Linas liv i limbo

Alla inlägg under juli 2012

Av Lina - 31 juli 2012 17:37

Vi var på Ikea idag och kom som alltid hem med mer än vi tänkt, men det är inget jag ojar över längre. Det ligger med i beräkningen när man åker till det varuhuset.


Nya dricksglas var i alla fall planerade inköp och det hittade vi. Jag skrudade hyllplanen i mina köksskåp med blommigt hyllpapper häromdagen och det blev superfint. Enda kruxet var att alla glas plötsligt såg så dassiga ut. Ni vet den där mjölkiga vita beläggningen som de drabbas av efter ett antal omgångar i diskmaskinen, hur gör man för att bli kvitt den? Några husmorstips på det? Jag löste det hela genom att köpa nytt. Mycket effektivt.


Ja, det var inte mina glas jag skulle skriva om utan feta barn. Inne på Ikea såg jag nämligen den största tvååring jag någonsin sett.  Jag tror i alla fall att hon var i den åldern, i Signes ålder. Hon var lik Signe i rörelse och språk men var mer än dubbelt så stor. Jag skulle tippa att hon vägde över tjugo kilo. Lika mycket som Alvin, fem år. Hon gick inte fram i gången, skuttade inte som barn brukar utan hon vaggade. Lufsade mjukt från sida till sida och strax bakom lufsade hennes mamma som hade ungefär samma proportioner som sin dotter.  


Jag ska inte brodera ut så mycket kring det. Jag kan bara konstatera att det är sorgligt. En tvååring som är för stor för att kunna röra sig ordentligt. Det är så ledsamt att man kan grina åt det. Det jag däremot vill älta lite är frågan hur det är möjligt. Hur gör man? Hur får man en unge så tjock? Självklart kan små bebisar som bara ägnar livet åt att vara stilla och äta bli komiskt feta. Valk på valk och tunga kinder som hänger så djupt att de nästan blir ett med axlarna. Det är inget konstigt. Men när barnen blir större och börjar röra mer på sig, upptäcka världen, klättra, krypa, springa, gå, hoppa och leva, då brukar den där fettkostymen smälta bort. Min uppfattning är dessutom att friska, ätande små barn själva börjar reglera hur mycket mat de får i sig. Att de slutar äta när de fått i sig det de behöver och går och leker istället. (Ett beteende som ju är sorgligt att så många av oss tappar bort med åren.)


Hur går det då till att få i sin tvååring så mycket kalorier att hen till slut lider av fetma? Matar man med smör och grädde till frukost, bacon och ål till middag, socker och vetemjöl till kvällsmat? Binder man fast barnet i en TV-fåtölj varje eftermiddag och ställer fram en låda smågodis och en redig påse chips?


Nu menar jag verkligen inte att ironisera och raljera. Jag undrar på riktigt. Vi matar Signe med alla kalorier vi kan hitta men hon går inte upp mer än skapligt i vikt för det. Så igen: Hur är det möjligt för en tillsynes frisk tvååring att väga över tjugo kilo? Jag fattar inte det.

Av Lina - 31 juli 2012 00:20

Jag gillar inte att städa. Verkligen inte. Det är tråkigt och jag hade mycket hellre gjort något annat med min tid. Ändå måste det göras och lika mycket som jag ogillar att städa gillar jag att ha det städat omkring mig. En omöjlig ekvation, jag vet. (Ja, om man inte anställer en husa eller butler då.)


Min vän Lotta beskrev just det tillståndet på ett klockrent sätt när hon pratade om hennes och hennes sambos städvanor. ”Vi är lata pedanter”, sa hon och så pratade vi ett varv till om det omöjliga i att få något vettigt gjort, att hela tiden bli avbruten och att aldrig lyckas få till de där rutinerna och ordningen som man drömmer om. Att alltid känna sig otillräcklig.


När jag städar kryddar jag dessutom hela proceduren med ett stort mått av självförakt. Det gör ju inte det hela roligare. Jag går där och plockar och torkar och suckar och stånkar och fattar inte hur jag lyckas. Hur jag misslyckas. Hur kan det ligga en stor hög med kläder bredvid sängen igen när jag lovat mig själv att inte lägga några kläder där? Eller på golvet i klädkammaren, eller på något annat golv heller för den delen. Varför är utrymmet bredvid värmepumpen i tvättstugan fullt med väskor, målarkläder och stövlar när jag städade rent där för bara några veckor sedan och vi verkligen inte målat något eller använt stövlar sedan dess? Var är kontrollen till TV:n på ovanvåningen? Är det bara mina ungar som lyckas trolla bort kontroller, DVD-skivor och nycklar så effektivt? Ja det är det säkert och det är bara min man som använder tre rum i huset som dressingroom så att det ligger jeans, skjortor och pikétröjor på stolar, skrivbord och bänkar.


Så där håller jag på. Jag stör mig på mig själv och på alla andra som bor i huset och stökar och sölar ner och så målar jag upp bilder av hur alla andra lyckas med ordning och reda, rutiner och rengöring.


Ibland funderar jag på när jag kommer att bli vuxen egentligen. För vuxna människor kan väl det där med att städa och hålla ordning. De diskar upp direkt efter middagen och byter tandborstar för hela familjen i förutbestämda intervaller. De stryker sin tvätt och kalkar av kaffebryggaren, duschar sina växter dammfria och veckostädar med samma självklarhet som de veckohandlar. Inga vuxna, friska människor har väl klädhögar på golven, stövlar i skumma utrymmen eller pikétröjor på skrivbord? Tonårsfasoner är vad det är!


Egentligen ser jag mig inte som en särskilt slarvig människa. På jobbet har jag full koll. Jag vet vad som ska göras, när det ska göras, vem som ska göra det. Jag tror till och med att jag uppfattas som ganska så ordningsam i det sammanhanget och i många andra. Men hemma… Suck.


Jag fattar väl att det finns fler än jag som har det långt ifrån fläckfritt omkring sig och jag skrattar befriande när en vän lägger ut en bild på Facebook med sina ”städabakomsoffanfynd”; en slickepott, ett lock till en kryddburk, en flaska Alvedon och sist men inte minst, bokstaven O. Men när jag går här och städar kan jag ändå inte komma från känslan av att vi har det lite mer stökigt än alla andra barnfamiljer, att vi är lite slarvigare, lite latare, lite mer förvirrade.


Och vips så blev det hela en självuppfyllande profetia. Varför ska jag egentligen fortsätta städa när allt ändå kommer att raseras inom en snar framtid? Bättre då att göra något roligare. Blogga till exempel.


Här skulle man ju kunna tänka sig att jag skrev något insiktsfullt som att jag nu förstått att jag måste sluta hänge mig åt så föraktfulla tankar om min och min familjs städförmåga. Att jag istället ska tänka positivt och upplyftande om dammsugning och vädrade sängkläder. Men icke. Jag har en nästan deprimerande liten tilltro till människors förmåga att förändra sina grunddrag. Och det är väl det det är. Det är ett grunddrag i min personlighet att jag inte är ordningsam och pedantisk. Jag gillar rundat och böljande, inte rakt och strikt. Jag är närvarande i det jag gör men planerar inte särskilt mycket framåt. Sådan är jag. Det gäller bara att förhålla sig till det.


Istället för att ändra på mig själv är min bästa lösning på problemet, förutom att barnen bli större och slutar söla så fasligt, att bygga ut hall och tvättstuga på ett omfattande sätt. Hela väggar med skjutdörrsgarderober. Det önskar jag mig. En klädavdelning av sällan skådade mått där kläderna går direkt från strecket till hyllan eller galgen. Inga fjuttgarderober i sovrum en trappa upp, inga små byråer, inga klädhögar på väg upp i trappan. Varför, varför ska man ha sina tröjor i samma rum som man sover i? Det fattar inte jag. Varför ska jag bära tvätt upp och ner och in och ut och sprida ut högar av ömsom rena, ömsom smutsiga kläder i olika rum? Nej, en utbyggnad på huset är vad jag behöver. Får jag bara det så kommer graden av självförakt att minska kraftigt här hemma. Det lovar jag.

Av Lina - 30 juli 2012 01:09

Signe skrek som en stucken gris. Som en stucken Signe, en Signe som blivit stucken av en geting. Alldeles under ögat.  


Hon var på altanen och nedanför henne låg den geting som stuckit. Gadden saknades. Den satt kvar under Signes öga.


In med ungen som bara skrek och skrek. Fram med pincetten, ut med gadden, fram med salubrinet, badda och sedan komma på att det ju inte ska komma i ögonen. Brottas med tanken på att hon kanske är överkänsligt. Googla på getingstick, stirra på området under ögat som bara blev mer och mer svullet. Och Signe bara skrek och skrek. Vilken hysteri.


Hon lugnade i alla fall ner sig så småningom och vi kunde konstatera att svullnaden såg ut att vara normal för ett getingstick. Ingen överkänslighet. Ingen tur till sjukhuset.


 


Fredric gick ut på altanen där sticket ägt rum och kunde snabbt konstatera att det fanns mer än en geting där. Det fanns massor. Det såg ut som om ett helt getingsamhälle, helt utan att ansöka om bygglov, byggt bo under vår altan och anlagt en in- och utfart i glipan mellan altankanten och gräsmattan. Vilken fräckhet! Och inte nog med det. De hade dessutom skadat mitt barn.


De skulle dö. Det var ett som var säkert.


Hur skulle jag då gå till väga? Högtryckstvätt in under altanen för att förstöra boet? För riskabelt och för få dödsoffer. Eld? För stor risk att inte bara getingarnas hem, utan även vårt eget skulle stryka med i eldsvådan. Kemiska stridsmedel? Det fick det bli!


Eller ja, kemiska och kemiska förresten. Jag kör mer husmorsstyle – ättika. Inga djur utöver människan gillar ättika. Jag skulle bombardera getinghuset med ättika, göra det obeboeligt och förhoppningsvis gasa ihjäl några av invånarna under proceduren. Så fick det bli!


Fredric gick för att hämta skruvdragaren så att jag skulle kunna komma åt boet ordentligt. Problemet var bara att verktyget fanns i garaget och att nyckeln in dit plötsligt försvunnit spårlöst. (I blame the kids.) Getingarna fortsatte obekymrat att flyga in och ut under altanen och jag valde snabbt att gå vidare utan skruvdragare. Jag hällde helt enkelt ättikan i gliporna mellan altanbrädorna och hoppades att den gjorde så mycket skada som möjligt. Jag tyckte mig se att fler getingar än innan flög ut från altanen och kände hur getingdödaren inom mig vädrade morgonluft.


När ättikan tog slut gick jag över på vinäger istället. (Man tager vad man haver.) Fler och fler getingar kom utflygandes och jag gick in i fas två av elimineringen. Jag hämtade en säck med jord och täppte till glipan mellan altankanten och gräsmattan. Ingen infart. Ingen utfart. Moaha ha ha ha.


 

 Mängder med getingar som flytt från ättiksattacken kom nu tillbaka och försökte hitta dörren hem. Allt de fann var jord. Jord och en flugsmälla som kom vinande genom luften i jakt på deras randiga kroppar. ”Nu tar jag dem”, tänkte jag. ”Man mot man. Mano e mano. ”


Jag var som Zorro. Utan värja men med en flugsmälla som oskadliggjorde geting efter geting. I början viftade jag mest vilt omkring mig, men efter ett tag uppnådde jag någon slags getingdödarzen. Jag blev ett med flugsmällan och dödade på första slaget. Hela området framför getingarnas entré blev fullt av gulsvarta gynnare som mött sin baneman – mig.


Jag tror att jag hade ihjäl över fyrtio getingar och jag tänkte att det väl är ungefär så många som brukar rymmas i ett getingbo. Att sådant där i knytnävsstorlek. Jag hade dödat ett helt samhälle. I stort sett. Jag såg att det fanns några överlevare men hoppades att de skulle sprida ordet vidare. Meddela resten av getingvärlden att det inte var någon idé att försöka bygga bo hos oss. Att det var förenat med livsfara.


Så kom Fredric med skruvdragaren som han äntligen fått ut ur garaget.


Getingboet var inte i storlek av en knytnäve. Det var stort som en fotboll. Zorro hade misslyckats. Kapitalt. Det bara vällde ut getingar ur boet och det var uppenbart att det var dags för det tunga artilleriet i den här drabbningen. Eld.


Vi brände getingboet och gjorde jag vet inte hur många getingar hemlösa. Vilken kväll.


 

Under de timmar som vi tampades med sommarens flygfän hann förresten Signe hoppa studsmatta, klä av sig naken, gå in och kissa lite varstans, hoppa lite studsmatta till och bli alldeles för kall för årstiden. Hon verkade inte vara nämnvärt påverkad av getingssticket, men jag tyckte ändå att det var bäst att ta det säkra före det osäkra. 



Z  

Av Lina - 28 juli 2012 15:05

Den här bloggen har gett mig massor. Massor.


Bland det viktigaste jag fått är kontakt med tre kvinnor som fattar. Som fattar precis. De bor alla inom en radie på fyra mil från mitt hem och har varsitt barn som av olika anledningar krånglar med maten. Alla barnen har haft sond. Ett av dem har knapp på magen. Alla barnen har kräkts massor och har åkt in och ut på sjukhus. De har viktkurvor som liknar bergochdalbanor och läkare som tidvis har lagt sina pannor i djupa veck.


Deras fantastiska mammor har kämpat och kämpar dag ut och dag in för att få i sina älskade barn tillräckligt med mat för att kunna växa och frodas. Det går olika bra i olika perioder för alla barnen och även om vi mammor inte känner varandra särskilt väl egentligen så bär vi varandra i tanken. För vi fattar ju alla. Vi fattar precis. Vi känner till ångesten, trycket över bröstet, klumpen i magen, känslan av otillräcklighet. De fula känslorna av att vilja tvinga, ta i för hårt, skrika, skälla, slå näven i bordet. Men också den fantastiska känslan när ens unge slickar på ett chips eller sväljer en makaron.


Vi kan skratta igenkännande åt omgivningens goda vilja som kan bli så tokig. Vi har nog alla fått frågan om vi inte försökt med glass och fått mängder med förslag på godsaker som andras barn bara inte kan få nog av. För hur kan någon annan förstå hur det är att ha ett barn som inte ens stoppar ett finger i munnen? Hur kan andra föräldrar begripa hur det är när det inte spelar någon som helst roll vad som finns på skeden/hur skeden ser ut/hur glad den som matar ser ut/hur maten doftar/vilka andra som äter runt bordet?


Häromdagen när jag skulle packa för vår lilla tripp till Halmstad upptäckte jag att Signes energidrycker var slut. Leveransen från landstinget tar några dagar och jag ville så gärna få med mig några flaskor nu när vi skulle vara ute och flänga.


Facebookmeddelandet löd:


”Hej. Är det möjligen någon av er som är hemma och som har lite Frebini med chokladsmak att avvara? Jag trodde att vi hade mer i förrådet men det gapade tomt och nu tar det några dagar innan vi får leverans. Slarvigt av mig, men så är det. Vi klarar väl oss utan, men det känns så bra när hon får i sig en flaska per dag. Det blir ju lite kalorier. Ja, ni fattar. Ni fattar allt.

/Lina”


Svaret kom på några timmar:


”Kom bara kom. Vi fick en ny leverans igår! Hemma hela dagen idag!”


Tack för drycken Sofia, den kom väl till pass och tack alla tre för att ni finns. Anna, Andrea och Sofia  – wherever you are – kram.


  

Kor betar i månsken på klar himmel...

Av Lina - 28 juli 2012 01:32

Vi har det bra nu. Sommar, sol och semester. Jag njuter och är tacksam. Det är jag verkligen. Vi har just kommit hem från sköna dagar i Halmstad och Halland visade sig verkligen från sin bästa sida.

 

 

 

Men inte ens på semestern kan man bara lata sig. Nej, gräset måste klippas, korna mjölkas och hönor nackas. Signe hjälper till så snabbt hon bara kan. Så snabbt att inte ens kameran hinner fånga henne ordentligt. 

 

 

 

(Det där med kreatur och flygfän var bara ljug förresten. Här nackas ingen och det enda som mjölkas ur är väl möjligen semesterkassan.)

 

 


Av Lina - 23 juli 2012 22:29

Jag skulle uppskatta att vi lagt ett halvår av Alvins fem och ett halvt levnadsår på att försöka få honom att somna. Vi har vaggat och gungat och sjungit och läst och nynnat och klappat och kört i vagn och burit och bäddat och vyssjat och berättat sagor och hotat och blivit arga om vartannat.


Han lärde sig tidigt klättra ur spjälsängen och kunde som pytteliten parvel vara vaken till halv elva, trots att vi började nattningsproceduren vid sju på kvällen. Han har stundom drivit oss galna genom att inte ge oss någon som helst vuxentid på dygnet.  Han har alltid velat vara med, aldrig velat missa något. Så har det alltid varit med honom.


Signe har däremot alltid varit superenkel att få att somna. Värsta drömbebisen att natta. Värsta drömbarnet att lägga.  Ja utom första tiden då, när vi kom hem från sjukhuset och hon inte fick tillräckligt med mat i sig. Då skrek hon dygnet runt vad jag minns. Men utöver det så har det alltid varit en fröjd att lägga henne. Hon har fnissat av glädje när vi burit henne till spjälsängen, vinkat till oss andra och ropat ”gonaaaatt”, gosat in sig i täcket, tagit sin Nutte i högsta hugg och somnat.


Vi har bara lagt henne i sängen, bäddat ner henne, sagt ”gonaaatt-såååvgått” och gått ut. Det har varit underbart, alltid varit underbart. Alltid – men inte längre.


Nej nu är det visst nya tider och varje kväll ska inbegripa någon form av slagsmål eller skada. Som när Signe, strax över 80 centimeter lång, klättrade ur spjälsängen, en meter hög, och ramlade ner. Bang! Rakt ner i golvet. Två gånger.  Det kan hon ju inte alltid göra. Nej, så vi tog bort ena långsidan på sängen. Ja, så nu får vi alltid sitta och hindra henne från att klättra ur sängen. Allt medan Signe skriker som en stucken gris, sparkar och slår omkring sig och får känslor lika vackra som oönskad hårväxt att frodas inom mig.


Ska det vara så här nu? Alltid?


PS. Jag älskar mina barn jättemycket och de är världens finaste och jag vill vara med dem varje dag. DS.

Av Lina - 20 juli 2012 22:00


Jag är officiellt dum i huvudet. Störd. Jag har drabbats av någon form av orossyndrom som ätit upp delar av min hjärna de senaste åren så att den nu mer liknar en schweizerost. På så vis får oron fri lejd och allt sunt förnuft dör av syrebrist.


Signes fötter har vuxit en del den senaste tiden. Hon har gått upp två storlekar på skorna och häromdagen skrattade vi lite åt hennes långa fötter och jag tänkte att det är bra att hon växer. Det ska ju barn göra.


Men så idag så jag hennes små fossingar igen, tänkte att det syns att de vuxit en del och så började det. Ett av de där hålen i min hjärna aktiverades och sög fram ett vakuum i huvudet på mig som gjorde att inget annat än oron i mig fick luft.


”Tänk om det är något fel på henne. Tänk om hon har någon slags sjukdom eller syndrom som gör att hennes fötter växer ohämmat. Finns det något sådant? Något slags bigfootsyndrom som är extremt ovanligt men dödligt? Jag måste googla på det. Har hon visat några andra symtom? Visst har hon varit lite gnällig det senaste. Hon har ju sovit ovanligt länge på mornarna. Hur kan jag ha missat det? Hon är uppenbarligen jättesjuk. Klart att hon är. Varför skulle vi ha turen att slippa en dödlig sjukdom? Klart att vi kommer att förlora henne. Vad gör jag då? Vad i hela friden gör jag då...”


Om man aktiverat den där orosgenen, om man insett att ens barn kan dö, finns det något sätt att avaktivera den igen? För vad ska jag göra? Vad kan jag göra mer än att skydda mina barn på ett normalt sätt? Spänna fast dem med bälte i bilen, hålla dem i handen när vi går över vägen, åka till sjukhuset med dem om de blir sjuka, vaccinera dem, älska dem, ta hand om dem. Mer än så kan jag inte göra. Mer än så kan ingen göra men de kan dö ändå. Det kan alla barn göra och det är ju det som är så orättvist. Så JÄVLA orättvist.


Men jag tror inte att Signe kommer att dö av bigfootsjuka. Det tror jag inte. Men jag tänkte i en sekund att det var möjligt och det känns helt stört.


Av Lina - 20 juli 2012 00:50

Vi skaffade nät till bärbuskarna i år. Som skydd mot fåglar och andra skadedjur.


Det funkade väl sådär. 


 

Men vem bryr sig egentligen om bären när det man får i nätet är det här:


  


Jag bara undrar...



Skapa flashcards