Linas liv i limbo

Alla inlägg under november 2011

Av Lina - 24 november 2011 22:57

Idag åt Signe nästan FEM köttbullar till middag. Vi tackar mamma Scan för hjälpen och hoppas att detta är en trend som håller i sig.


Ja, jo och så har jag visst fött fram detta århundrades Picasso.


 



Av Lina - 21 november 2011 23:13

Om lite drygt en vecka ska vi tillbaka till sjukhuset för att väga Signe och prata med doktorn om att ta bort knappen. (Kan vi inte göra tvärtom istället? Väga doktorn och prata med Signe om knappen. Det skulle kännas bättre.)


Jag har absolut ingen aning om vad vågen eller läkaren kommer att säga. Det går bättre med ätandet sedan några dagar tillbaka. Lilla S är ingen storätare, verkligen inte, men hon äter okej och dricker bra. Hur mycket energi hennes kropp lyckas suga i sig är öppet för gissningar. Det jag vet är att det i alla fall är tillräckligt för att orka ge sig på att klättra i trappan ungefär trehundrafyrtioåtta gånger per dag, riva ut tonvis med saker på golvet, gå en halv maraton med lära-gå-vagnen och hålla sig vaken till långt efter åtta på kvällen. Vad kan då finnas över till vikt- och längökning? Ingen aning.


Just nu är jag inne i en ganska behaglig, men förmodligen snart övergående, fas där jag inte orkar oroa mig mer. ”De e bar å åk”, som Stenmark sa.

Av Lina - 17 november 2011 14:43

 

Av Lina - 17 november 2011 00:05

Idag har det enligt makens rapporter gått lite bättre. Jag märkte av en förändring redan imorse när jag och lilla S mornade oss vid köksbordet en stund innan jag åkte till jobbet. Jag gav henne en bit bröd, något hon inte velat äta på flera veckor, och hon åt en bit. Ett litet steg för mänskligheten… Hon äter fortfarande inte som hon gjort innan, men är heller inte lika orubbligt ointresserad som hon varit de senaste dagarna. Hoppas, hoppas, hoppas att det vänt nu.


Tack för alla kommentarer och meddelanden, alla påminnelser om att det inte är onormalt eller sjukt varje gång ett litet barn väljer att äta mindre. Även om ingen, ingen är som Signe så styrker det ändå att höra om att det i alla fall finns andra som är lika envetna och som klarar sig bra ändå.


Imorse åt Signe en fjärdedels polarkaka. Nu hoppas vi på att hon ökar upp till en halv inom kort.

Av Lina - 15 november 2011 22:36

Finns det någon där ute med övernaturliga förmågor som kan komma hit och fördriva den outtröttliga Vad-var-det-vi-sa-demonen som härskar här hemma? Han suger upp allt syre i huset, äter skratt och bajsar oro i vartenda hörn. Det är självklart ett oacceptabelt beteende och vi är mycket angelägna om att bli av med honom. Tips emottaget tacksamt.


Signe äter dåligt. Hon äter kasst. Hon äter för lite. Hon äter inte tillräckligt. Det har pågått i några dagar nu och jag kan inte förklara hur frustrerande det är. Varje materbjudande som ratas känns som ett oöverstigligt misslyckande och vi vänder ut och in på oss själva för att hitta något, vad som helst, som hon kan tänkas gilla.


Hon har inte slutat äta helt, äter en del pasta, lite nötkräm och annat plock, dricker bra, är pigg och glad men får absolut inte i sig tillräckligt för att kunna gå upp i vikt. För ett annat barn hade det inte varit någon big deal. Barn äter mindre i perioder och har i regel marginaler för att klara det. Det har inte Signe. Hon måste, måste, måste upp i vikt. Hon måste äta och växa annars får demonen som hänger över oss rätt. Annars får sjukhuset rätt. ”Vad var det vi sa? Vi har sett det förut, hur barn slutar äta och måste börja sondmatas igen. Vilken tur att vi inte tagit bort knappen! Nu måste ni börja sondmata igen och lyssna på vad vi säger.”

 

Usch. Nu orkar jag inte skriva mer. Ovannämnda demon har sugit musten ur mig hela dagen, både hemma och på jobbet och nu måste jag sova lite innan det är dags för en ny jobbdag. (Tack och lov för jobbet.) I natt drömde jag att jag satt i en båt som tog in vatten och höll på att sjunka. Den borde väl finnas med i ”Drömtydning för nybörjare.”


Av Lina - 12 november 2011 14:12

Alla mammor som blivit glada och varma i hjärtat när deras ettåringar snaskat i sig fyra punchpraliner från godisskålen - räck upp en hand.


(Jag räcker, jag räcker...)


Av Lina - 10 november 2011 20:13

Jag har ett ambivalent förhållande till små barn. I synnerhet till stora små barn. Ettåringen som väger fjorton kilo ger mig lite ångest. Ettochetthalvtåringen som iklädd breda hängslebyxor som spänner över magen, vaggar runt på öppna förskolan likt en prost skapar oro. Fyramånadersbebisen som bara väger några hundra gram mindre än Signe gör mig ängslig. Den halvt om halvt nyfödda som fyller ut hela sin bilbarnstol på både längd och bredd ger mig nästan lite panik. Ska barn vara så stora? Varför är alla så stora? Eller kanske allra mest; Signe är så liten!


När vi är hemma och Signe far runt och lever så är hon ju bara Signe, liten och nätt men helt rätt. Men i sällskap med alla de där andra barnen blir hon plötsligt så liten så liten, så smal och tanig och jag vill bara åka hem igen. Hem till vårt hem där Signe bara är Signe, pigg och fin.


Och inne i mitt huvud blir jag en elak, missunnsam människa som nästan avskyr de där tjocka små barnen. Jag vill att deras mammor också ska vara oroliga, så att det inte blir så ensamt. Jag vill fråga dem om det inte är jobbigt att bära på sådana där jättar till barn, om det verkligen är normalt att vara så där stor, på vilken kurva barnen egentligen ligger, att det ju måste vara långt över alla normalkurvor och att det verkligen inte kan vara bra. Fast så säger jag så klart inte och jag ser att barnen är fina och friska och att deras mammor är stolta över dem.


Jag är bara avundsjuk. Och ambivalent för å ena sidan är Signe helt normal. Hon håller sig som jag sagt tidigare inom normalspannet för barn i hennes ålder när det gäller både längd och vikt. Men å andra sidan så ligger hon långt ner inom det som anses vara normalt. När vi var på sjukhuset igår så visade deras snåla våg (inte ens den är god med oss) att hon bara vägde 8 135 gram, hela ett och ett halvt hekto mindre än vad vågen på BVC visade förra veckan. Och vips så singlade hon ner till -3 bland tillväxtkurvorna och mitt humör ner till fotknölarna, igen.


Sköterskan sa varken bu eller bä. Inte dietisten heller. De sa egentligen ingenting, frågade hur det gick med maten. Vi sa ”bra”. (Eller, jag sa väl inte så mycket alls utan lät Fredric prata. Jag blir helt konstig när jag är där. Helt kort i tonen och märklig och hade jag träffat mig själv så hade jag garanterat inte gillat mig alls. Det är väl fritt fram för hobbypsykologen att nysta i varför jag beter mig så tillknäppt men någon form av skyddsstrategi ligger väl nära till hands.) Vi fick inget ”oh så bra, oroa er inte, där här går fint” och heller inget ”det här ser inte bra ut, så här kan vi inte fortsätta”. Vi gick där ifrån i något slags tillstånd av vakuum och med en lapp i fickan om ny tid i slutet av november. Då ska vi träffa en ny läkare och ”prata om att ta bort knappen” som sköterskan sa. Jag frågade inte vad hon menade, vet sedan gammalt att det inte spelar någon roll.


Om jag resignerat? Ja kanske en aning, eller så fördelar jag bara krafterna på sådant jag faktiskt kan påverka. Som vikten och längden på alla barn i grannskapet.

Av Lina - 8 november 2011 22:00

Imorgon ska vi till sjukhuset och väga Signe igen. Jag har ett tyck över bröstet, det vanliga trycket som alltid kommer när vi ska dit. Usch!


Sedan vi var där sist har jag kontrollvägt vårt lilla troll tre gånger på BVC och hon har gått upp redigt varje gång. Förra veckan var hon uppe på 8285 friska fina gram vilket är 235 gram mer än vid sjukhusbesöket den 13 oktober. Om vi ska prata om kurvor, som ju sjukvården så gärna gör, så ligger hon nu på -1 på längden och -2 på vikten. Helt godkänt om ni frågar mig…


Siffror, siffror, vi håller fast vid siffror och jag blir så trött på det. Jag tycker att vi ska hålla fast vid Signe istället. Friska, fina, glada, envetna, outtröttliga Signe. Jag har faktiskt bestämt mig för det, att det får räcka med ledsamhet och orolighet. Nu ska jag bli glad igen. Så är det bara.


(Säger jag nu i alla fall. Om ni frågar mig imorgon, när sköterskan och vågen fått säga sitt, så kanske det låter annorlunda.)

Skapa flashcards