Linas liv i limbo

Alla inlägg den 3 oktober 2010

Av Lina - 3 oktober 2010 00:06

När Signe kom hem skulle det bli fest. Vi skulle vara färdiga med allt vad sjukhus heter. Frisk och färdig, bakad och klar. Fredric och Alvin skulle komma och hämta oss med bilbarnstol och allt och vi skulle fara hemåt som en hel och frisk familj. Så skulle det bli, tänkte jag.


Just nu är känslan inte fest utan snarare pest. Eller möjligen test. Vår lilla fågelunge är fast i sin sond som i en snara och det är ett evigt funderande och undrande över om hon verkligen ätit tillräckligt. Viktuppgången finns där men den är tveksam och långsam. Signes missnöjde finns det med och det är inte det minsta tveksamt. Hon ger hals mest hela kvällarna och att ha ett hungrig, skrikande barn vid bröstet är min vardag.  Hon äter en del från mig men sedan inträder det där märkliga och frustrerande tillståndet när hon plötsligt slutar suga och börjar skrika av missnöje istället. Det finns mat i överflöd framför näsan på henne, men hon vägrar att äta den.


Jag har aldrig, aldrig känns mig så otillräcklig. Eller jo förresten, i början, när hon slutade andas, det var värre.


Vi har återigen försökt ge henne flaskan istället men den ratar hon lika effektivt som det halvätna bröstet. Ja, så då sondar vi istället och det känns inte alls friskt. Inte friskt och inte färdigt. Det känns sjukvårdande.


Jag har fått lära mig att sätta sondslangen själv i det fall Signe skulle dra ut den. Det händer med jämna mellanrum att hon gör det och då är det ju bra om vi slipper köra hela vägen till sjukhuset för att fixa det.


Igår morse kom ett litet, litet finger i vägen och drog ut slangen ur näsan. Fredric var på jobbet och eftersom man behöver vara två för att sätta tillbaka sonden så fick jag klara dagen med bara amning. Det gick okej, även om det blev många, många, många matstunder för att hålla dottern nöjd. Men när kvällen kom så gick det inte längre. Det var tydligt att Signe var hungrig och inte fick i sig tillräckligt från bröstet. Fredric hade kommit hem och med gemensam ansträngning fick vi sonden på plats igen. Fredric fick hålla fast de små armarna medan jag med ett stadigt tag om vår dotters huvud matade ner slangen i hennes magsäck via näsa och matstrupe. Signe skrek i högan sky och inom mig tänkte jag att ”så här ska man inte behöva ha det, så här ska det inte vara”.


Jag tror inte att det gör ont att få slangen på plats men det måste vara oerhört obehagligt och att dessutom bli fasthållen… Det är klart att hon skriker och protesterar.


Jag vill också skrika och protestera, men vad hjälper det och vem orkar det? Mitt inre känns som om det är gjort av glas. En obetänksam knuff och jag går sönder, krackelerar inifrån och ut.


En bidragande orsak till min melankoli är bristen på bra sömn. Ja sömn får jag, jag sover nog mer än många spädbarnsföräldrar eftersom Signe visat sig vara en riktig sjusovare. Vi kan ligga kvar i sängen till åtta, men kvalitén på sömnen är usel. Det har i sin tur att göra med att den enda sovplats vår dotter accepterar, nu när hon lämnat sjukhussängen, är PÅ någon av sina föräldrar. Alla andra alternativ genererar protester som får kampanjerna mot SD:s inträde i riksdagen att blekna i jämförelse. Ergo - Signe ligger på mitt bröst eller på min mage från sen kväll till tidig morgon, endast med avbrott för amning si så där tre, fyra gånger per natt.


Denna modern – ett vrak.


Ytterligare en orsak till aftonens klagosäng är att Signe blivit förkyld. Hennes näsa är snorig och snörvlig och ögonen börjar bli svullna och kladdiga. Än så länge verkar hon inte så hemskt påverkad av det hela, men jag kan inte låta bli att ta ut oro i förskott. Så här små barn ska inte bli förkylda. De ska bara lägga krafterna på att äta och växa och göra sina föräldrar nöjda och glada. Var det inte så det var sagt? Inom mig gnager oro men också skuld. Det är säkert mitt fel att hon blivit förkyld. Jag borde aldrig ha lämnat hemmet.


Jag har pratat med läkaren om det här med infektionskänslighet och så vidare och det allmänt hållna rådet är att vara förnuftig. Det är med Signe som med nyfödda. Låt ingen som är sjuk komma och hälsa på, hälsa inte själva på den som är sjuk. Låt henne inte vandra från famn till famn på kalaset. Försök att åka till affären vid tider då det är mindre folk där. Håll god handhygien.


Jag har haft Signe med mig till affären vid några tillfällen och varje gång har jag känt mig som en jagad. Det känns som om sjukdom och elände nafsar oss i bakhasorna och att varje kund är en potentiell smittohärd. Jag stundom rusar fram i gångarna i jakt på olivolja, mjölk och makaroner och det enda som hela tiden tycks hindra min framfart är alla dessa barngalna/-glada tanter.


”Åh så liten! Den kan inte vara gammal.”

”Ja, jo, nej, eller…”


Och så börjar förklarandet och berättande om att hon visst är liten och på ett sätt nyfödd men samtidigt över tre månader och… bla bla bla. På något sätt så känner jag att jag måste försvara att jag har henne med mig där i affären. Att jag måste göra klart att jag inte är så oansvarig att jag tar med en helt nyfödd bebis till en mataffär, fast samtidigt, är det inte det jag gör? Men vi måste ju ha mat och jag måste ju få komma ut och nu är hon förkyld och jag önskar att det här var över. Att hon var ett år gammal, åt fast föda, kröp, stod och härmade ord. Att hon bara gjorde sådant som friska och färdiga barn gör så att jag också fick chansen att känna mig frisk och färdig med allt vad sjukvård heter.

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se