Linas liv i limbo

Alla inlägg under januari 2013

Av Lina - 28 januari 2013 23:01

Okej. Här kommer, om ni ursäktar, ett inlägg på temat "barnsligt klokt".


Igår blev det ingen dusch för Alvin som det var tänkt och därför har jag påmint honom flera gånger under dagen om att det är dags för tvagning ikväll. Vid tandborstningen kommer jag plötsligt på att han ju inte tagit den där duschen än. In i regnet med honom och när han kommer ut säger jag:


-Tänk att jag nästan glömde att du skulle duscha. Jag som sagt det flera gånger idag.

-Ja, säger Alvin och fnissar lite.

-Och jag hade redan glömt det. Det gör man gärna när man inte vill.


Visst är det exakt så det är!

Av Lina - 28 januari 2013 15:45

Alvin är hos kompis. Signe sover ute i vagnen. Jag är ensam inne i huset och det är så tyst att det gör ont i öronen.

Underbart.

Till lunch idag åt Signe åtta, jag repeterar; ÅTTA köttbullar. Det blir fortfarande en mindre chock för mig varje gång hon beter sig som ett friskt barn och tar igen för förlorad mat efter sjukdom.

Ätmönster dag för dag vid förkylning och feber: Inget, inget, lite, inget, lite, massor, massor, lagom, lagom, mindre, mycket, lagom, mycket, mindre... Ungefär så ser det ut för min unge. Hur ser det ut för era?

Av Lina - 27 januari 2013 20:10


Fina pippifåglar och blommor i en kruka i köket.


 


Världens finaste snartsexåring som idag knäckt plogsvängens gyllene kod. Som en proffsunge gled han ner för barnbacken och mitt hjärta var lika varmt som min rygg var svettig och mina fötter var blöta och kalla. (Det var bara han som fick liftkort idag. Jag tror jag sprang närmare femtio vändor i barnbacken innan det var dags att packa ihop.)


 

Imorgon blir det hemmadag med Signe som var feberfri men hängig idag. Där fick jag för att jag satt på jobbet i torsdags och berättade vitt och brett om hur sällan mina barn är sjuka.


Av Lina - 26 januari 2013 19:34

 


Här var det febrigt och gnälligt och ynkligt värre. Igår kväll, efter dansen, stack temperaturen iväg och i natt har jag sovit bredvid en kamin. En väldigt söt liten kamin, men ändå... Jag som gillar 18 grader i sovrummet...


Idag har vi inte gjort många knop. Alvin var som tur var bortbjuden på barnkalas hos en dagiskompis, med efterfest hos sin kusin så vi hade ingen ytterligare att underhålla. Det räckte med en unge idag. Tro mig.  

 

Vi har tittat på TV, spelat på padda, snutit näsa, klappat kind, pratat med nalle, trugat med vatten, tvingat med febernedsättande och läst om Ingrid.


Ingrid är Signes absoluta favorit och de är till råga på allt bildlika, de båda töserna, med rött lockigt hår och stooora ögon. Just idag läste vi passande nog om Ingrid och Bassiluskan, hon som gör att barn blir sjuka med öronont och hosta. När jag kom till det här uppslaget i boken var jag tvungen att stanna upp en stund...


  

     

"Bassiluskan busar. Nu får Ingrid feber. Hon vill inte äta. Orkar inte leka."


Ingrid är en liten frisk unge. En unge som på ett fullt friskt sätt väljer att inte äta när hon är sjuk. Det är inget konstigt. Ingen förälder till ett friskt barn reagerar när de läser om att Ingrid inte vill äta, de läser istället för sina barn med igenkänning i rösten och vet så väl, så väl hur det är med hängiga ungar utan aptit. 


Sedan finns det de där andra föräldrarna, föräldrarna som får ont i magen när de känner att barnet har feber. Inte för att de är rädda för förhöjda temperaturer, utan för att de är så fruktansvärt rädda för att barnet inte ska äta. Så fruktansvärt, fruktansvärt rädda.


Har barnet då knapp på magen är det så lätt att ta befälet över naturen och mata på lite i den. Bara lite, lite, för säkerhets skull. Man kan ju inte gå en hel dag utan mat. Eller? 


Har barnet inte knapp på magen är det så lätt, så lätt att truga lite för mycket, erbjuda mat och dryck lite för ofta. Dricka och äta, äta och dricka, det bör man, varje dag, annars dör man. Eller?


Jag och Fredric mår fortfarande inte helt bra när Signe inte vill äta. Trots att hon varit ätande i över ett och ett halvt år hopar sig ångesten som ett moln i vårt hem när aptiten försvinner. Molnet har över tid blivit mindre och mindre för varje gång Signe blivit sjuk eller av annan anledning blivit matointresserad. Från att ha varit ett massivt, nästan ogenomträngligt smogmoln som sugit upp allt syre i vårt hem är det idag mer av ett hastigt illaluktande pruttos. Det går att vifta bort. 


Men idag känner jag extra för alla er som nu i förkylningstider går runt i det där smogmolnet alldeles för ofta. Åh vad jag önskar att ni ska få komma ut i den friska luften där sjuka barn som inte vill äta är fullt friska. 

Av Lina - 25 januari 2013 18:26


Härommorgonen när jag lyfte upp Signe ur sängen utbrast hon lite nyvaket: ”Jag älskar bio!”. Ja ha, tänkte jag, det var ju kul. Hon gillar film alltså. Fast det är samtidigt lite konstigt att hon är så bestämd på den punkten för hon har trots allt aldrig varit på bio.


Så småningom förstod jag att bio för Signe varken var en plats eller en företeelse, det var den här lilla krabaten:


 


Bio. Det var väl ett ytterst passande namn. Signe älskar som sagt Bio och idag har de dansat.


 




Av Lina - 24 januari 2013 23:16


...både bildligt och bokstavligt. 


 

Av Lina - 24 januari 2013 22:53

Jag läser inte jättemånga andra bloggar. Självklart håller jag koll på mina medsystrar Anna, Andrea och Sofia som också kämpat/kämpar med barn son inte vill äta. Jag gillar, som så många andra, Underbara Clara som jag tycker har en fin blandning av eftertanke och lättja, självinsikt och jäklaranamma i sin blogg. Hon är förmodligen Sveriges äldsta 26-åring och det som gör att man gillar hennes blogg är nog att den är så väldigt, väldigt snäll utan att någonsin bli mesig.


En annan som aldrig verkar bli mesig är Cilanpilan som skriver som ingen annan och som har en humor som är vass som rakblad. Börjar man läsa hennes helt avskalade prosa går det inte att sluta. Och dessutom: Inte en endaste Odd Molly i sikte, inga dyra väskor, inga exklusiva doftljus. En hel del är shabby men inte mycket är chic. Det är helt enkelt ovanligt vanligt, som hemma hos de flesta av oss och det gillar jag. Dessutom har Cilanpilan fått känna på livets danska skalle och stenhårda spark i mellangärdet mer än en gång och det gör henne mänsklig på ett underbart sätt.


Hemma hos Karolina däremot är det ovanligt ovanligt och i det närmaste omänskligt, så att säga. Ovanligt fint och ovanligt välordnat och välgenomtänkt och välplanerat och omhändertaget. Hennes fantastiska renoveringsresa är en fröjd och en tortyr att läsa om. Hur kan de få det så fint? Var får de all energi ifrån? Hur hinner de med allt med två små barn i huset? (De gör allt renoveringsarbete på egen hand, bakar, lagar mat, stenlägger, planterar, saftar och syltar, fotograferar och bloggar professionellt vid sidan av ett "vanligt" arbete.) Hur kommer de på allt? Har kan de ha ett sådant tålamod? Hur har de råd? Hur kan de tycka så mycket om varandra även när de tapetserar ihop? Varför är vi så otroligt dåliga på allt de verkar vara bra på?


Jag försöker att inte gå in allt för ofta på den bloggen eftersom jag vet att risken att jag ska bli lätt deprimerad av det jag läser är ungefär lika stor som att jag blir rejält inspirerad.


Ja, det handlar väl om någon form av hatkärlek helt enkelt. Än värre är det med Emma som driver en blogg som jag älskar att älska, älskar att hata och hatar att älska. Allt på en gång.


Hon är så oerhört talangfull, denna Emma. Det är ingen idé att jag börjar räkna upp allt hon kan och gör, jag kan väl bara säga så här: Hon blir extremt framgångsrik i allt hon tar sig för. Oavsett om det handlar om arbete, bloggande, fotografering eller relationer. Hennes blogg drivs i sann "feelgood-anda", allt är underbart och när jag först blev tipsad om den sträckläste jag hela bloggen, från början till slut, på två dagar. Nu för tiden försöker jag undvika att gå in på den men det går dåligt. Riktigt dåligt. Trots att jag får andnöd av alla dyra kläder, väskor, möbler och smycken så läser jag. Trots att jag ormar mig i soffan när jag läser om hur underbar mannen är, hur god osten är, hur fina onsdagar är, hur mjuka hundarna är, hur härliga vännerna är, hur roligt jobbet är så återkommer jag flera gånger i veckan.


Häromdagen fick jag nästan panik över att jag så gärna ville gå in och läsa. "Gör det inte", skrek en röst i huvudet på mig. "Gör det inte, du kommer bara att känna dig mindervärdig." Med abstinensdarrande händer knappade jag i panik in "mamma+blogg " på Google för att hitta något annat att läsa, något jag mer kunde relatera till. Jag hittade något underbart, jag hittade hormoner och hemorrojder.


Underbart roliga Sofia och Therese skriver om småbarnslivets vedermödor på ett så underhållande och igenkänningsbart sätt att de vunnit pris för det. Diskbänksrealism med en twist. Gå bara in och läs december månads inlägg - en julkalender med dagliga julhälsningar direkt från olika småbarnsfamiljer kaosartade vardag. Helt underbart. Jag älskar människor som kan skratta åt eländet, som kan se humorn i vardagen, en vardag som för de flesta av oss består av spilld fil, tvätthögar, anmärkningar i bilbesiktningen och massor av kärlek i en salig röra.


Jag har respekt för att många vill läsa om något helt annat än sådant som liknar deras egen vardag. Doftljus och exklusiva kläder kan säkert utgöra en underbar verklighetsflykt, men för mig blir det något annat. För mig blir det någon form av prestationsångest och begynnande mindervärdeskomplex. Dessutom kan jag inte komma ifrån känslan av att det jag läser inte är på riktigt, trots att det utger sig för att vara det. För vem sjutton kan vara så himla lyckad och till freds hela tiden? Det undrar jag.


Vilka är förresten era tips på bra, läsvärda bloggar? Dela gärna med er.

Av Lina - 23 januari 2013 21:57

Oj, oj, oj. Vilken kväll det var igår! På knappa två och en halv timme, bara genom bloggen och Facebook, gick jag från ungefär 100 läsare och kanske tio kommentarer till närmare 500 läsare och nästan 90 kommentarer!!! Thoralf, skendemokraten, han fick bara 53 kommentarer och jag tror inte att någon av dem innehöll minsta uns av kärlek eller omtanke.

Ni kommenterade alltså mest på hela den här bloggplattformen igår och som en bieffekt av det seglade min blogg upp som sjua på hundra-i-topp-listan över antal unika bloggbesökare under dygnet. Och var fanns Thoralf på den listan då, kan man undra. Hur poppis är han? Får han över 4 % av läsarna?

Svaret på den frågan är ett fett NEJ! Han finns inte med på den listan alls, varken före eller efter min lilla kupp. Slutsatsen blir alltså att det är väldigt få som läser det han skriver, men att dessa få gillar att säga saker som "eller hur", "precis", "ut med svinen", "ner med asylturisterna" och "bort med bidragsutsugarna" till sig själva och till varandra om och om igen. Mätningen visar med andra ord att det handlar om några få individer som låter som om de var många. Tänk om det kunde vara en sanning även när det gäller nästa opinionsmätning.

Idag ligger han hur som helst etta på kommentarstoppen igen, men jag ligger hack i häl och bara vetskapen om att jag med en liten vink kan putta ner honom om jag vill räcker för mig. He he.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga till er, men typ TACK! Jag hoppas att ni, liksom jag, fick ett större hopp för hela mänskligheten igår. Även om det så klart handlade om en högst symbolisk handling så vill jag ändå tro att det visade en liten, liten glimt av styrkan i den goda kraft som finns runtom oss, varje dag, i människor i vår närhet.

Skapa flashcards