Jag måste bara så här lite kort få lovorda den svenska sjukvårds- och skattemodellen.

Vi har börjat med en ny sorts mat till Signe för att en gång för alla verkligen utesluta att det är komjölkallergi som ligger bakom hennes besvär. Maten har aldrig varit i närheten av en kossa och består av ett vitt pulver av fria aminosyror, glukossirap, kokosnöt-, raps- och solrosolja. Pulvret blandas ut med vatten och så tillsätter vi en extra skvätt med rapsolja. Vi har fått hem burkar som kommer att räcka i ungefär två månader och enligt beställningsspecifikationen så gick hela kalaset på i runda slängar sjutusen svenska riksdaler. Som hittat. Nu förhåller det sig så fantastiskt att alla vi skattebetalande arbetare delar på notan och kvar att betala för mig och Fredric blir endast etthundratjugo kronor.

Tack alla ni som bidragit med ett litet öre. Det värmer.

Inom kort kommer vi förmodligen att återgå till lite billigare föda igen eftersom den nya mixturen inte gett någon direkt effekt. Men det känns ändå bra att ha kunnat utesluta allergi. Och till ett fyndpris dessutom.

Idag har vi fullkomligt badat i kräks. Signe är snorig och snörvlig vilket spär på hennes redan så känsliga kräkkänslighet.

Kräks precis när vi står i dörren på väg till dagis. Kräks i bilen till dagis. Kräks i min famn i hallen på dagis. (Alvins dagiskompis hann aldrig fatta hur nära han var att få en spya i huvudet när han passerade under henne.) Ja och så har det fortsatt kan man säga…

Det är inte bara det att det är tröttsamt att torka och tvätta, för det är det så klart. Nä, sån’t är världsligt. Det värsta är att spyan hela tiden kommer emellan mig och min dotter. Jag kan inte hålla henne när hon äter för då kräks hon. Jag kan inte hålla henne efter att hon ätit för då kräks hon. Hon kan inte sova hos mig för att hon kräks. Hela tiden är vi på spänn för att om möjligt kunna parera kräkan eller i alla fall fånga den när det kommer.

Summasumarum: Det är spyans fel att jag är så svulten på närhet med henne, min lilla Signe. Utarmad, utmärglad. Jag längtar efter henne trots att hon finns alldeles intill.

Äh, nu ska jag inte lipa mig mer utan gå och lägga mig. Signe ligger i vaggan bredvid och är så stor att hon nästan fyller ut den. Måste gräva fram spjälsängen. Fast jag har bara ett täcke till den, det räcker inte säger spyan.

”Vårvindar friska leka och viska lunderna kring likt älskande par.”

Så mycket lättare livet ter sig i sällskap med solen. Som det där med att ha en bebis som vill kräkas i tid och otid till exempel – så mycket behändigare när hon kan göra det på gräsmattan eller på altanen. Fram med trädgårdsslangen och spola av trädäcket. Klart!

Vi har haft en fin, matstinn påsk i gott sällskap av både vänner, familj och varandra. Att möta våren som villaägare innebär en hel del arbete men i år utför jag ogräsrensning med vördnad, garagemålning med ödmjukhet och plantering med tacksamhet. För ett år sedan stapplade jag fram som nyopererad ryggpatient och återerövrade långsamt vardagssyssla efter vardagssyssla. Att ta på mig strumporna var fortfarande för svårt, men det gjorde inte så mycket, så länge jag klarade att torka min egen rumpa var jag glad.

Det känns helt overkligt att det har varit så, men ryggen påminner mig till och från och jag försöker verkligen vara försiktig. Tur då att jag har en stor unge som klarar sig bra på egen hand och en liten unge som inte har något större behov av att bli buren fram i livet.

Alvin cyklar utan stödhjul nu och Signe, ja Signe… Vad gör hon? ”Signe kan ingenting”, sa hennes storebror tidigare idag. Sedan kom han på att hon kan hålla saker och hosta, men inte äta med sked. Sant, sant och sant. Lite mer än så kan hon så klart men jag kan inte låta bli att känna mig frustrerad över att hon fortfarande inte visar minsta tecken på att kunna sitta på egen hand. ”Vid åtta månaders ålder kan 90 % av alla barn sitta bra utan stöd” läser jag och konstaterar att hon därmed har en månad på sig att sitta fint, sedan faller hon ur normalspannet. Jag vet inte varför jag bryr mig om det där egentligen. Signe får som jag sagt tidigare följa sin egen agenda och ska inte jämföras med barn som fötts i normal tid, men det skulle bara kännas så skönt om något enda litet kunde flyta på utan mankemang.

Jo viktuppgången, den flyter faktiskt på riktigt bra. Den lilla matvägraren fortsätter att gå upp fint. 7 590 gram tror jag vågen visade när Fredric var med henne på sjukhuset i förra veckan. Helt otroligt men tanke på hur mycket hon kräks. Vi fattar inget, men det behöver vi väl inte så länge hon växer och utvecklas. Och det gör hon. Basta.

För ett tag sedan var Alvin på väg hem till en kompis. Han stod i hallen i full lekmundering och såg förväntansfull ut när han plötsligt utbrast: "Men då blir du och Signe ensamma mamma.” Han såg lite bekymrad ut, men så sken han upp och tillade: ”Men sedan kommer pappa hem och då blir du glad. Då kan du prata med honom och bli irriterad när han säger dumma saker."

Det var roligt sagt och vi skrattade tillsammans, jag och Fredric, när jag berättade det för honom. Det var roligt, dråpligt och lite sant. För vi blir irriterade nu för tiden, säger dumma saker och saknar tålamod med varandra. Det finns liksom inget tålamod kvar att slösa mellan de vuxna i huset när barnen slukat allt. Ja, eller kanske inte barnen direkt, utan oron. Jag vet inget som kan ta död på tålamod så effektivt som oron. När den ligger som ett tryck över bröstet då tynar tålamodet och fördragsamheten sakta men säkert bort till oigenkännlighet. Sådan är den, oron, och dessutom växer den och frodas i närheten av andras oro. Så här: Om jag känner oro inför något som gäller Signe och Fredric berättar för mig om något han känner oro för, då händer det märkliga att den oro jag kände från början växer sig ännu starkare plus att jag nu delar den oro Fredric hade. Ett plus ett blir alltså inte två utan tre i orons värld.

Kanske fungerar andra välartade och harmoniska par annorlunda och kan, genom att dela med varandra, halvera oron och sedan leva lyckliga i alla sina dagar. Men så ser det inte ut här hemma (trots att vår intention är att leva lyckliga alla våra dagar). Här säger mamman stopp och blir arg när pappan är orolig att barnet gått ner i vikt, för mamman har redan oroat sig för att barnet kräkts så mycket och orkar inte höra om alla negativa konsekvenser det kan få. Och så blir mamman sur för att pappan oroar sig och pappan blir sur för att mamman blir sur och så är alla sura OCH oroliga. Suck.

Det är väl därför det är en god idé att lufta sin oro med någon utomstående, någon som inte själv delar den ängslan man bär på utan kan ställa sig neutral och saklig. Jag gick ju till psykologen som är kopplad till BVC några gånger, men hur sjutton ska jag hinna sådant mellan mat och kräks och sovande och lämnande och hämtande och jobbande? Om jag verkligen kände att det gav något så skulle jag väl se till att klämma in det på något sätt, men tyvärr kände jag mest att jag satt och ältade vårt elände och fick medhåll från psykologen om att vi hade det eländigt. Det visste jag ju liksom redan…

Jag jobbar en dag i veckan nu och det är underbart. Bara det att få komma hemifrån och bara vara vuxen, vilken grej! Det bästa av allt är att jag inte oroar mig en minut. Jag vet att Fredric klarar skivan, som man väl sa på femtio- eller sextiotalet, lika bra som jag och ringer knappt hem när jag är på kontoret. Tänk ändå så långt vi har kommit som skapat en dräglig och fungerande vardag mitt i all galenskap. Klarar vi det så ska vi nog klara allt det andra också, så att jag bara blir glad av att prata med honom när han kommer hem, inget annat.

Två tredjedelar gick ner och fick stanna nere! Inte så mycket, men lite i alla fall... Hon gapar inte efter skeden precis men när det slinker in lite puré så lyckas hon övervinna den första känslan av äckel och smackar riktigt gott med sin lilla skära tunga. Hon är fin. (Och så har hon en härlig frisyr också.)

Mycket motvilligt, men ändå...

Jag är så trött på kräks och spy och uppstötningar och uppkastningar och slem och magsaft och kladd och blött och plask och kaskader och allsköns skit!

Vi tyckte ett tag att det börjat lugna ner sig något med kräkningarna men nu tar den lilla kräkerskan igen det med råge. Hon började kräkas oftare när vi var inne på sjukhuset i förra veckan och det verkar vara en ihållande trend. Torka, torka, tvätta, tvätta med klump av oro i magen.

Än så länge är det ingen som lyckats förklara för mig varför hon kräks så mycket och så ofta. De pratar om omogen övre magmun som inte lyckas hålla tätt, men kan en sådan verkligen göra att man blir illamående på tom mage? Det blir Signe. Framförallt på morgonen ser vi det då hon ulkar sig röd i ansiktet och försöker kräkas upp maginnehåll som inte finns. Till slut kommer det upp lite tjockt slem och hon andas ut (och in), uppenbart lättad. Visst kan man väl få uppstötningar fastän det gått långt tid sedan man åt, men Signe får magsårsmedicin för att sådana hissfärder i halsen inte ska bli så besvärande för henne. Hon har stått på medicinen i flera månader nu och den senaste tiden har vi dubblat dosen, men jag kan inte se att den hjälper henne speciellt mycket. Ändå fortsätter vi. Vi gör ju ändå något och utan den kanske det skulle vara ännu värre. Vem vet.

Det är som att hon är konstant magsjuk, fast utan slöhet och sjukdomskänsla. Hon kan kräkas före maten, kanske för att hon är hungrig, mitt under matning, kanske för att magen börjar bli full, strax efter maten, kanske för att hon stoppar fingrarna i munnen, långt efter maten, kanske för att… För att… Ja, varför då? Jag har ingen aning. Eller så kräks hon inte alls, det är som ett lotteri, fast utan högvinst.

Än så länge får hon bara i sig bröstmjölksersättning, så det som kommer upp igen är inte så väldigt svårhanterat. Blött blir det så klart, men värre då när vi börjar passera vanlig mat och ger henne i knappen. Usch. Jag orkar inte tänka på det. Hurtiga sköterskor har sagt ett par gånger att vi nog inte ska behöva tänka på det där med vanlig mat, utan att Signe säkert börjar äta innan det. Jag är skeptiskt. Mycket skeptisk.

Men hon är glad i alla fall. Glad nästan jämt. Glad och fin och min och veckans bästa citat kommer från Tomas Sjödin, krönikör i GP: ”Man behöver inte räcka till. Det räcker att finnas till. Allt annat är bonus.”