Linas liv i limbo

Alla inlägg under juni 2010

Av Lina - 30 juni 2010 22:39

Signe verkar ha krympt i tvätten, trots att hon knappt varit i närheten av vatten efter förlossningen. (Ja, inte före den heller förresten. Allt hennes mamma hade att erbjuda var ju en torr och torftig vistelsemiljö.) Idag uppmättes hon till 34 centimeter. Tre centimeter kortare än vid förra mätningen. Hon måste vara ett medicinskt under eller så blev den stackars sköterska som gjorde den första mätningen stressad av den stirriga mamman som stod och hängde över hennes axel. Personalen hade i efterhand reagerat på att hon var så lång. Det är inget de sagt till oss, men 37 centimeter är visst väldigt långt i förhållande till hennes ålder och vikt. De tror mer på det nya måttet, så nu tror vi väl på det vi med…


Vi har börjat få presenter och blommor hemskickade. Underbara buketter i rosa. De få samtal vi har med utomstående inleds alltid med ett ”grattis” och idag är första dagen som jag odelat kan uppskatta omtanken. Det har känts så svårt att inte helt ha kunnat ta till sig gratulationerna. Det har känts så svårt att inte bara ha kunnat vara glad. Katastrofen har hela tiden andats mig i nacken och den har sannerligen inte varit något att salutera. Idag känns flåset mindre påtagligt och jag vågar vara glad på ett annat sätt. Inte så att jag varit ledsen över att Signe finns, jag kan utan förbehåll säga att jag älskat henne från första gången jag såg henne, men att älska någon som är så skör som hon är inte bara glädje utan även skräck. ”Grattis till dödsångesten” känns liksom inte så gott i magen…


En anledning till att jag tror ännu mer på livsgnistan hos vårt lilla underverk idag är att vi fått bekräftat att hon inte haft någon hjärnblödning. Det är annars en vanlig komplikation bland för tidigt födda. Blödningen kan uppkomma under tiden i mammas mage eller vid förlossningen och kan ge allt från svåra hjärnskador till ingen påverkan alls. Allt beror på omfattning och placering. Man undersöker hjärnan med ultraljud och det har man alltså gjort på Signe idag. Jag och Fredric var inne hos henne när en läkare kom in med en maskin, som enligt min make såg ut att vara utvecklad av NASA, rullande framför sig. Sköterskan frågade om jag ville hålla om Signe under undersökningen, vilket jag så klart inte tackade nej till. Läkaren berättade att vi skulle få resultatet av undersökningen omgående och så påbörjade han arbetet med att skanna av vår dotters hjärna. Jag höll mina händer över hennes kropp medan den lilla ultraljudsmanicken fördes fram och tillbaka över hennes huvud. Undersökningen tog tid. Lång tid. Läkaren tittade och tittade, tog bild efter bild i fullständig tystnad. Jag kände hur svetten började bryta ut över min kropp där jag stod med armarna in i kuvösen och tittade, ömsom på min dotter ömson på den gråsvarta skärmen. Jag kunde inte hålla mig från att hänge mig åt någon slags lekmannaanalys. ”De där svarta områdena är säkert inte bra, och de där ljusa är säkert riktigt illa”. Jag tittade på Signes lilla huvud, som nu fått så fin rundad form och tänkte att bara det är en liten blödning så blir det bra, bara det inte är en stor så ska vi nog fixa det. Jag fick genast dåligt samvete och kände klumpen i halsen växa när jag lovade och lovade och lovade att oavsett vad så ska jag ta hand om henne. Hon är min och jag är hennes. ”Allt ser bra ut” sa läkaren, tog sin maskin och gick.


Imorgon flyttar vi. Hemsjukhuset väntar oss imorgon eftermiddag. Signe ska ut på vägen och åka och hennes mamma skulle helst vilja gå ut personligen och eliminera alla fartdårar och fyllebuntar inom tio mils radie.

ANNONS
Av Lina - 29 juni 2010 22:57


Idag har vi haft en bättre dag. Signe var en helt annan liten figur när vi kom till henne imorse. Märkligt ändå att vi på något sätt lärt känna henne, trots att hon bara är sex dagar gammal och vi bara fått ha närkontakt med henne korta stunder. Hur som helst så kunde vi konstatera att hon hade mycket bättre färg och rörde mer på sig. Dessutom skrek hon, ett litet läte, sprött som silverklockor, men ändå ett skrik.


Hon har börjat vända i vikt nu, efter den viktnedgång som alla bebisar har i början av sina liv. Som lägst var hon nere på 890 gram, men är nu uppe i präktiga 920 gram. Vi har märkt att det är svårt för många att förstå hur en så liten bebis ser ut. Hon är dessutom inte så mycket kortare än en fullgången bebis och det kan bli lite förvirrande. Hon är 37 centimeter lång och alltså bara i runda slängar 13 centimeter kortare än en bebis som föds efter 40 graviditetsveckor. Det man får tänka på då är att det till dessa centimetrar ska läggas en vikt på ungefär 2 ½ kilo som den fullgångne får med sig ut i världen. Med andra ord är hon smal, så smal. Hon har inget hull alls. Det finns inga skinkor på hennes ända och inget att nypa i på hennes kinder. Till och med hennes mor kan hålla henne i en hand, vilket ju annars brukar vara förbehållet stolta fäder. En handfull bebis, det är vad vi fått.


De har börjat prata med oss om flytt till Hemsjukhuset, det sjukhus som har vår bostadsort inom sitt upptagningsområde, men som ligger ännu längre bort från vårt hem än det sjukhus Signe ligger på idag. Ännu längre att pendla. Ännu mer pusslande. Ännu svårare att få ihop en vardag. Det är ingen idé att protestera, även om jag framfört våra önskemål till personalen. De argument de har för vår flytt, att vi ska bereda plats för andra, sjukare barn, går liksom inte att bemöta på ett rimligt sätt. Hur det än blir så kommer det att lösa sig, på ett eller annat sätt.


Jag vet att det har blivit mycket bröstprat den senaste tiden, det är liksom ett högaktuellt ämne, men jag måste bara få tillägga en sak. Hur förunderlig är inte människokroppen? Förut låg jag bredvid min lille Alvin för att få honom att sova. Jag strök honom över magen och tittade på hans fina lilla kropp som solbränd sträckte ut sig över sängen. Moderskänslorna svallade och genast, som på befallning, sög det till i brösten och de började värka och spänna. They were on a mission from God. They had a baby to feed. Hur kan mina bröst veta vad jag tänker? Hur kan de känna skillnad på ömsinta tankar på typ hundvalpar eller kattungar eller en båt eller vad det nu är man håller kärt, och tankar på sina barn? Jag kanske skulle skicka ut mina bröst på turné som tankeläsare. Efter två omgångar med amning kanske de kan arbeta på varsitt håll och få dubbelt betalt. Eller så sänder jag ut dem som parhästar, som apostlahästar redo att läsa varje tanke, beredda att uppenbara varje dold hemlighet i det mänskliga psyket. Jag ska inte veckla in mig för mycket i detaljerna; kostym, upplägg, dramaturgi och så vidare, utan ville bara belysa att människokroppen, liten som stor, är en förunderlig skapelse.  


Nu ska jag ringa till Signe igen, eller i alla fall till nattsköterskan som arbetar i hennes rum. Jag måste få höra hur hon mår innan jag lägger mig. Det är väl det minsta en nybliven mor kan begära.

ANNONS
Av Lina - 28 juni 2010 23:39

Hemma. Blickar ut över en äng med betande kor och kalvar och tänker att det är underbart och fruktansvärt att vara hemma. Vi blev utskrivna från BB igår. Först protesterade hela min kropp mot att lämna Signe och åka hem, men efter långa och tårdrypande samtal med sköterskorna på avdelningen kom jag till sans. Jag har inte varit hemma på en månad. Alvin behöver mig. Jag behöver sova och få några andra intryck än den tärande sjukhusmiljön.  Signe behöver en mamma vid sina sinnens fulla bruk och jag måste erkänna att både kropp och själ varit vacklande de senaste dagarna och är det fortfarande. Ibland ser jag framför mig hur jag bara faller ihop i en hög, ger upp och låter mig bli buren till en säng. Där vill jag ligga i koma tills den här mardrömmen är över. Det vore så skönt. Att bara få blunda och låta allt falla.


Den strategi som gäller för tillfället är annars ”bryt ihop och gå vidare”. Jag gör så flera gånger varje dag och just nu gör väl det extra hormonpåslaget sitt till för att främja själva ihopbrytningsdelen. Häromdagen fick jag till exempel gråtit en skvätt över spilld mjölk, som man ju inte ska göra, har jag hört...


Den här kossan har haft svårt att få igång en effektiv mjölkproduktion. En vettig bonde hade skjutit av mig direkt. Förmodligen gör det oerhört konstlade pumpandet sitt till, plus att min kropp inte var fullt förberedd för att bli mamma än. Igår hade jag hur som helst kämpat i en timme för att få ihop 20 ml bröstmjölk. Svettig och med värkande bröst, modell XXL, satt jag vid Signes kuvös och kämpade, droppe för droppe. Till slut gav jag upp och ställde ifrån mig den lilla medicinkoppen med mjölk, varpå den välte. Först blev jag bara arg och slet åt mig koppen som nu endast innehöll några få droppar mjölk. Jag ställde den framför mig och lutade mig framåt för att försöka fylla den på nytt. Det kom inte en droppe och jag bröt ihop. Jag grät över allt. Jag grät över att allt måste vara så svårt. Kan inte något enda litet få gå enkelt? Måste allt vara en prövning? Jag blev på nytt omhändertagen av en av sköterskorna och kunde till slut gå vidare men några enkla förhållningsregler: Jag får bara sitta och pumpa max fem minuter på varje bröst och jag får INTE titta ner i flaskan för att avgöra hur mycket mjölk jag fått fram. Det som kommer det kommer och det är gott nog. Idag har det gått bättre och jag ser trots allt en framtid som präktig och stinn mjölkko an.


I övrigt var gårdagen ”den stora bajsdagen” för båda mina barn. För min stora pojke är alla dagar kiss- och bajsdagar, så som de är för treåringar. Vi var uppe och hämtade honom hos mina föräldrar, där han bott dessa första dagar som storebror. I bilen på väg hem tittade han på mig och sa ”Mamma, jag är bajs och du är kiss”. Jag försökte protestera och sa att jag inte alls var kiss utan bara hans älsklingsmamma. Men sonen framhärdade i att jag visst var kiss och han bajs. Jag slutade protestera och tänkte att jag väl kan vara kiss då, om bara du är bajset, min lilla skitunge. I min lilla flickas verklighet, både i och utanför kuvösen, råder alltid kiss- och bajsfeber. Det är ett evigt samtalsämne och för Signes del har det varit högaktuellt de senaste dagarna eftersom hon inte fått igång magen än. Vi har väntat och hoppats på at det första svarta barnbecket ska komma ur henne, men det har lyst med sin frånvaro. Många prematura barn har problem med magen eftersom tarmarna är så omogna. Den första avföringen blir därmed ett viktigt kvitto på att i alla fall den funktionen är okej. Jag ringde till avdelningen igår när vi kommit hem. Jag ville veta hur Signe mådde och fick då ett glädjebesked; hon hade bajsat! Söterskan beskrev med inlevelse hur det kommit som en svart skogssnigel ur den minimala rumpan och jag ropade glatt till Fredric på altanen ”Signe har bajsat!” Svaret lät inte vänta på sig. ”Nämen har hon. Åh så roligt!” Små glädjeämnen…


På tal om mjölken och de enorma brösten förresten… Igår när vi hämtade Alvin tittade han upp mot mig och de hettande röda svulster som likt Hulkens biceps var på väg att tränga ut ur min klädsel och ställde den högst adekvata frågan: ”Vad är det för något?” Vi fick gå igenom allt det där med hur små bebisar äter, hur det var när han var liten och hur det nu är för Signe. Lite senare kom han in till mig när jag satt och skulle försöka pumpa ut lite mat till hans lillasyster. Jag har fått låna en pump och satte, intet ont anande, igång den direkt mot bröstet. Smärtan som kom när pumpen, som var inställd på maxeffekt, drog igång är obeskrivlig. Alvin blev jätterädd och ville att jag genast skulle sluta. Jag kastade, vad jag i alla fall tror var, mitt mest lugnande leende åt hans håll och förklarade med smärttårar i ögonen att det inte var farligt. Han vågade sig till slut fram till mig och fick se hur mjölken droppade. Han ställde lite frågor, tröttnade  sedan på det hela och gick ut till sin pappa och morfar. ”Vet ni vad mamma gör? Hon dammsuger brösten.”


Idag har Signe haft sitt första bakslag. När vi kom dit imorse fick vi veta att de just beslutat att ge henne en blodtransfusion. Hon hade syresatt sig dåligt och haft flera andningsuppehåll under natten och morgonen och man hoppades att lite extra blodtillförsel skulle avhjälpa det. Som jag skrivit tidigare så visste vi att det skulle komma bakslag. Vi visste att det skulle komma dåliga dagar och att vi skulle får backa tillbaka ibland. Men hur välinformerad man än är så går det inte att vara förberedd. Efter ytterligare en natt nästan helt utan sömn, men med frossa och kallsvettningar på grund av mjölktillströmningen, hade jag inga möjligheter att hålla emot när dammen brast. Jag bröt ihop på nytt. Barnläkaren och en av sköterskorna fick försöka hitta lite reda i en helt upplöst mamma och poängterade gång på gång att detta var väntat, att det inte alls är konstigt att vårt lilla, lilla barn behöver hjälp med syresättningen med tanke på att hennes lungor är så omogna. Att hon ens klarat sig så här länge utan andningsunderstöd är mycket ovanligt och säger ändå något om att hon har ett bra utgångsläge. Jag hörde var de sa, men det kunde ändå inte hindra den störtflod av tankar och känslor som kom ur mig. Tankar som inte bara rör hälsotillståndet hos min nyfödda, utan även allt det praktiska runt omkring. Hur ska vi kunna skapa en vardag och komma helskinnade ur detta som familj? Hur ska det går för Alvin? Hur ska vi klara ut allt rent ekonomiskt? Hur ska jag någonsin orka dammsuga eller betala en räkning igen? Allt känns oöverstigligt. Dessutom är min kropp i ett bedrövligt skick. Jag har inte rört ordentligt på mig sedan i februari och bara promenaden från parkeringen upp till Signes lilla bo tar musten ur mig. Hulkande och grinande fick spytt upp allt detta rakt i knät på snälla farbror doktorn, som så klart varken kunde dammsuga åt mig eller se till att få min kropp i topptrim. Hur som helst så behövde jag få det ur mig och med doktorns hjälp fick vi i alla fall prata med en kurator som kunde räta ut några av de praktiska frågetecknen.


Signe nöjde sig inte med det extra blodet, även om hon verkade må något bättre av det. Hon låg fortfarande lågt på syresättningen och tillslut bestämde man sig för att åter förse henne med den avskyvärda andningsmasken som ger henne både syrgas och ett extra tryck ner i lungorna. Man ville att hon skulle få vila lite och underströk på nytt att detta var väntat och normalt och inget att oroa sig över och…


Jag fick ut min lilla docka ur kuvösen och fick henne på bröstet. Denna lilla fågelunge som får kämpa så för att bara vara. Hon låg bara hos mig en kort stund innan övervakningsapparaturen började larma. Hon hade slutat andas. Hon gör det med jämna mellanrum, det tillhör även det omogenheten och jag har varit med om det flera gånger under dessa hennes första fem levnadsdygn, men hur många gånger det än händer så kan jag inte vänja mig eller acceptera det. Hon ligger hos mig. Jag håller handen över hennes rygg och känner hur små, små andetag häver hennes bröstkorg upp och ner. Plötsligt blir det stilla. Pulsen går ner och syremättnaden följer efter. Inom mig så dör både hon och jag. Jag buffar på henne, vilket ibland gör att hon kommer till sans och andas igen. Inget händer. Bröstkorgen är stilla. Sköterskan kommer och vänder henne från mage till sidan. Tårar rinner ner för mina kinder, och så lättnaden när hon till slut kommer igång igen. ”Hon lever, hon andas. Hon lever, hon andas. Det ska gå bra. Vi ska få hem henne. ”








Nu

Av Lina - 27 juni 2010 00:32

Det är tre dygn sedan vår dotter kom till världen. De tre längsta dygnen i mitt liv. Det känns som om vi gjort en resa både i tid och rum. Allt känns nytt och inget kommer någonsin att bli som förut. Att med ord beskriva allt som hänt och allt vi känt är en omöjlighet. Det blir för futtigt.


Det mest banala men kanske ändå det mest rättvisa sättet att beskriva nuläget är att säga att allt är efter omständigheterna bra. Vår Signe är fantastisk. Så är det bara. Sedan ett och ett halvt dygn tillbaka klarar hon sig helt utan andningshjälp. Till och med personalen på neonatalavdelningen är förundrade. Nu måste det tyvärr understrykas att vi inte kan räkna med att det kommer hålla i sig på samma sätt under veckorna som kommer. Det kommer att komma bakslag, och det är vårdpersonalen väldigt noga med att hålla i vårt medvetande. De gör det av omtanke. För att vi inte ska bli för chockade när det väl kommer en uppförsbacke. För att vi inte ska blir för förtvivlade när vi efter två steg framåt går tillbaka ett igen. Jag uppskattar deras uppriktighet och vill vara förberedd på det som komma skall, men samtidigt… Vi måste få vara glada i nuet. Just nu är det bra. Just nu känns framtiden ljus. Just nu vågar jag tänka tanken på en rund och rosig liten Signe som med blomsterkrans i håret firar midsommar med oss nästa år. Nu är nu och imorgon, senare och längre fram tar vi tag i när det kommer.


Tyvärr hinner jag inte skriva så mycket som jag skulle vilja under dagarna. Vårt schema är helt fullspäckat, trots att vi bara ägnar oss åt några få aktiviteter. Vi försöker vara med så mycket vi kan i Signes omvårdnad. Jag kämpar för att få fram mat till henne. Vi måste äta själva. Sedan försöker vi hämta lite luft emellanåt och meddela oss med de närmaste, som så klart undrar hur allt går. Ja och så ska man ju sova lite också och så hade det dygnet gått…


Om jag hade haft mer tid så hade jag berättat för er hur fin vår docka är. Hur näpen hon ser ut och hur mjukt det känns att stryka fingret över hennes hår. Jag hade beskrivit hur lustig hon ser ut i nacken där det ligger hud i veck och bara väntar på att bli utfylld med babyhull. Den pyttelilla kroppens fulländning gör mig så oerhört förundrad och jag vet att alla försök till beskrivningar från min sida hade kommit till korta. Gott så att det inte ges mig tid att ens försöka.


Nu är det sängen som gäller. Jag kryper ner i dunbolstret tillsammans med två nyvunna bekantskaper; två enorma bröst. Ja visst! De underbara dagar då mjölken rinner till börjat och jag ser helt enkelt inte klok ut. Stora och röda, hårda, ömmande och hettande svulster tronar fram på min kropp och alla andra kroppsfunktioner tycks få ge vika för denna naturkraft. Blodtillförseln ner i armarna till exempel, den tycks vara överflödig i dagar som dessa.

Av Lina - 26 juni 2010 00:02

En ny vardag har börjat. En vardag som jag redan inatt förstod kommer att innefatta hela den palett av känslor som den mänskliga kroppen kan härbärgera.


Natt: Klockan ringer vid två. Trött. Upp och mecka med bröstpump som inte vill fungera. Irriterad. Larmar på barnmorska som kommer och hjälper mig. Lättad. (Fredric sover sig oberörd igenom hela spektaklet. Förundrad.) Umpa-pumpa… Det kommer ingen mjölk. Stressad. Tänker lugnande tankar. Tänker på Signe, hennes pyttelilla mun. En droppe. Lättad igen. Lyckas få ihop till två hela pyttebebismåltider (4 ml). Nöjd. Klär på mig för att gå upp till min lilla docka. Förväntansfull. Uppe på salen är det tyst. Belysningen är dämpad. Det står två sköterskor framme vid Signes kuvös. Har något hänt? Ångest. Ena sköterskan säger glatt att jag just prickat in blöjbyte plus att de ska väga och mäta henne. Lättad på nytt, samtidigt oroad och förväntansfull. Tänk om hon gått ner för mycket i vikt. Tänk att jag ska få se henne utan slangar och utan kläder. Ömsint. Signe gnyr och protesterar mot att bli upplyft och störd i vilan. Stolt. Kroppen är overkligt liten, rösten så ofattbart späd. Ängslig. Ena sköterskan har fått fel sorts måttband med sig och måste gå och hämta ett nytt. Uppretad. Signe ser så ynklig ut där hon sprattlar naken och skrynklig inne i kuvösens värme. Hon måste få bli ombäddad igen. Otålig. Mätandet blir avklarat och siffrorna har svårt att sjukna in i mitt huvud. Att vara född tre månader för tidigt, vara ett dygn gammal och 37 centimeter lång, ha ett huvudomfång på 24 centimeter och väga 980 gram, är det bra eller dåligt? Ska jag vara glad eller oroad? Osäker. Sköterskan frågar om jag vill mata. Glad. Jag sitter vid kuvösen och stirrar in på mitt lilla flickebarn, nu inbäddat och påklätt igen. Slangar och sladdar i olika tjocklek ligger kors och tvärs runt henne och över näsan sitter en mask med en större syrgasslang kopplad till sig. Ledsen. Jag vill hålla henne, känna tyngden av hennes kropp mot mitt bröst, sätta min näsa mot hennes huvud och andas in doften av himlen. Förtvivlad. Mina ena hand håller en spruta innehållande 2 ml bröstmjölk som långsamt, långsamt ska sprutas ner i Signes magsäck via sond. Koncentrerad. Min andra hand vilar över min flickas hela kropp. Kärleksfull. Det är varmt och fuktigt inne i kuvösen och jag tänker att den kanske trots allt kan duga som livmoderssurrogat. Hoppfull. Jag hör väsande ljud från slangar och så plötsligt, ett larm från kuvösen intill Signes. Dämpade men hastiga steg från sköterskornas tofflor. Rädd. Så mycket kan gå fel. Så mycket i mitt barns kropp är omoget. Arg. Varför ska det här hända oss? Jag vill straffa någon. Ställa någon till svars för mitt barns orättvisa start i livet. Hatisk. Jag tittar på Signe igen. Ljusa fjun i pannan. Långa, smala fingrar. Silkestunn hud som färgas rödbrun av det blod som strömmar strax under den. Känsla som saknar ord.

 

Jag går ner igen och har först svårt att somna på grund av alla känslor som rusar genom kroppen. Yr. Jag sover och när jag två timmar senare på nytt blir väckt av klockans larm, har nattens känslosvall byggt bo i tröttheten hos mina käkar, som under sömnen bitits samman som i kramp.

Av Lina - 24 juni 2010 14:20

Igår kväll, klockan 22:47, kom hon. Vår lilla flicka. Signe. 1014 gram fjäderlätt.


Signe betyder "ny seger" och "den välsignade". Vi hoppas att hennes namn ska få sia om hennes framtid. Att hon som ny liten människa ska få vinna seger efter seger mot de hinder som nu ligger framför. Att hon ska få bli välsignad och att hon ska få bli till välsignelse för oss.


Vid datorn sitter just nu en stolt men oerhört trött tvåbarnsmor. Förlossningen var snabbt över. En timme efter att jag kommit in på förlossningssalen såg vår Signe dagens ljus för första gången. En liten, liten docka som pep och sprattlade. Fredric hann precis fram i tid för att kunna hjälpa mig med lustgasen under de sista tjugo minuterna av värkarbete. Han följde sedan med det läkarteam som tog hand om vår flicka för att hon skulle klara sig så bra som möjligt in i livet.


Ett par timmar senare kom jag upp till den sal på neonatalavdelningen som kommer att bli Signes hem den närmaste tiden. Preparerad från topp till tå med slangar och sladdar, uppkopplad till en lång rad pumpar och skärmar låg hon i sin kuvös med halvslutna ögon. Ett perfekt litet människobarn i miniatyr. Jag fick lägga min hand på hennes lilla, lilla kropp och känna hur den höjdes och sänktes av hennes livs första andetag. Varje inandning en nåd, varje utandning ett under.


Jag har bara kunnat sova några få timmar under den tidiga morgonen och varje gång jag vaknat till har min hand saknat den lilla buktningen. Vi har varit uppe hos henne ett par gånger under dagen och än så länge ser allt fint ut. Vi har fått bra information och stöd från både läkare och sköterskor, men alla är väldigt noga med att inte ge några garantier. Vi tar en stund i taget och går i tro.

Av Lina - 23 juni 2010 15:07

Om jag sluddrar när jag skriver så är det för att jag är förbi av trötthet. Sammandragningarna ville inte ge med sig igår kväll. Även om de inte gjorde jätteont så genererade de precis lagom dos smärta för att jag omöjligt skulle kunna somna. Klockan tre gav de mig ytterligare en dos bricanyl och en halvtimme senare sov jag. Den lilla luren höll i sig ända till halv sju när jag blev väckt och stucken i armen. Ytterligare ett rör med blod till labbet och jag kunde inte somna om.


Den här dagen går därmed i dekadensens tecken. Jag hasar runt i nattlinne och orkar inte ens duscha, fastän jag kanske borde. Vem orkar bry sig? Det har till och med gått så långt att jag förfallit till att åter nyttja de fasansfulla nättrosor som avdelningen tillhandahåller. Ni som varit på BB vet vilka jag menar. Om man sett sig själv eller sin partner i dem glömmer man dem aldrig. Innan har jag ändå försökt hålla uppe någon slags känsla av normalitet. Jag har haft vanliga kläder på mig, både under och över, och har haft vissa rutiner. Jag har inte alls känt mig sjuk, varför skulle jag då se ut som eller bete mig som en sjukling? Idag känner jag mig sjuk. Trött är jag och ont har jag. Dessutom är jag varm. Det är man ju som gravid, det var jag förra gången också, men idag orkar jag inte hantera det. Jag är en kamin i helvetet.


Sammandragningarna lurar hela tiden i bakgrunden och jag är kluven i två delar. Den ena delen vill att barnet ska hålla sig kvar i magen så länge som möjligt, till vilket pris som helst. Den andra delen orkar inte mer och vill ge upp. ”Barnet har ändå goda förutsättningar att klara sig på egen hand. Befria mig!” Jag vet att den tanken är befängd. Jag blir inte mer fri för att barnet föds, snarare mindre. Att vårda ett extremt tidigt fött barn är ingen picknick, eller promenad i parken, eller någon annan lättsam aktivitet. Det är hårt arbete, dag som natt, med ständigt närvarande ängslan. Den trötthet jag känner idag är förmodligen en stilla bris i jämförelse med den man känner efter veckor av vakande, pumpande, matande, hållande, pendlande och oro, oro, oro. Här i Snålköping får inte föräldrarna till det extremt vårdkrävande barnet vara kvar på sjukhuset längre tid än en normal BB-vistelse. Efter de dagarna blir det till att åka som en skottspole mellan hemmet och sjukhuset. Två timmars pendlande per dag låter som en underbar aktivitet för en nyförlöst mor. Jag ser mig själv i en bilkö i rusningstrafik med de mjölkstinna brösten framme i vindrutan och tankarna långt från bilkörningen. Då har jag det bättre här, med sammandragningar, svallningar och allt.

Av Lina - 22 juni 2010 19:26

Gårdagens ledsamhet skingrades sent på kvällen när jag ringde hem. Alvin var vaken, fullproppad med Alvedon och nässpray. Han förklarade glatt att han hade ont i örat och då får man goda grejer. Det hör inte till vanligheterna att han äter Piggelin klockan tio på kvällen, men igår hade han fått vad han än pekade på. Älskade lilla unge! Han var hur som helst hemma från dagis idag och verkar ha klarat sig bra med hjälp av lite medikament i kroppen. Mitt mammahjärta gör mindre ont.


I övrigt har den här dagen varit i stil med någon slags attraktion på Liseberg, fast nästan helt utan det roliga då. Fin förmiddag i solen tillsammans med en vän. Vidrig eftermiddag med värkar och Bricanyl. En kort andhämtning utan värkar men med panerad fisk. En plötslig rush genom kroppen och nya värkar med fördubblad intensitet. Sängexpressen in på förlossningen. ”Fredric, ring mamma. Hon får ta Alvin. Du får komma hit. Det har börjat.” Ultraljud och ett extremt illamående. Barnet ligger väldigt djupt. Vattenmängden är liten. Nytt ultraljud. Livmodertappen är fortfarande sluten. Den ser oförändrad ut mot i lördags. Avklingande smärta och transport tillbaka till rummet. ”Du kan vända bilen igen Fredric. Åk hem. Det drar nog ut på tiden.”


Efter ett CTG som visade på fin hjärtverksamhet hos barnet och bara små krusningar hos livmodern somnade den här livmodern (för det är väl det jag är) som ett litet barn. Helt utmattad.


Just nu är det stiltje, även om jag känner av smärtan i bakgrunden. Att livmodertappen är oförändrad känns som något av ett mysterium, men jag orkar inte fundera över det. Jag bara åker med. Tyvärr vågar jag inte längre räkna med att den här resan kommer att pågå mer än några dagar till, kanske timmar.





Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se