Linas liv i limbo

Alla inlägg den 16 oktober 2010

Av Lina - 16 oktober 2010 13:51

Hopp och förtvivlan.


Vid vägningen igår hade lilla S börjat gå ner i vikt igen. Hela dagen hade varit kämpig med oändligt långa matningstider som till slut mynnade ut i att hon ändå inte åt upp allt i flaskan. Den naturliga konsekvensen av det blev så klart att hon sov länge mellan varje mål för att ta igen lite kraft, vilket i sin tur ledde till att hon åt mer sällan. Summasumarum: Inte bra. Hon behöver verkligen varje droppe mat och varje stund med sömn som hon kan få för att växa till sig. Hon har absolut inga marginaler att ta av.


Vilket liv.


Följden av viktminskningen blev att den förhatliga sonden kom fram i ljuset igen. Ner med slang i halsen på min bebis och mata på.


Jag orkade inte vara med i rummet när de satte sonden. Jag har satt den själv flera gånger och alltid varit med när personalen har skött det, men nu orkade jag inte. Jag är så trött på att hålla fast henne, tvinga henne till obehagliga saker. Jag vet inte hur många gånger jag fått trösta efter att Signe fått sond i halsen, blivit stucken vid provtagningar eller blivit fasthållen på en mätbräda. Att dessutom varje matstund uppfattas som tortyr och kränkning gör ju inte saken bättre.


Häromdagen, när hon faktiskt tagit flaskan riktigt bra och strax efter en halvtimme började närma sig de sista dropparna i flaskan, hör jag min egen röst genom Signes skrik: ”Så ja lilla gumman, bara lite till. Bara lite. Det är snart klart.” Herregud! Precis som om det var illasmakande medicin eller möjligen frätande syra jag höll på att hälla i henne. Det var ju bara mat. Fet, god och söt bröstmjölk. Förutsättningen för hennes överlevnad. Jag försökte bara mata henne. Ändå kände jag mig som en skurk, en elak barnaplågare.


Idag ska jag på kalas. Jippi. Min fina mormor fyller 80 år. Signe blir kvar på sjukhuset och jag ska försöka rätta till anletsdragen och ha trevligt. Det ordnar sig säkert, bara jag får träffa Alvin. Ni vet, mitt andra barn som jag hastigt stöter på då och då. Han som snart endast har en svag minnesbild av sin mor kvar på näthinnan.


I alla fall… Jag åker på kalas och så får personalen kämpa på lite i mitt ställe. Underbart ändå att de gör det. Att vi inte är ensamma. Hade vi varit det så hade jag ärligt talat i förlängningen inte kunnat svara för mina handlingar. Än så länge har jag förståndet i behåll och alla spärrar fungerar, men den press det innebär att ha ett ständigt missnöjt barn som dessutom inte växer som det ska, kan få vem som helst att krackelera.


Det känns så ruttet att tänka så men det är väldigt svårt att känna översvallande kärlek och tålamod för ett barn som bara visar missnöje över allt du försöker göra. Inte så att jag förväntar mig något tacktal eller så, jag vill bara att hon ska må bra och vara lite nöjd. Som det är nu så ser jag min dotter vaken, nöjd och tillfreds ungefär tjugofyra minuter per dygn. Det är de första fyra minuterna av varje matning, när hon faktiskt accepterar flaskan, suger, sväljer och är tyst. Jag matar henne sex gånger per dygn, personalen två. Alltså, fyra gånger sex är tjugofyra bebisglada minuter. Hon äter i en timme vilket ger femtiosex missnöjda minuter per mål. Totalt trehundratrettiosex skrik- och ångestminuter per dygn för mig.


Som ni ser talar siffrorna sitt tydliga språk: Jag håller på att bli galen.

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se