Värre är det med orken, den måste man stå för själv.


Efter mitt misslyckade försök att få rätsida på det praktiska i livet är jag försenad till Signe. Jag vispar ihop en snabb middag och fem skruvmakaroner senare är jag på väg. Ögonen är fortfarande halvt igenmurade av gråt. Trots pastan är jag fortfarande hungrig och tanken på mat får mig att tänka på att jag borde ha pumpat innan jag åkte. Jag borde. Jag måste. Jag ska…


Jag stannar bilen vid vägkanten. Efter några djupa andetag tar jag upp telefonen och ringer till sjukhuset. Jag kommer inte idag. Jag orkar inte. Inte mer och inte mindre än så. Jag orkar bara inte. Jag startar bilen igen och kör och kör. Först planlös, sedan mot ett mål. Jag stannar på parkeringen utanför ett köpcentrum där jag hoppas få tag på en ny laddare till kameran. Något litet kanske jag kan få ordning på i alla fall. Bilmotorn tystnar men jag sitter kvar. Tystnaden är så behaglig, ensamheten så välkommen. Inga måsten, bara vara.


Jag sitter kvar i bilen i nästan en timme, halvslumrande och med radion på. Tillslut går jag in i affärskomplexet. Människor sitter och äter pyttipanna i lunchrestaurangen. De sedvanliga krängarna av mobilabonnemang står lismande i entrén. De flesta butiker har sommarrea och jag tänker att allt ser så futtigt ut. Meningslösa hemmabioanläggningar möter mig i elektronikaffären. Kaffemaskiner i bjärta färger skriker ut att de inte tillför något mervärde i livet, utöver fåfänga. Jag känner mig ny inombords, jämfört med när jag sist var inne i en likande butik. Inte bättre, bara annorlunda och jag undrar om det syns på utsidan. Ögonen börjar väl ordna till sig på mig igen, men kanske ändå att det syns att jag prövat livets hållbarhet och funnit det mer skört än jag tidigare anat.


Ingen kameraladdare står att finna och jag går ut till bilen igen. Jag avverkar i långsam takt tre liknande inrättningar och hittar till slut det jag letar efter. Tillfredställelsen över att ha uträttat och slutfört något gör mig lite bättre till mods och jag styr kosan mot hemmet. Det går gått flera timmar och när Fredric ringer blir han minst sagt förvånad över var jag befinner mig. Hur som helst så klandrar han mig inte för att jag inte är hos Signe. Han förstår och är ledsen över att jag är ledsen. Det gör mig ännu mer ledsen, fast på ett skönt sätt. Jag är i alla fall inte ensam i min ledsamhet och det är välsignat.


Jag fortsätter min strävan efter ordning i livet genom att stanna till vid mataffären. Förråden för basvaror gapar tomma hemma och jag lastar därför vagnen full med pasta, ägg, mjölk, grönsaker, kyckling, toalettpapper och annat som hör en normal vardag till. Ännu något mindre ledsen går jag in i en klädaffär. Jag vill så gärna köpa något fint till Signe. Hennes brådstörtade ankomst har inneburit problem på klädesfronten i och med att jag inte har några så små kläder i gömmorna hemma. Annars så svämmar de över av Alvins avlagda plagg, men trots en redig viktuppgång så väger min lilla dotter ännu inte hälften så mycket som min son gjorde när han föddes. Besöket på klädbutiken ger ingen utdelning. Signe ligger utanför skalan, hon finns inte med i affärsplanen, de saluför inte kläder till så små individer.


När jag väl är hemma börjar det närma sig kväll och jag är smärtsamt medveten om att jag inte har pumpat på hela dagen. Matkassarna får stå kvar i hallen medan jag låten mjölken flöda. Den rinner ut i samma takt som mitt dåliga pumpningssamvete avtar. Så är barnamaten utpumpad, men det är inte jag. Jag går ivrigt loss på frys, lådor och skafferier. Jag slänger och städar, sorterar och strukturerar. Påsar, kartonger och andra förpackningar ställs i snörräta rader. Små burkar fylls och förses med prydliga etiketter. Lådorna i frysen får likadana små vita lappar med upplysning om lådans innehåll. Jag måste få ordning. Jag bara måste få ordning på saker och ting.

ANNONS
Av Lina - 28 juli 2010 01:17

Jag minns att jag för många år sedan hörde en historia om att man låtit någon form av elitidrottare hänga en dag med en treåring. Idrottaren och barnet befann sig i varsitt likadant rum men allt i den vuxna mannens rum var skalenligt förstorat så att han skulle få lika stor utmaning som barnet. Stolen fick han klättra upp på och hasa ner för. Leksakerna och besticken var stora och toaletten högrest. Elitidrottaren fick så ägna sig åt ”följa John” hela dagen, med nämnde treåring som John själv. Han fick leka som en treåring, äta som en treåring, vila som en treåring… Om han var tvungen att prata som en treåring eller inte förtäljer icke historien, men i så fall kan jag ana mig till att det var det som blev spiken i kistan för honom. Det myckna ordflödet. Vad jag hört är nämligen att han inte klarade eldprovet. Trots kondition på topp och år av stenhård träning bakom sig stod han inte pall. Han orkade helt enkelt inte hänga med i den lilles tempo.


Jag har länge tänkt att det måste vara en skröna, men jag måste erkänna att jag är beredd att ändra inställning. Inte för att jag påstår mig vara idrottare av något slag, varken elitdito eller amatör, men så går, hoppar, springer, rusar, står, halvsitter, snurrar, fladdrar och pratar jag inte en hundradel så mycket som min treåring gör heller. Hur som helst så är jag helt slut. Just nu sitter jag på en bänk vid en lekplats utanför sjukhuset och skriver några rader på ett uppsprättat kuvert. Det börjar närma sig kväll och vi har hållit igång en hel dag. Själv hade jag en förmiddag i stillhet med Signe, som verkar vara något bättre, men inte alls i samma toppform som hon var för någon vecka sedan. Medan jag satt med henne hade Fredric fullt upp med Hålligångaren. Det hanns med, utöver vardagliga bestyr som frukost och morgontoalett i vårt lilla krypin, en biltur utanför stan, en promenad till en utsiktsplats där Fredric hukande fick hasa fram till kanten för att inte drabbas av fullständig svindel inför det bråddjupa gapet, medan Alvin med hoppsasteg studsade fram till staketet och dinglade med fötterna mellan spjälorna, drickapaus i den svindyra sjukhuscafeterian som förmodligen drivs av tvättäkta ockrare, samt lek på samma lekplats som jag sitter vid nu. Så var klockan halv ett och det var dags för lunch. Den intog hela familjen tillsammans, Signe exkluderad eftersom hon inte är så noga med strömming med mos. Efter det fortsatte aktiviteterna att avlösa varandra, med skillnaden att det nu var två föräldrar som travade efter vårt lilla energiknippe istället för en.


Idag var det turistdag del två, kan man säga, och även denna dags alla upptåg har ackompanjerats av vår sons ständiga funderingar, förklaringar, berättelser och prat i allmänhet. Han har alltid något att säga den pojken. Hjärnan har liksom alltid högtalarna på och alla tankar, stora som små, kommer oss till del. Väldigt härligt och underhållande för det mesta, men ibland bara tröttande.


Hur som helst… Efter en snabb middag bestående av tunnbröd, räkor i lake, sallad och majonnäs (vi vägrar färdiga mikrorätter och då blir middagsutbudet något begränsat när man inte har tillgång till riktigt kök) gick Fredric till Signe för ett ”kängurupass” och jag och A-barnet gav oss av till lekplatsen. Det sitter jag nu, utmattad på min parkbänk och skriver medan treåringen åker, gungar, gräver, springer… Jag lovar. Elitidrottaren hade inte en chans. Förmodligen kröp han ur det förstorade rummet blödande och med mjölksyran rinnande ut ur öronen.


Övrigt värt att notera är att Signe idag fått tillträde till ett-och-ett-halvt-kilos-klubben. Hela 1580 gram uppvägdes hon till. Bra jobbat! Liten är på väg att bli, om än inte stor så i alla fall större.     

ANNONS
Av Lina - 27 juli 2010 00:13

Min mage har visst extremt nedsatt känsel. Den intuition som jag trodde mig kunna lita på har gått och tappat stinget. Signe var inte alls bättre idag. Hon var sämre. Svullnaden på foten hade utvecklats till en varfylld böld och syresättningen svajade hit och dit när vi kom till sjukhuset idag. Vi hade Alvin med oss så det var inte läge att låta paniken brista ut i full blom, utan vi fick sansa oss så gott det gick. Personalen hade hur som helst en lugnande inverkan på oss och läkaren hade redan lagt upp en plan som man sedan arbetat utifrån under dagen. Antibiotika för att behandla den lokala infektionen på foten. Provtagning för att säkerställa att det inte fanns spår av infektion i blodet – provet var negativt. Punktera bölden och dränera den på innehåll. Ta prover på det vidriga klet de fick ut för att möjligen kunna säkerställa hur bölden uppkommit. Alvedon mot smärtan. Blodtransfusion för att få upp blodvärdet. Vilken dag!


Mitt i allt detta, som vi så klart inte har kunnat vara särskilt delaktiga i, mer än att stå tölpaktigt bredvid och titta på, har vi försökt ha en fin dag med Alvin. Vi var ifrån sjukhuset några timmar under dagen och gjorde turistrundan i staden vi ofrivilligt vistas i. Riktigt lyckat faktiskt. Sedan har jag och Fredric gått omlott mellan våra två barn och försökt få dem båda att må så bra som möjligt. De är tappra kämpar båda två, var och en på sitt sätt.


Nu ska jag försöka sova.

Av Lina - 25 juli 2010 23:15

Jag är helt degig i huvudet efter ännu en natt i extremt knarrig familjerumssäng med tillhörande inplastad madrass. Det blir varm och högljudd sömn i den sängen och sådan blir man inte så utsövd av. I natt sover jag hemma i tyst och oplastad säng. Det blir fina grejer det…


Vi stämde just av läget med Signes sköterska och fick besked att de kommer att sätta in henne på en omgång antibiotika. Hon har varit lite svajig i syresättningen det senaste dygnet och har även fått en svullnad på foten som inte vill ge med sig. De vet inte vad det beror på, testerna visar inga tecken på infektion i kroppen, men de tar ändå det säkra före det osäkra. Det låter som en bra strategi tycker jag och känner mig inte så orolig. I mina ögon var det en pigg och fin liten tjej som låg och myste hos mig idag. Visst var syresättningen något mer opålitlig än den varit den senaste tiden, men nu har vi varit med om långt mycket värre och jag börjar kanske bli lite garvad. Framförallt så tror jag det handlar om att jag lärt känna min lilla dotter bättre och vågar lita på henne och de signaler hon sänder ut. Maskiner i all ära, de är till god hjälp för att förstå hur Signe mår, men det känns ändå bättre att gå till själva källan. Hoppas att min magkänsla stämmer...


Jag och Alvin låg och pratade i sängen ikväll när han skulle somna. ”Mamma, jag har en lillasyster”, sa han plötsligt. Jag gav honom medhåll i det påståendet. ”Men, hon är inte färdig än. Hon bara kom ut. Hon tyckte det var läskigt i magen.” Ja, det är väl en förklaring så god som någon till lillasysters tidiga entré. Klart att hon inte ville vara där det var läskigt. Hoppas bara att hon tycker det är mindre läskigt här ute.


Rent medicinskt så kommer jag aldrig att få en fullödig förklaring på varför vattnet gick vid en så onaturligt tidpunkt i graviditeten. En möjlig, ja kanske till och med trolig förklaring är GBS – Grupp B-streptokocker. Man hittade sådana på livmodertappen när jag kom in till förlossningen. Enligt vad jag fått höra och läst mig till så finns sådana bakterier naturligt i tarmen och kan ta sig in i slidan eller urinröret. Var tredje kvinna i fertil ålder är bärare av Grupp B-streptokocker i underlivet. För denna tredje kvinna kan de små B-gynnarna vid graviditet reta livmodern till värkar. De kan även göra fosterhinnorna sköra så att de spricker och fostervattnet börjar läcka ut. Ja, förmodligen var det de som var bovarna i dramat. Streptokocker i underlivet, eller som en av mina rumsgrannar på BB som drabbats av samma åkomma, så stilfullt uttryckte det; ”typ halsfluss i fittan…” (Det citatet var jag förresten tvungen att, under någon form av lustgasrus, återberätta för personalen i förlossningsrummet när de frågade kring min tidiga vattenavgång. Fredric skämdes.)


Av Lina - 24 juli 2010 00:09

Idag, den 23 juli, är Signe en månad gammal. Det är med andra ord precis två månader kvar till det datum då hon egentligen skulle födas. Ännu går jag i väntans tider. Jag är gravid fast magen står tom. Ännu ligger barriärer mellan mig och mitt barn. Det är inte hud, muskler, livmoderväggar, hinnor och vatten som skiljer oss åt utan slangar, sladdar, dörrar, väggar, mil efter mil och tid. Denna oändliga tid som tycks ha hamnat i något slags vänteläge och bara segar sig fram.


Signe gör små, små framsteg hela tiden och det gör mig så klart glad, men samtidigt så genererar framgången en otålighet hos mig som gnager hål i mitt inre. Hon blir mer och mer en bebis, om än i miniformat, istället för ett litet vårdpaket. På ett sätt var det enklare när hon var ny och så oändligt ynklig och skör att jag knappt vågade ta i henne. Att sitta med handen in i kuvösen var allt jag kunde göra och i mitt tillstånd av chock, oro och sorg så nöjde jag mig med det. Inte nu. Inte längre. Nu vill jag ha mer, mycket mer. Jag vill hålla henne. Lukta på henne. Bära henne. Jag vill ha henne bredvid mig i sängen när jag sover. Jag vill vakna upp av små gnyenden, ge henne bröstet, höra så smackande ljud och veta att hon snart kommer att somna om, mätt och nöjd och trygg. Jag vill ha henne hos mig på dagen. Köra henne i vagn, bära henne i sele. Lägga henne i mitt knä, stirra in i hennes mörkt blå ögon, prata med henne, sjunga för henne, vyssja henne till sömns i min famn. Och så vill jag höra henne gråta. Högt och ljudligt. Argt och ilsket, ledset och förtvivlat. Jag vill höra ljudet från stämband som fått kraft från starka friska lungor. Jag vill känna det där trycket över bröstet som bara kan alstras av det egna spädbarnets uppfordrande skrik. Jag vill bli mamma till henne på riktigt. Som det är nu så blir jag någon slags pseudomorsa. Jag dyker upp som gubben i lådan några timmar varje dag och försvinner sedan lika plötsligt som jag kom. Patetiskt!


Igår kom jag till Signe framåt kvällen. Jag hade verkligen längtat som en tok efter henne på dagen. Det är baksidan av att nu ha lärt känna henne. Längtan när vi är ifrån varandra blir så mycket större, känslan av att inte vara hel så mycket mer påtaglig. Jag skyndande fram till hennes lilla säng, lyfte försiktigt på täcket, sköt undan sänghimlen en bit och blickade ner mot min lilla dotter. Så oändligt näpen. Så ofattbart välskapt. Åh, jag ville bara slita upp henne, dra in doften av hennes hud i näsan och bära iväg med henne. Istället stod jag bara där. Jag tittade på alla sladdar och slangar som naglar fast mitt barn inom en radie på ungefär två meter från de maskiner hon är uppkopplad till och kände sådant förtret över det hinder de utgjorde. Jag såg att Signe vaknade till något. Hennes ögon, som för de mesta är slutna som på en nyfödd kattunge, öppnades en aning. Jag bara måste få vara nära henne! Sagt och gjort; jag dök helt enkelt ner i baljan. Likt en struts stod jag med huvudet ner i boet och luktade på min unge. Jag gnuggade min näsa mot hennes, lade min kind mot hennes kropp och kände hur hennes bröstkorg höjdes och sänktes av små snabba andetag. Himmelskt!


Men underbart är kort… Så där kunde jag ju inte stå. Ryggen blev krum och snart skulle väl någon personal släntra in och undra vad jag höll på med. Dessutom måste jag pumpa. Det måste jag alltid. Överallt och ingenstans ska det drällas med flaskor och trattar, bröst och mjölk. Flaskorna ska märkas med namn, datum och klockslag och förvaras kallt. Jag har en liten kylbag som likt en trogen följeslagare åker med mig mellan hemmet och sjukhuset. Mjölkleverans! Kossan har presterat duktigt idag igen, ja hon är faktiskt så redig att mejeriet börjat säga stopp. Idag fick jag besked från mjölkköket att de börjar få ont om plats. Jag har levererat så mycket mat till Signe att de inte kan förvara den längre. Det jag pumpar ut hemma får jag istället lägga i egen frys och spara för framtida behov. Jag tänker att jag på något sätt kanske skulle försöka minska produktionen. Det vore så skönt att inte behöva sitta så ofta eller så länge med pumphelvetet varje dag, men samtidigt så vet jag inte om jag vågar. Tänk om det sinar. Tänk om det inte finns någon mat att tillgå den dag Signe är stor nog att kunna äta själv. Nej, kossan får allt sträva vidare i sitt värv ett tag till.


Härom morgonen satt jag framför TV:n och pumpade. Det visades nyheter och jag fick veta att ett av landets största mejerier tvingats lägga ner delar av produktionen på grund av dålig lönsamhet. Jag såg en reporter som iförd gummistövlar stod mitt i en ladugård. Han var omgiven av kor och talade med bonden som var i full färd med att mjölka. Just då var det kossan 333 som stod på tur. Bonden böjde sig ner, fäste sugkopparna på kossans spenar, dök upp igen och berättade glatt om hur många liter mjölk 333 producerade per dag, hur lång tid hon tog att mjölka och andra matnyttigheter som gjorde inslaget värt att sända. Som jag kände med 333! Det var hon och jag där i arla morgonstund, med våra sugkoppar och all vår mjölk. Muuu…


Av Lina - 20 juli 2010 00:58

Idag är en stor dag för en liten människa. Idag har Signe lämnat kuvösens värme för att istället installera sig i en liten säng med tillhörande sänghimmel och tempererad vattenmadrass. Jag och Fredric fick bada vårt lilla barn och sedan ta på henne hennes första klädesplagg i livet; en vit body i storlek 40. Den var lite stor, men det gick bra när vi kavlade upp ärmarna ett par varv. På huvudet fick hon en liten virkad mössa och jag behöver kanske inte säga att hon var huuuuur söt som helst, men jag gör det ändå: Hon var huuuuur söt som helst!!!


Hon har tidigare fått extra syrgas i luften inne i kuvösen för att få hjälp att syresätta blodet. När hon nu ligger ute i den luft som vi andas så får hon syrgastillskottet genom en liten näsgrimma istället. Ni vet en sådan där slang som löper under näsan, har en pigg upp i vardera näsborre och finns i en sjukhus-tv-serie nära dig. Jag tror att alla som blir inlagda på Cityakuten får en sådan grimma. Om de inte intuberas förstår. Fast det gör nog förresten de flesta. ”I have to intubate. I cant’t see. Give me more light.” Och så intuberar den ursnygge läkaren fel och stoppar slangen ner i matstrupen istället och… Ja, ni har kanske sett avsnittet. Näsgrimman är hur som helst betydligt smidigare än den förra andningsmasken och låter nästan ingenting. Härligt!


Efter bostadsbytet för vår lilla dotter gick jag och Fredric ut och åt trerätters middag på lyxig restaurang. Alvin är på semester med sina morföräldrar (roligt att någon i familjen får åka på semester) så vi hade ingen att hasta hem till. Maten var ljuvlig god, omgivningen fantastiskt mysig, sällskapet utomordentligt trevligt och anledningen till middagen var så klart otroligt angenäm; vi är ett steg närmare hemfärd. Hoppet om en hel liten familj i hemmets lugna vrå lyser och spirar. Skål för det! (Vatten i glaset så klart, jag måste ju hem och pumpa.)

Av Lina - 19 juli 2010 01:05

 

Av Lina - 19 juli 2010 00:45

Det är så mycket jag vill skriva, men tiden för det är så knapp. Varje dag när jag åker till eller från sjukhuset snurrar tankar i huvudet på mig som jag längtar att få på pränt. När jag sitter med Signe likadant, tiden hemma inget undantag. Men timmarna virvlar förbi och tycks inte bjuda på någon skrivartid. Jämt är jag på väg, varje stund hastar förbi, med endast ett undantag – stunderna när Signe får lämna kuvösens värme och komma ut till mig. I det läget finns ingen tid för jäkt, inget utrymme för varken brådska eller hets. Ett litet barn har liten tolerans för stress. Varje sak måste få ta sin tid och kan inte skyndas på eller forceras fram. Jag sitter med henne tre till fyra timmar i sträck. Under den tiden äter hon två gånger, hon sover och så lär vi känna varandra. Sådant måste få ta tid. Att äta för fort är inte bra, det vet väl alla. Att sova för lite är direkt hälsofarligt och att skapa goda relationer går inte i ett huj. Så vi sjunger långsamhetens lov, Signe och jag, där i vår blå amningsfåtölj med steglöst ställbar rygg. Där och då känner jag ingen stress, men efteråt… Om jag ska vara kvar på sjukhuset så är det full effektivitet som gäller för att hinna till nästa pass. Pumpa ut bröstmjölk, äta, gå på toa, försöka få lite frisk luft, ringa hem, pumpa igen och så börjar det om. Jag byter blöja på min dotters lilla nätta rumpa, som nu äntligen fått en antydan till små skinkor, jag tar tempen på henne, låter mätaren på foten byta plats och plockar ur henne ur kuvösen. Väl på plats i den blå fåtöljen igen så är det åter mat, sömn och relationsbyggande som gäller.


Mattiderna är strikt reglerade, liksom matintaget. Från sin matdebut för tre och en halv vecka sedan har Signe gått från 2 ml bröstmjölk per mål till 29 ml. Maten intages var tredje timme och före det att magen fylls med dessa dyrbara droppar så kontrolleras det befintliga maginnehållet genom att sköterskan skapar baksug i sondslangen. Det som ligger kvar i magsäcken sugs helt enkelt upp igen och inspekteras. Om allt är som det ska så finns det inte mer än några droppar kvar, vilket innebär att den lilla kroppen tillgodogjort sig den förra måltiden och är redo för en ny. Det rigida schemat är något av allt det som ger bränsle åt min inre stress. Jag måste hinna i tid till min dotters matstunder annars missar jag allt, maten, sömnen och att lära känna henne. Som häromdagen när jag försov mig, eller i förrgår när jag sov på sjukhuset. Jag hade då suttit uppe ett sent kvällspass med Signe, sovit i vårt föräldrarum och siktat in mig på att sitta med henne igen i samband med morgonmålet klockan åtta. Klockan ringde kvart över sju. Jag slank i kläderna, fixade en snabb morgontoalett, bredde några mackor att ta med till Signes rum och stack iväg. Tjugo i åtta gled jag in i rummet, behäftad med min bästa morgonfrisyr och i god tid för att hinna med pumpning och blöjbyte innan frukost. Jag hade siktet inställt på kuvösen innehållandes mitt yngsta barn och förväntade mig att den skulle stå i nattskrud, med kuvöstäcke över sig som ger mörker och ljuddämpning för dess inneboende. Jag blev helt ställd när jag såg att det lilla plexiglasboet stod i fullt dagsljus och att en sköterska stod med händerna inne i det. Sköterskan bytte blöja på mitt barn, hon hade hört att Signe var vaken och tänkt att hon kunde börja lite smått, det var ju ändå snart dags för mat… Vreden flammade upp i mig. Det kändes som om jag blivit bestulen. Det där blöjbytet var mitt! ”Ta inte all tid med henne ifrån mig! Jag har bara sovit några timmar, jag har gjort smörgåsar och tänkt på allt. Jag har förtjänat att i alla fall få byta hennes blöja, det är ju jag som är hennes mamma.”


Jag besinnade mig snabbt, men såg på sköterskan att hon känt av min irritation och jag såg att hon skämdes lite. Hon ville bara väl, det fattar jag, men när de gäller de få minuter som jag aktivt kan vara med i omvårdnaden om mitt barn och inte bara stirra på henne genom en plexiglasvägg, så är jag snål. Snålare än den mest inbitne smålänning. Jag vill inte dela med mig av ett uns, men då gäller det som sagt att komma i tid…


Lilla S har varit helt utan sin andningsmask, cpap-mask som den heter egentligen, i snart två dygn nu. Det är helt underbart och alldeles fantastiskt. Det är en av alla saker som gjort att en av hennes läkare häromdagen kunde slå fast att ”bättre än så här blir det inte”. Hon är ett mönsterprematurbarn! Eller som en av sköterskorna sa: ”Du vet att det är ingen som talat om för henne att hon bara är 30 veckor gammal och att hon egentligen inte ska klara av allt det här.” Jag sväller av stolthet när de pratar på det sättet.


Även om Signe nu är utan mask så behöver hon ändå stöd för att kunna syresätta sig. Det får hon i kuvösen genom att man tillför extra syrgas i luften där inne. Utanför kuvösen, till exempel när hon ligger hos mig, så är det en tratt som flödar ut syrgas som gäller. Tratten ligger i närheten av hennes ansikte och det är upp till mig att reglera avståndet mellan tratt och näsa efter hur hon ligger i syresättning. Jag måste hålla koll på kurvan som visar syremättnaden och föra tratten fram eller tillbaka mot den ljuvliga lilla nunan i min famn tills syresättningen är okej. Här gäller det med andra ord att besitta fullfjädrad simultankapacitet! I början av varje måltid som Signe äter ute hos mig så försöker jag, sedan några dagar tillbaka, lägga henne vid bröstet. Hon är för liten för att kunna äta själv än, men övning ger färdighet och jag märker att hon blir nöjd av att i alla fall få lukta och smaka lite, även om hon inte orkar så lång stund. Med ena ögat håller jag koll på bröst och barn, med andra ögat kollar jag på tidtagaruret i mitt knä. Varje minut ska en milliliter bröstmjölk sprutas ner i Signes magsäck och mitt tredje öga blickar därför ner mot matsprutan. Ett fjärde öga vilar på skärmen som visar syresättningen och det femte synar syrgastrattens avstånd från dottersansiktet. Mitt i alltihop så måste jag ändå säga att mitt inte öga ser njutning och tillfredställelse.  


Det avskyvärda larmandet från övervakningsapparaturen finns fortfarande med. Signe slutar andas med jämna mellanrum, speciellt i samband med matintag, och ibland går även hjärtfrekvensen ner drastiskt. Larmen är aldrig roliga, men nu kan jag äntligen ta dem mer med lite mer ro. Dödsångesten kommer inte över mig som innan. Katastrofen finns inte med i rummet på samma sätt som tidigare. För det mesta så ordnar vårt lilla barn upp den dåliga syresättningen på egen hand. Hon börjar andas igen och larmet upphör. Ibland behöver hon lite starthjälp, men oftast räcker det med några lätta strykningar över ryggen. Vissa gånger är det svårare för henne att komma på banan igen, särskilt efter stora nedgångar i pulsen, men jag klarar ändå på något sätt att hålla huvudet kallt de sekunder som tillbudet varar och litar på att hon kommer tillbaka till oss igen. Det är märkligt, men ändå turligt på något sätt, hur vi människor vänjer och anpassar oss efter nya situationer. Signes tillstånd har blivit vår vardag och den känns inte alls lika skrämmande nu som den gjort tidigare. Allt hon verkar behöva är trots allt tid. Tid att växa, tid att mogna. Ger vi henne bara det så ska vi nog få oändligt med kvalitetstid tillsammans med henne sedan och då kan jag byta blöjor tills jag storknar.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se