Linas liv i limbo

Alla inlägg under februari 2013

Av Lina - 27 februari 2013 21:27

Hej. Det här tycker jag är jätteobekvämt, men nu gör jag det ändå. Jag ska tigga lite.


Ibland får jag ju för mig att det jag skriver här är lite viktigt. Då alltså framför allt det jag har att berätta om hur Signe gick från totalt matvägrande till lnormalt ätande. Jag vet att vår berättelse resan hjälpt flera barn och familjer och det gör mig så stolt att jag nästan blir lite odräglig.


Nu och då blir jag lite frustrerad över att jag inte kan nå ut till fler. Jag vet ju att det finns så många som är i samma usla situation som vi var för ett par år sedan. När frustrationen blir för stor surfar jag runt på nätet och letar. Jag söker på "sond", "sondberoende", "knapp", "knappmatad" och hoppas att jag ska hitta någon som råkar vara i samma sits som vi var och som dessutom bloggar om det så att det går att få kontakt. Det går så där kan man säga.


Det är sannerligen inte alla ledsna, sondmatande föräldrar som bloggar. Det däremot de flesta gör är att söka på nätet. De letar efter någon som kan förstå, som kan förklara. Någon som varit i samma läge och tagit sig ur det. Men hur ska de hitta mig?


Nu till tiggeriet. Jag har hittat en för mig ny söksida för bloggar där jag registrerat mig. www.mammabloggar.se Jag tänker mig att det borde vara en sida där de där ledsna och uppgivna mammorna letar. Nu undrar jag om ni vill hjälpa dem hitta mig.


Om man går in på sidan så kan man söka fram bloggen, sätta betyg på den och lämna en kommentar. Om du någon gång gillat något av det jag skrivit, om du tror att det kan vara bra eller roligt för någon annan att läsa det så får du väldigt gärna gå in på "mammabloggar" och betygsätta mig. (Du får så klart gå in och sätta lågt betyg också om du tycker att det är riktigt uselt. Ordet är som bekant fritt.)


Du får även gärna skriva en kommentar och berätta för andra varför du gillar bloggen, vad den ger dig, varför andra ska läsa den och så vidare...


Så, då ska jag sluta tigga och återgå till att bara vara jättetrött här i soffan. Jag vill ha mer vår, mer sol, mer ork och mindre mörker. Nu.

ANNONS
Av Lina - 24 februari 2013 21:19

Signe har utvecklat en ytterst förfinad smak. Endast den innersta gurkfilén är god nog åt henne.


  

Jag sitter och tittar på henne när hon tuggar och sörlpar. Tänker att det känns obegripligt att det är hon som var barnet som inte åt. Hela den tiden ligger så långt borta, samtidigt som den ligger alldeles under ytan. Under huden.


Igår var vi hos min syster. Signe dansade runt som ett jehu på golvet, pratade och sjöng, drog syrrans katter i svansen och var som tvååringar är mest. Då kom jag plöstligt att tänka på hennes öron. Hennes små nyfödda öron. Hur tunna de var när hon kom ut till oss.


De var tunna som löv.


Som skira, fuktiga blad låg de slickade mot hennes lilla skalle. För att kunna göra rent och torka bakom dem var jag tvungen att försiktigt lyfta det yttersta av öronmusslan med en nagel. När jag gjorde det såg man att den var genomskinlig. Den var ännu så ung att inget borsk hade börjat bildas. Ett perfekt format öra av tunnaste, tunnaste hud.


Och jag var så rädd att skada det, göra sönder det eller rent av få det att lossna från det lilla huvudet.


Den tiden känns också så oändligt långt borta, samtidigt som mina fingrar minns precis hur de darrade när de försiktigt lyfte ett litet, litet öra.

ANNONS
Av Lina - 23 februari 2013 23:37


Vid tandborstningen slog det mig plötsligt att vårt handfat måste se helt skruvat ut för en utomstående.


Vad är det för stilleben vi skapat? Hur hänger sakerna ihop? Hur är det möjligt att ett ituplockat, nästan komplett, tärneljus hamnar tillsammans med en Mac Donalds-lemur och en hårtrimmergrunka på kanten av ett handfat? Hur tar kaoset form i ett vanligt svenskt småbarnsfamiljshem? Jo, det ska jag berätta för er...


Vid en annan kvälls tandborstning kom plötsligt Signe gående med ett ituplockat tärneljus i händerna och ett batteri i munnen. Det kändes inte som den mest lämpliga kvällsmaten så jag skyndade mig att ta rubbet ifrån henne. Jag lade prylarna på handfatet och fortsatte proceduren med tandborstning, avklädning, blöjbyte och bokläsning. Var ungen fick tag i ljuset är det ingen som vet och eftersom övriga luciaattiraljer flyttat ut i förrådet, i en låda längst upp, längst in på en hylla känner jag mig extremt osugen på att lägga det där det hör hemma. Det får därmed ligga kvar tills jag får tid och energi att gå ut med det.


Hårtrimmerprylen ligger kvar efter att jag hjälpte Fredric och klippte honom häromkvällen. Övriga kommentarer överflödiga.


Lemuren fick sig ett bad igår eftersom Signe uppenbarligen tyckte att den slarvat med sin personliga hygien. Oavsett storlek så tar lemurer en stund på sig att torka efter en noggrann rengöring, så den får ligga på handfatet tills den blivit torr bakom öronen.


Jag vet varför sakerna ligger där de ligger och därmed utgör de inte en så stor oreda för mig. (Även om det så klart är trevligare med ett handfat utan krafs på.) För den som kommer och hälsar på däremot...


Lärdomen blir: Kunskap ger fördragsamhet. Information ger tålamod. Sammanhang ger överseende. Jag kallar det "SJ-syndromet."


Så här: Vet du varför tåget du sitter på stannat mitt inne i de djupaste norrländska skogarna, vad som görs för att få fart på ekipaget igen och ungefär hur länge det kommer att bli stående så lutar du dig tillbaka och läser en bok. Fattar du däremot inte vad som händer får du panik och tror att vargarna inom kort kommer att festa på din djupfrysta kropp.


Det här är något som SJ uppenbarligen är väl medvetna om eftersom de gärna informerar sina resenärer en gång för mycket om sakernas tillstånd när snabbtåget kör långsamt för att det hamnat bakom ett pendeltåg, när tågmötet drar ut på tiden för att en växel kärvar eller när avgången dröjer på grund av koppartjuvar på rälsen.


Alltså: Nästa gång vi ska ha gäster kan jag strunta i att städa. Istället kan jag sätta upp en informativ lapp vid varje härdsmälta i hemmet där jag berättar hur röran uppstod, vilka åtgärder som vidtagits för att stävja den och hur lång tid den beräknas kvarstå.



Av Lina - 22 februari 2013 20:45

I morse vaknade jag tidigt. Några minuter innan klockan ringde gled jag upp ur sängvärmen och in i duschen. Dimman låg fortfarande tät i badrummet när jag fönade och plattade håret, smorde in mig och duttade lite parfym bakom öronen. Jag klädde på mig kläderna jag strukit och lagt fram kvällen innan men lät barnens små paltor ligga kvar.  Ute i köket satte jag på kaffe och gick sedan ut och för att hämta tidningen.


Kylan bet i kinderna på mig under den korta promenaden till och från brevlådan. Väl inne i värmen igen hällde jag upp fil och müsli, bredde en smörgås och kände att mina fingrar var kalla mot kaffekoppens svala porslin.


Med tidningen som enda sällskap konstaterade jag att tillståndet i världen var tämligen oförändrat och att jag älskar den här stunden på dagen. Stunden helt för mig själv, innan resten av familjen vakat, när jag bara kan sortera tankarna och förbereda mig för dagen.


När kaffet var urdrucket diskade jag undan, sminkade mig, borstade tänderna och gick sedan upp för att väcka barnen.


Glömde jag att säga att jag var ute och sprang också förresten? Fem kilometer i intervaller och så lite yogainspirerad stretching på det.


Så hade det ju kunnat vara. Så ska det bli. När jag är vuxen.  Men i väntan på det så ser morgonrutinerna ut ungefär så här:


Klockan ringer tio i sex. Jag har satt den på väckning vid sänggåendet kvällen innan och då tänkt att jag verkligen ska gå upp vid den tiden den här gången. Att jag inte ska somna om och att jag inte ska snooza, trots att det blivit mycket senare än jag tänkt mig när jag väl ställer klockan och det inte är många timmar kvar tills den är just tio i sex.


Ja, klockan ringer som sagt och jag snoozar, somnar om, snoozar igen, vaknar långsamt till liv och släpar mig upp mycket senare än som var tänkt. Igen.


Jag duschar nästan aldrig på morgonen eftersom jag inte tycker att jag hinner det. Om jag har duschat kvällen innan och gått och lagt mig med blött hår ser jag Jedwards frisyr i spegeln och får tvinga ner den med vatten. Jag plattar till frisyren, fixtrixar lite och kör snabb ”halvsminkning” i fejset. (Allt utom ögonen, dem passar jag istället på att fixa före första fikat på jobbet. Mina kollegor har därmed sett mig osminkad, halvsminkad, helsminkad och översminkad. Ibland allt på samma dag. Det känns fint.)


Klädjakt. Finns det något trevligt att ha på sig i tvättstugan, eller kanske i klädkammaren eller möjligen på golvet bredvid sängen? Det finns det i regel, men de värsta mornarna står jag bara och stirrar i klädkammaren och tycker att alla plagg ser omöjliga ut. Hittills har jag i alla fall inte gått till jobbet naken.


Frukost i hemmet är bortrationaliserat. Barnen får ju frukost på dagis och min står och väntar i ett skåp på kontoret och intages i sällskap med en kopp automatkaffe vid skrivbordet.


När jag klätt mig själv plockar jag fram kläder till Alvin och går upp till hans säng. För att spara tid slår jag ihop väckningen och påklädningen till ett enda moment. Av med gamla kallingar, på med nya, strumpor, byxor. Alvin blir mer och mer vaken och så viskar jag till honom att komma med huvudet. Min fina pojke lyder sömndrucket, glider in med huvudet i tröjan och petar in armarna i ärmarna. Jag drar upp honom i mitt knä och så sitter vi en stund i pojkrummets halvmörker och håller om varandra innan vi går in och hämtar Signe.


Om det är någon stund jag gillar på morgonen så är det väl den, några sekunder av stillhet och kärlek. I övrigt så väntar och längtar jag efter att de där vuxna mornarna ska bli verklighet. Hur gammal ska man bli för att vakna innan klockan ringer?


Jag är bra på mycket, men det där med morgonrutiner är sannerligen en av mina sämsta grenar.

Av Lina - 21 februari 2013 23:07

Här har ni en som bloggar professionellt numera!


I alla fall i en dag. En kort men mycket lyckad karriär, om jag får säga det själv.


Igår fick jag möjlighet att blogga på jobbet. Heeeeeeela dagen. Och på jobbet får jag ju betalt. Det måste väl betyda att jag är ett bloggproffs. Eller i alla fall att jag var det igår. Idag är jag en lekmannabloggerska igen, men det är ju inte så dåligt det heller.


Vi hade ett jättemöte på jobbet igår med 700 deltagare. (Det var därför jag var i Stockholm.) För att alla i firman som inte hade möjlighet att vara med på mötet ändå skulle kunna få ta del av dagens innehåll var vi två kollegor som bloggade. Realtidsrapportering från ett chefsmöte. Hur snitsigt kan det bli?


Inte snitsigt alls, tänkte jag och tänkte först tacka nej. En av våra informationsansvariga ringde mig när jag satt i ett möte, ställde frågan, gjorde mig jätteförvånad och fick till svar att jag skulle fundera och höra av mig. Jag funderade, kollade runt lite i liknande rapporteringar från tidigare möten och kände ”Nej, det där är inte jag. Jag kommer inte att klara av att vara så där korrekt och fyrkantig hela dagen. Jag kommer att halka in i att vara mig själv och göra bort mig. Det är bäst att jag avstår.”


Jag ringde upp den som ställt frågan, sa vem jag var och fick ett sådant där lite utdraget ”Heeeeej” i örat som i sin ton säger: ”Jag kommer inte alls på vem du är just nu, jag fattar att jag borde veta vem det är som pratar med mig, men just nu finns det ingen pollett som trillar ner, men om jag bara drar ut på mitt hej tillräckligt länge så kommer jag nog på det.”


- Det var ju vi som talades vid tidigare om det där med att blogga från mötet på onsdag, sa jag.

- Ja! sa den jag pratade med lättat. Han hade äntligen kopplat vem personen på andra sidan luren var och sa entusiastiskt: Kul att du ställer upp!

- Eeeehhh…  Ja ha.


Så blev jag proffsbloggerska för en dag.


Hur gick det då? Håll i er nu, för här kommer en stor portion skryt: Det gick skitbra! Jag var mig själv and people loved it! I alla fall de som sagt något till mig, de andra sitter väl och bildar en hatgrupp på Facebook, as we speak. Oavsett så kände jag mig grymt uppskattad på jobbet idag. Så kan det bli när man är sig själv, rund och inte så himla korrekt.


Utan att tala om exakt var jag jobbar, jag vill verkligen hålla isär jobb och blogg i vanliga fall, så kan jag säga att jag jobbar statligt, på en myndighet. Jag gillar mitt jobb jättemycket och är stolt över att jobba för er, alla skattebetalare. (Fiolmusik i bakgrunden… Ja, det låter nördigt, men det är sant! Vad vore vårt land utan myndigheter? Hur skulle vårt samhälle se ut utan ordning och reda och folk som förvaltade alla de pengar som betalats in till vår välfärd? Fundera på det du…)


Med det som bakgrund så får ni här ett litet smakprov från när jag gjorde allt annat än höll isär jobb och blogg:


Modeblogg


De flesta bloggar har ju inslag av mode och flärd och jag tänkte inte vara sämre jag.


Trenden inom myndighetens chefskollektiv synes mig aningen färglös. Om man ser till den samlade skarans yttre så skulle man faktiskt lätt kunna tro att det är Det Stora Dysterkvistmötet man hamnat på. Här är det svart som gäller. Och så grått. Och blått. Vi har några modiga som sticker ut, som till exempel min bloggkollega i vackert orange tröja, men i övrigt är det rätt så murrigt.


Själv är jag gråblå som en ruggig dag Göteborgsregn, men har ändå sol i magen, som min chef brukar säga. Och det är väl något jag har gemensamt med de flesta här. Det synes grått men höres a lot kan man säga. Ljudnivån i pauserna är i det närmaste öronbedövande och de allra flesta ser ut att ha en väldigt rolig dag på jobbet.


Och skam vore väl annat! Jag menar, vi kör ju inte efter Tillväxtverkets standard precis, men arbetsgivaren (skattebetalarna) bjuder ändå på både god mat och möjlighet att vidga sina vyer på mer än ett sätt. Då finns väl all anledning att se glad ut, trots att man klätt sig i svart.”


Av Lina - 19 februari 2013 22:47

Jag skrattade just så att jag fick ont i magen, fick kippa efter luft och torka tårar. Detta i sällskap med åtta kollegor och chefer som jag inte känner särskilt väl. Oväntat roligt med andra ord. Nio damer och herrar i åldrarna 34-64 år som sitter på en italiensk restaurang i Stockholm och skrattar som fjortonåringar... Det är fina grejer det.


(Jag drack bara vatten, tackar som frågar...)


Imorgon blir det konferens här hela dagen och jag kommer inte hem förrän framåt natten imorgon. Jag berättade detta för min fina lilla mormor idag varpå hon hade en lång utläggning om hur fantastikt det är att Fredric kan vara hemma och ordna allt när jag är borta, att jag kan åka iväg över natten och lita på att han tar hand om barn och hem...


Även om vi inte nått så långt som vi vill komma i arbetet mot ett jämställt samhälle så har vi ändå kommit en bit på väg på två generationer, eller hur.

Av Lina - 18 februari 2013 19:31

Choklad som man äter i bilen mellan tågstationen och hemmet räknas inte eftersom den intages i ensamhet och i rörelse. (Handla inte efter jobbet. Man blir av någon konstig anledning så märkvärdigt hungermätt av det när man kommer hem.)

 


   

Av Lina - 15 februari 2013 12:16

Just nu händer det saker i Sverige. Viktiga saker. Barn som aldrig ätit på egen hand äter gröt till frukost, smakar på chips på dagis och slickar på pannkakor till kvällsmat. Föräldrar som inte vågat tro på en matig framtid drömmer sanndrömmar om att få sondmata mindre och skedmata mer. De vågar till och med tro på att ett liv helt utan sond ligger inom räckhåll.

I gruppen "Knapphålet" på Facebook läser jag om fantastiska framgångar på kort tid. A ett år, som före nyår inte åt ett smack, glufsade i sig mer en en deciliter gröt imorse. J 4,5 år åt 16 cornflakes. E smakade på plättar. Små steg för mänskligheten, stora steg för en människa och för en familj...

Jag läser, gläds med föräldrarna och pöser av stolthet när de berättar att de läst mig blogg och fått bränsle, skrivit ut långa stycken ur den och gett till vårdpersonal som hummat och nickat och sagt "Okej, vi provar väl då". Äntligen.

Och hejaropen ljuder mellan alla gruppmedlemmar. "Underbart!", "Fantastiskt!", och "Helt otroligt!". Och med mer än ett och ett halvt års distans till vår mest akuta tid kan jag luta mig tillbaka och tänka "Nej, det är det faktiskt inte." Alltså, det är så klart underbart och fantastiskt att barnen börjar äta. Att småttingar som kräkts och ulkat vid bara åsynen av mat kan smaska och slicka och njuta av det goda i livet. Det är underbart men inte otroligt. Det är snarare väldigt troligt att friska barn som får ett eget val väljer att äta och leva framför att svälta och dö.

Vad som däremot är otroligt är att så många barn, tillsynes utan hinder, sondmatas månad efter månad, år efter år utan att någon vågar dra i bromsen på allvar. Vad som är otroligt är att barn opereras, får knapp på magen och sedan skickas hem med ett ton hjälpmedel men helt utan plan för hur de någon gång ska gå över till att äta på egen hand. Vad som är otroligt är också att ingen ser det sanna orsakssambandet mellan frekventa kräkningar och sondmatande, utan tror att det är något som drabbar just bara deras barn på grund av reflux eller hjärtfel eller kromosomavvikelse eller för tidig födsel. Utan någon som helst medicinsk utbildning, med egna observationer som enda grund sticker jag här ut hakan och säger följande: Barnen kräks för att de sondmatas, de behöver inte sondmatas för att de kräks.

Och här vill jag vara tydlig med att ingen skugga ska falla över föräldrarna. De kämpar och jobbar och gör allt, allt, allt de tror är bäst för sina barn. De lyssnar på läkare och dietister, logopeder och sköterskor som inte vågar erkänna att de själva många gånger famlar i blindo i de här frågorna, och gör allt de säger. Det som är otroligt är däremot just det, att så få inom sjukvården lägger fokus på att hjälpa de här barnen till ett ätande liv. Trots att det finns så otroligt mycket pengar och lidande att spara så prioriteras inte de här frågorna. Ett barn som sondmatas kostar landstinget flera hundratusen per år, pengar som naturligtvis ska satsas på alla de barn som verkligen inte klarar sig utan knapp, men alla de andra... På dem borde det inte satsas en sondkrona. Men det gör det. Och DET är otroligt.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se