Linas liv i limbo

Alla inlägg den 10 oktober 2010

Av Lina - 10 oktober 2010 23:07

Kväll och utvärderingen för dagen lyder: Idag gick det bättre. Mindre skrik. Mer nöjd Signe. (Jag koncentrerar utvärderingen till det yngsta och minsta av mina barn och lämnar därhän att jag dessutom har en 3 ½-åring som visat sig vara en fantastiskt mjuk och fin storebror, men som jag ändå stundtals vill säja av till bättre behövande. Vilka det nu kan vara som har ett bättre behov än jag av gnäll, grin, trots och annat extremt föräldrauppretande beteende.)


Okej, hon är tystare. Verkar nöjdare, men tänk om det bara är en chimär. Tänk om jag missuppfattat hela situationen och egentligen har att göra med ett undernärt, slött och håglöst spädbarn. Tänk om hon inte får i sig tillräckligt med mat. Tänk om hon mår dåligt och inte kan förmedla det till mig. Tänk om hon är hungrig, svulten, ledsen, tärd, svag och på väg att ge upp. Tänk om det är så illa och jag inte fattar utan ligger nöjd på soffan och läser en bok medan hon tynar bort där i sin sovplats.


Men hon borde ju säga ifrån i så fall. Eller? Hon, som ända från sin tidiga entré här i världen visat en så otrolig livskraft, borde väl meddela oss om hon inte fick tillräckligt med mat. Visst borde hon det…


Jag blir galen av att känna mig så här osäker, att inte våga lita på att saker är vad de ser ut att vara.


Det normala och enkla har under dessa månader med Signe blivit onormalt och komplicerat. Att andas har inte bara varit att andas. Att äta har inte bara varit att äta. Alla funktioner hos henne har från första stund utvärderats, analyserats, följts upp och övervakats. Så har det varit sedan hennes födelse och jag har märkt att det är extremt svårt att bara sluta upp med det. Jag vill ha en maskin eller en doktor eller i alla fall en sköterska som talar om hur det är och hur Signe mår. Min egen känsla räcker inte utan det måste till något mer, helst något som kan omsättas i siffror kurvor, mått och tabeller. Det är sjukt, jag vet, och jag vill inte ha det sjuka mer. Jag vill att det ska bli friskt i våra liv. Friskt och naturligt. Och kanske har det blivit det nu. Kanske har den här dagen varit bra på riktigt. Kanske har Signe verkligen mått bra och varit nöjd. På riktigt. Kanske, men bara kanske.


Imorgon tänker vi åka ner till BVC för att kontrollväga henne. Vågen får tala om för oss hur det verkligen förhåller sig. Är hon nöjd eller är hon tärd? ”Våg, våg på bänken där, säg mig om hon nöjder är.”


Hur som helst, den knackiga viktuppgången till trots så har vi nu kunnat byta blöjstorlek till den storlek som saluförs för nyfödda barn. Det är lite kul att jämföra den blöjan med den blöja som Signe hade som nyfödd. Jag lägger upp en bild…


 




ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se