Jag har fått ett barn med särskilda behov. Och jag tänker att det är just så det är att få ett sådant barn. Ett barn som kräver annat än andra. Ingen förberedelse, inga kurser, ingen förvarning om vad som komma skall. Inte ens någon lämplighetsprövning, trots att vi bor i Sverige. Barnet kommer och så är det där. Anonymt till en början, men så sakta lär man känna varandra och styrkor och svagheter ger sig till känna. Till slut står det klart att barnet behöver hjälp på annat sätt än andra barn.

Vad gör man då? Gillar läget. Tar sig samman. Biter ihop. Ser framåt. Försöker acceptera.

Ja, kanske, och så tänker man om och om och om igen att det kunde varit värre, mycket värre. Vi måste vara tacksamma för att det inte är värre. Och så måste vi lova varandra att aldrig mer ta något för givet.

Jag tänker på den där obligatoriska ordväxlingen som upprepas till leda när man går i väntans tider.

- Vad tror ni då? Blir det en pojke eller en flicka?

- Jag vet inte riktigt, jag tror att det är en pojke, men alla säger att min mage är en typisk flickmage. Fast, det spelar så klart ingen roll. Bara barnet är friskt, eller hur.

Men om barnet inte är friskt då? Vad spelar roll då? Kan man backa tillbaka och ångra sig?

- Jag ändrar mig. Jag vill att det ska bli en flicka.  

Nej det är klart att man inte kan. Och det är klart att det inte finns mindre kärlek för den speciella pojken än den mindre speciella flickan, eller tvärtom, men kärleken blandas med oro och sorg. Sorg över att det inte blev som man tänkt sig. Sorg över att allt inte bara fick bli så enkelt och självklart som man kan hoppas. Sorg över nuet och oro för framtiden. Hur ska det bli? Ingen kan säga, ingen vet. För med framtiden är det precis som med tiden som just passerat, den bara händer.

Och Signe griper med sina små händer om mina fingrar och gapar med en mun som inte vill äta.