Linas liv i limbo

Alla inlägg under maj 2012

Av Lina - 31 maj 2012 22:59

Ikväll tänker jag på att det är två år sedan vattnet gick. Det är två år sedan jag blödande och läckande som ett vattensåll åkte in till förlossningen och tänkte och kände att ”nu, nu är det över.” Vid den här tiden för två år sedan låg jag förmodligen i ett litet rum på sjukhuset och försökte ta in orden ”än så länge” som doktorn yttrat över det faktum att vi såg hjärtslag på monitorn under ultraljudet.


Jag minns lukter, dämpad belysning, sköterskans klapp på armen och hur mina ögon först var helt torra för att sedan svämma över alla breddar. 

Av Lina - 30 maj 2012 22:58

 



Barn och djur alltså. Barn och djur. Det är något särskilt med det. Signe skrattade så hon kiknade när hon kom åt lammets nos eller ull. Och bredvid stod två föräldrar och flinade fåraktigt.


Jo och angående Signes rosa foppatofflor så vägrar hon ha på sig något annat. När vi skulle iväg till dagis häromdagen grinade hon så öronbedövande att jag fick stanna bilen på gårdsplanen och gå in och hämta tofflorna. Först när jag fått av henne de rejäla skor jag tyckte att hon skulle ha på dagis, och satt på de älskade rosa istället, byttes gråten mot stilla snyftningar. Snyftningar från ett kränkt barn som sedan blängde förebrående på sin mor hela vägen till förskolan.


Hon vet vad hon vill den ungen. Sanna mina ord. Hon är allt en riktig liten fårskalle hon med. 


Av Lina - 29 maj 2012 22:52

 



 


Så var det sommar i en vecka eller två, sedan tillbakabildades den igen och blev vår. Märkligt. Men vi har i alla fall hunnit med att hotta upp trädgården lite, fånga lite sol och plaska lite i pool.


En fråga angående det förresten: När man köper en uppblåsbar pool, lagom stor för två mindre barn, så ligger det med en liten lapp för eventuell framtida lagning av poolen. Ett litet ark på typ sju gånger sju centimeter. Var lägger man den? Var ska man förvara den? Man vill ju hitta den om det nu skulle gå hål i den lilla poolen, men en liten vit lapp liksom… Det känns som mission impossible.


Hur gör ni? Finns det någon som har någon slags strategi att dela med sig av? Just nu lutar det åt att jag slänger lappen och när poolen går sönder så slänger jag den med. Det känns inte som en vinnarstrategi direkt…

Av Lina - 26 maj 2012 00:17

Jag tror bestämt att vi mer och mer börjar hamna i något slags normaltillstånd när det gäller Signe och maten. Jo, jag tror det, för häromdagen kom jag på att jag inte gett henne nötcréme på jättelänge.


Det är så klart inte många som ger sitt lilla barn Nutella som smakportioner och nötcréme i påse till mellanmål men det har vi gjort. I perioder har hon fått nötcréme varje dag, sked efter sked, påse efter påse och vi har njutit lika mycket av att ge henne godsakerna som hon har njutit av att äta dem.


Nötter i allmänhet och nötcréme i synnerhet är extremt kaloririkt. Och kalorier – det är fina grejer det, för med dem kan man växa och frodas och utveckla både kropp och sinne. Samtidigt är det inte riktigt hållbart i längden att få i sig sina kalorier via en så liten och ensidig mängd föda. För Signe hade det räckt med sju små portionspåsar med nötcréme för att täcka hela dagsbehovet av kalorier, men hade hon gått på en sådan diet i längden hade hon förmodligen drabbats av beriberi eller någon annan bristsjukdom.


Idag äter vår lilla trollunge det mesta. Vi berikar fortfarande maten med extra fett och hon dricker en speciell näringsdryck till frukost och kvällsmat, men i övrigt tror jag att Signes diet liknar de flesta tvååringars. Visst slinker det ner något fler godsaker i hennes mage än i dagiskompisarnas, men jag ser som sagt en nedåtgående trend där och i takt med att andra småttingar kommer på grejen med lördagsgodis så kommer det hela att jämna ut sig.


Glädjen över nötcrémens sorti från vår vardag är förresten mångbottnad. Bara tanken på den kalorimängd jag själv fått i mig från den källan det senaste året får mig att rodna. Jag menar, någon måste ju ta hand om all Nutella som Signe ratat och nötcréme är dessutom ett ypperligt medel för att pigga upp sig när allt känns skit och så kan man äta lite nötcréme för att fira när det går bra. Nötcréme är bra till det mesta kan man säga, det funkar i alla lägen och jag får erkänna att jag mer än en gång tittat allt för djupt i Nutellaburken den senaste tiden, men nu är det slut med det! Nu är det utnött, nednött, bortnött.

Av Lina - 22 maj 2012 23:20


Sommaren har kommit till bästkusten. Och det är inget att skoja om. 


             

Av Lina - 21 maj 2012 23:12

Det där med dagis alltså. Världens bästa och sämsta grej enligt experter. Rent skadligt att låta barnen vara där eller att inte låta dem vara där. För korta dagar kan bli förvirrande och för långa nästintill förintande för små barn. Att börja tidigt i livet kan missgynna utvecklingen liksom att börja sent. Ett litet barn kan vara för litet för dagis och ett stort barn för stort och tvärtom. Att vara först in är skamligt liksom att vara sist ut och att inte vara där alls.


Innan Signe började på dagis och Fredric var hemma med barnen var jag jättenoga med att Alvin kom iväg till dagis de femton timmar han har rätt till. Det är ju så bra och viktigt att vara i ett socialt sammanhang, träffa kompisar, få komma ut i skogen, pärla, dega, rita, väva och bli en god samhällsmedborgare och så. Jag var till och från en tjatig fru för att uppnå detta ädla mål.


Nu går barnen på dagis två dagar i veckan och jag är jättenoga med att hålla nere dagistiden till detta minimum. Det är ju så bra och viktigt att få vara hemma i lugn och ro tillsammans med en förälder för att finna trygghet och samhörighet, knyta familjeband och bli en god människa.


Imorgon är min plan att åka in lite senare till jobbet så att Fredric hinner komma hem till barnen under sitt arbetsuppehåll som han har mellan halv tio och halv två. Då kan barnen sova ut och behöver inte vara på dagis förrän vid ett. Medan Fredric steker pannkakor och knyter familjeband åker jag in och jobbar mellan tio och fyra för att klockan fem hämta ut två stycken goda människor och samhällsmedborgare från vår allmänna barnomsorgsinrättning.


Fredric undrade lite försiktigt om det inte var enklare att jag bara lämnade dem på dagis lite senare, varpå han fick en avhyvling. Min stackars hunsade make skakade på huvudet och muttrade något om att det tydligen inte var så viktigt att komma iväg till dagis för att träffa kompisar längre.


God natt önskar världens bästa och sämsta fru enligt experter. 


Eller god förresten… Det vet jag inte om den blir för här ho-ho-ho-hostas det från spjälsängen. Vilken rethosta! Det kanske inte blir någon förskola alls imorgon när jag tänker efter och det är ju bra. Och dåligt på en gång. Fast mest dåligt väl. Eller?


Av Lina - 18 maj 2012 21:56

Vi var och fixade pass idag och nej, vi var inte ensamma. Fler än vi hade kommit på att klämdag var en bra passdag. Och nej, vi blev inte snygga. Jag fattar inte hur det går till! Det måste finnas någon form av fulhetsregulator inbyggd i kameran som fokuserar på och lyfter fram fotoobjektets sämsta drag och egenskaper. Till och med barnen såg kriminella ut!


Men skit i det, det är ju bara tullpersonal som behöver se eländet och jag tror ärligt talat att de sett värre. Det viktigaste är ju att vi får lämna landet (och resa in i det igen så klart) och där ska väl inte fulhet stå i vägen får vi hoppas.


Vi ska iväg på svennecharter för första gången i vårt familjeliv. Jajjemen! Bamseklubb och hela baletten ska det bli. Allt ingår och jag ska inte lyfta ett finger. Det är min plan. Vi får väl se hur det går när vi väl är på plats vid de sju poolerna på området och Signe släpps lös.


Det är ett tag kvar innan vi åker och än så länge känner jag mig rätt så laid back. Vi behöver ju inte packa mer än andra familjer nu för tiden. Inga mediciner.  Ingen sondmat. Ingen pump. Inga slangar. Ingen extra knapp. Vi är en svennefamilj som ska åka på svennecharter med svennepackning. Just som jag vill ha det! Hoppas nu bara att tullpersonalen kan se igenom passbildernas brottsliga framtoning och se oss som de laglydiga och ordentliga svennar vi egentligen är. 

Av Lina - 17 maj 2012 22:40

Alvin målade en bild av Signe ikväll och jag måste bara få visa den. Det var grymt svårt att fota av en teckning på mörkgrönt papper, men jag tror att ni ser dem. Navlarna. Bägge två. (Lägg även märke till de markerade ljumskarna. De är visst i fokus i Alvins anatomistudier just nu.)


 


"Signe har två navlar", sa Alvin, och jag höll med. Så pratade vi om knappen som satt på magen förut. Han kom ihåg den och jag tror att han förstod att Signes andra navel är ett minne av den. Knappen... The button... It became a belly button. 


I övrigt snoras det en hel del här hemma. Så här ungefär.




Ja snorunge är vad hon är, men det fina i (snor)kråksången är att det inte påverkar hennes ätande. Inte alls faktiskt. Ja, inte mer än att hon äter mer snor än vanligt då. Vi är fortfarande helt förundrade över den matglädje som drabbat Signe efter magsjukan från helvetet och knapphålets läkande. Hon äter och njuter av det som aldrig förr och även rapporterna från dagis är positiva. 


Men liten är hon alltjämt, vår Signe. En liten minimänniska. Och bilden nedan gör mig helt full i skratt. Snacka om mini!


 

Skapa flashcards