Linas liv i limbo

Alla inlägg under september 2010

Av Lina - 24 september 2010 11:30


Det sägs ju att en bild säger mer ön tusen ord, så när jag nu inte får till skrivandet så får jag väl fota lite mer istället...

ANNONS
Av Lina - 23 september 2010 21:16

Idag är dagen som skulle ha blivit Signes födelsedag om allt gått enligt plan. Just nu är jag för trött för att fira, men hon är faktiskt hela tre månader gammal idag, vår lilla docka.


Åh, vilken skrivkramp! Eller skrivaröken kanske. Jag vill berätta och brodera ut, men det finns ingen energi eller inspiration eller tid. Ingen tid. Ingen ork. Bara… Ja, bara vaddå?


Nä, jag tänker på refrängen istället:


//: Amma Amma Amma Sonda Amma Sonda Amma Amma Sonda Amma Sonda Sova Amma Sova Amma Sova Amma : //

ANNONS
Av Lina - 17 september 2010 00:26

Ingen, och då menar jag INGEN, trodde att vi skulle bli kvar på sjukhuset så här länge. Inte läkarna, inte sköterskorna, inte medpatienterna, inte vi själva. Ingen. Ja, det skulle vara Signe själv då som hade en aning, men hon har i alla fall inte sagt något.


Idag är det bara en vecka kvar till det datum då Signe egentligen skulle ha varit född. De allra flesta barn som föds för tidigt är hemma en eller ett par veckor före beräknat förlossningsdatum, om de inte stött på komplikationer på vägen. Signe har ju varit hur frisk och fin som helst från starten och att hon skulle bli den som dröjde sig kvar längst på sjukan anade som sagt var inte någon.


Det är fortfarande maten det hänger på. Hon äter så små mängder på egen hand att hon måste få hjälp via sondslangen. Vi har provat ett par dygn utan sond så att hon skulle få kämpa lite mer själv för att bli mätt, men det blev för besvärligt för henne till slut. Hon äter bra, det lilla hon äter, med bra sugteknik och så vidare, men det är uthålligheten som fattas henne. Jag tror rent ut sagt att hon är lat. Hon är liksom van att bara lägga sig bekvämt till rätta och halvslumrandes få magsäcken fylld, som genom ett mirakel. Det är ju så hon har blivit mätt under alla hennes tolv veckor i livet. Hon är, likt Pavlos hundar, betingad till ett beteende och varför, kan man ju undra, ska man ändra på ett vinnande koncept.


Många barn kan ha svårt att suga på bröstet och föredrar därför nappflaska som ger mer mat med mindre ansträngning. Men inte vår dotter, den lilla envetna egensinniga Signe. Hon avskyr flaskan. Värjer sig mot den som den mest övertygade absolutist. Det är inget för henne med den där platsmojen och dess otrevliga doft och smak. Hon föredrar mjölk au naturelle. Mjukt och behagligt, hud mot hud, varmt och trivsamt – så äter en bebis med värdighet. Jag funderar lite på hur det skulle gå om jag inte hade mjölk så att det räckte. Vad skulle vi göra då? Skulle hon bli inlagd på sjukhus tills hon kunde äta fast föda eller hur skulle det gå till? Det är nämligen inte så att vi försökt en eller två gånger med nappflaska. Nej, nej. Nappflaskmatning en masse (om vi nu ska fortsätta på det franska temat) har pågått och vi har prövat alla tänkbara tekniker och nappar. Men det går inte. Hon vill inte.


Vi får i alla fall vara hemma lite på permission nu. Hon har sonden kvar och vi ger henne lite extra mat i den när vi känner att hon inte blir nöjd med bröstet, men i övrigt försöker vi så långt det går med bara amning. Vi åker som skottspolar mellan hemmet och sjukhuset och väger och kontrollerar både hur mycket hon får i sig via bröstet och att hon håller vikten någorlunda. Det är ingen avkopplande tillvaro, men det är hur som helst underbart de stunder vi är hemma.


Det är underbart och jättejobbigt. Varje amning tar en timma och ibland kan hon äta varannan timme. Ja, jag behöver väl knappt utveckla det vidare.


Dessutom har vi det där märkliga Stockholmssyndromet att förhålla oss till. Som jag skrivit förut så tycks Signe vara mer tillfreds med tillvaron på sjukhuset än med den här hemma. Hon blir aldrig så ledsen på sjukhuset som hon kan bli här. Jag vet inte vad det är som gör det, men så är det i alla fall. De flesta barn blir ju lite ledsna och kinkiga någon gång under dygnet och så även vårt. Främst är det under kvällarna som missnöjet vädras och är Signe missnöjd så är resten av familjen också missnöjd. Alvin brukar som tur är vara i säng innan vi kör in i gnällbältet, men vi andra två blir inget vidare att ha att göra med.


Igår, efter att jag och Signe i det närmaste varit i slagsmål när jag försökte få henne att äta och hon skrek i högan sky utbrast Fredric irriterat åt vårt håll: ”Det är ju något som är fel, det fattar du väl när hon skriker så där.” Jag frågade om han inte skulle ta och skriva en bok i ämnet. Verk som avhandlar det uppenbara brukar ju vara framgångsrika. ”Om du äter mindre och motionerar mer så går du ner i vikt.” ”De par som pratar med varandra har större sannolikhet att hålla ihop än de som inte gör det.” ”Fem myror är fler än fyra elefanter.” ”Om ditt barn gråter kan det vara missnöjt med något.”


Jag fattar väl att något inte är som det ska, i alla fall i Signes värld. Men medan min make antagligen tror att hon lider av akut tarmvred eller har drabbats av någon slags explosiv cancerart som blossar upp kvällstid så tror jag att det handlar om vanliga bebisbekymmer. Maten kommer för snabbt, maten kommer för långsamt, det knorrar i magen, hon måste rapa, hon är hungrig och blir inte mätt fort nog, hon är trött och orkar inte äta. Men visst, hon är väldigt missnöjd och kommer dessutom inte till ro vid bröstet. Ibland är det som om hon tror att hon måste springa en maraton för att bli mätt. Hon är helt rabiat och gör allt annat än äter, trots att brösten står fullkomligt som fontäner mitt framför näsan på henne.


Ja, ja. Hon lär väl sig. Det måste hon göra. Så här kan vi ju inte hålla på. Men jag ska inte bara klaga, jag är ändå glad för det mesta. Jag kan ÄNTLIGEN vara hemma och kan vara mer med Alvin - förövrigt världens mjukaste och finaste storebror - och som grädde på moset fick jag igår ÄNTLIGEN tvättat våra fönster. Och livet ter sig genast mycket klarare.


Av Lina - 9 september 2010 12:28

Behöver jag ens säga att det var tungt att åka tillbaka till sjukhuset efter att ha varit hemma tillsammans? Tungt för att jag inte ville åka och tungt för att det blivit så uppenbart för mig att det kommer att dröja tills vi är hemma på riktigt.


Signe ville nästan inte äta något alls på egen hand. Hon fick ingen ro och nöjde sig nästan bara med sondmatning. Dessutom bajsade hon inte på hela dagen och bajs och barn går som alla föräldrar vet hand i hand, är A och O och ler och långhalm. Men… när vi kom tillbaka till sjukhuset på kvällen och jag satt mig till rätta i den tröstlöst blå fåtöljen, då hände det grejer.


Brak där bak och sedan äta som aldrig förr.


Signe slog personligt rekord, både vad gäller hur långt upp på ryggen hon kan bajsa och hur stor mängd bröstmjölk hon kan få i sig för egen maskin. Det kändes nästan som ett hån. Någonstans hade jag liksom föreställs mig att allt skulle lösa sig bara vi kom hem. Bara den lilla skruttungen fick se hur trivsam vi har det, hur glada vi är att ha henne hemma och vilken stolt storebror hon har så skulle hon sluta upp med mattramsandet och bara börja äta. Men icke! Istället var det som om budskapet hon ville ge mig när vi kom tillbaka till sjukhuset var: ”Härligt mamma! Här stannar vi. Här är det lugnt och skönt, alla går i likriktad klädsel och var och varannan luktar sprit, precis som sig bör. Mycket bättre än det där andra stället där det fanns levande växter, frisk luft och folk hade den dåliga smaken att inte prata med dämpade röster. Så klart att man varken vill äta eller skita där.”


Så nu är vi här igen. Dag som natt och tröstlösheten känns så monumental att jag har svårt att hitta rätt i valet mellan att skratta eller att gråta åt hela skiten.


Hur som helst så växer hon och frodas, den lilla envetna. Idag försökte jag sätta på henne den body som var hennes första klädesplagg i friheten utanför kuvösen. Till min förvåning så gick den inte om henne. Hon hade vuxit ur den på både längd och bredd. Plagget som varit så stort och fått vikas upp inte bara ett utan två varv i ärmarna satt nu som ett korvskinn och gick inte ens att knäppa i grenen. Så där ja! En tjock och präktig liten unge på dryga 2600 gram – det har blivit mer av henne att älska och mer att vara stolt över.

Av Lina - 4 september 2010 19:27

 

Av Lina - 3 september 2010 12:00

Det känns som om jag är tre år och ska på cirkus imorgon Eller som att jag är sju och det är dan’ före dopparedan’. Eller att jag fyller fem år om bara en natt.


Nervpirret är barnsligt men verkligt.


Jag har just varit och hyrt en liten bilbarnstol här på sjukhuset. Jag har även stått böjd in i bilen med ändan i vädret utanför bildörren för att försöka montera fast basenheten som ska sitta på sätet. (Bilens säte då, inte mitt.) Imorgon får vi åka hem i några timmar. Med viss tvekan gav doktorn efter för min vädjan om att få ta med Signe trots att hon fortfarande är i stort behov av att sondmatas. Jag bedyrade att vi skulle fixa allt sådant på egen hand där hemma och att det bara gällde två eller tre måltider som vi skulle vara borta från sjukhuset. Hon måste ha hört desperationen i min röst för efter att ha rådslagit med ytterligare en läkare sa hon ja. Självklart med en mängd förmaningar och ett tydligt budskap om att detta var en engångsföreteelse och en massa annat som jag ärligt talat inte lyssnade så noga på. Jag vet att vi kommer att fixa det och jag vet att det kommer att kännas underbart.


Underbart att bara få vara på ett ställe med både kropp och själ. Att få känna sig hel. Inget dåligt samvete. Ingen känsla av att jag egentligen borde vara någon annanstans. Om så bara för några timmar…

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se