Linas liv i limbo

Alla inlägg under juni 2012

Av Lina - 25 juni 2012 23:09

 


Igår var det kalas för Signe och man kan lugnt säga att temperaturen var hög uti kroppen, närmare fyrtio än trettiosju komma fem. Ju mer vi kalasade desto varmare blev födelsedagsbarnet och idag fick vi klart för oss att det var halsfluss och öroninflammation som var tillställningens objudna gäster. Stackars Signe.


Så nu blir det trettio gånger medicintvång de närmaste dagarna. Jippi.


Det enda positiva i eländet är att det trots allt är fasligt mysigt att ha en lite feberslö unge som snusar mot min hals.

Av Lina - 24 juni 2012 22:23

När Alvin var liten gjorde jag en ordlista när han var runt ett och ett halvt år. En lista på alla ord han sa. Jag har länge, länge tänkt att jag ska göra samma sak med Signe och idag blev det äntligen, äntligen av. En mycket stolt och lite skrytsam mor kan därmed meddela att Signe har nästan tvåhundra ord och fraser på sin lista, allt från lampa och boll till "uppåhoppa" och ”hämta spelet”. (Det där sista har att göra med misstaget vi gjorde förra veckan när vi köpte ett dataspel i pocketformat till vår presumtive lille spelmissbrukare Alvin. Tjat och grin kom med på köpet.)


Det är hur som helst en ordrik liten dam vi har här hemma och det är så fantastiskt roligt att kunna kommunicera så mycket med henne. Om man ska vara ärlig så är det väl ungefär nu, när man äntligen börjar förstå varandra, som det blir roligt på riktigt att vara förälder. Åh att få lära känna henne! Det ska bli så roligt. 

Av Lina - 23 juni 2012 22:41

 

Idag fyller Signe två.


Mitt andra barn, min fina flicka är två år gammal. Och tiden går fort och allt det där som alltid sägs vid varje barns födelsedag. Fast med Signe känner jag att jag talar med något kluven tunga när jag säger så. För visst har det gått fort, men samtidigt så fruktansvärt långsamt. Hon har funnits i en evighet och levt flera livstider på samma gång som bara en sekund passerat sedan hon kom till mig.


Under dagen har hon, förutom att bli fotograferad i en rabatt, pusslat med siffran två och ätit tårtsmet med brorsan, fina brorsan.


   


Ja det är fint att vara två. Fint. Och roligt…



 




Av Lina - 19 juni 2012 22:05

 


Den här högst potenta växten stod strax utanför vårt rum på semestern. Vi bodde på hotellet från onsdag till onsdag och gick förbi rabatten otaliga gånger under veckan. Kaktusen stod där den stod och såg ut som den gjorde. Högrest men lite stel. Men så en kväll…


Utan att dra några som helst paralleller kan jag bara berätta att på lördagskvällen brast kaktusen ut i blom. När skymningen kom blommade det i rabatten. Bara så där. Men på söndagen, då var allt som vanligt igen.


Lördagskväll i växtriket alltså.



Av Lina - 18 juni 2012 20:54

Signe är liten. Liten och nätt. Kort och smal. Det är inte jag. Har aldrig varit. Det är inte Fredric. Har aldrig varit. Det är inte Alvin. Har aldrig varit.


Det händer att jag ser runda, lagom långa barn i Signes ålder och tänker ”Undra om det är så Signe hade sett ut om inte…” Och så skäms jag. Jag skäms så gruvligt över att jag tänker så. (Jag skäms bara jag skriver att jag någonsin tänkt så.) Jag skäms för att det känns som om jag underkänner Signe, den Signe vi har idag, den hon är. Som om jag med mina tankar säger att hon nu är någon hon inte borde vara bara för att hon föddes för tidigt.


Jag antar att föräldrar till barn med olika funktionshinder, skador och utvecklingsstörningar kan ha samma tankar och känslor. Undrar hur det hade blivit ”om inte”. Men Signe har inga funktionshinder, inga skador och inga störningar. Hon är bara liten just nu. Petit. Det finns många barn som är det, det är inget fel och dessutom kommer Signe förmodligen att växa ikapp sig själv något om några år.


Så varför kan jag då inte bara släppa det? Varför måste jag älta och älta hur liten hon är, hur smala ben hon har, hur löst byxorna sitter?


Varför är det så svårt?!


När vi var på sjukhuset före sommaren tittade vi på Signes längd- och viktkurvor tillsammans med läkaren. Då säger idioten Lina något om att man väl kan göra någon slags prognos över barnets längd som vuxen genom att titta på kurvorna. ”Jo då”, säger doktorn och drar med finget längs med linjen som blivit Signes. ”Hmmm… Då ska vi se... 155 centimeter.”


Etthundrafemtiofem centimeter. Jag fick ont i magen på min etthundrasjuttiosex centimeter långa kropp. Och så skämdes jag. Igen. För vad spelar det för roll? Vad spelar det för roll liksom? Ingen, ingen, ingen alls. Hon kommer att växa upp till en frisk och vacker kvinna, även om hon blir lite kort i rocken.


Men ändå. Jag tycker att det är jobbigt att hon är så liten och smal. Jag tycker det. Och det skäms jag över. 


 

Av Lina - 16 juni 2012 01:43

All inclusive alltså. Vilken grej.


Jag har aldrig rest på det sättet innan och jag vet att det här är på sin plats att säga något i stil med:


”Det är klart att jag egentligen skulle ha velat bo inackorderad i ett luftigt rum med himmelsäng hos en gammal spansk dam som inte pratar ett ord engelska, men som dansat flamenco som ung och som bara lagar paella och tapas till middag. Och om jag fick välja så hade jag så klart helst druckit spanskt vin serverat i lerkrus till den där paellan istället för Cola i okrossbara plastglas. Och om livet såg lite annorlunda ut så hade vi tagit oss mer utanför hotellområdet och insupit det riktiga Spanien, kastat tomater på varandra och fäktats med tjurar och så… Men nu har vi ju barnen och för deras skull så är det ju bra med all inclusive såatteee….

 

Men ser ni, jag tänker inte säga så för den där tanten med sin paella är inget för mig just nu och tjurfäktning kan kvitta och Spanien i all ära men det jag vill insupa mest på min semester är solen, min man och mina barn. Att bara få vara, utan ansträngning, utan planering, utan avancerad logisktik, det var vad jag ville på min semester och det fick jag. All inclusive.


Vi har haft det så bra. Så fantastiskt bra och jag kan bara ångra en enda sak: Att vi inte rest tidigare.


(Det vedervärdiga frosseriet och slöseriet som är all inclusive-konceptets baksida skelar jag för just nu och tänker att en vecka är ingen vecka och att mina barn kommer att fatta att halvätet och halvurdrycket och obegränsat inte är det verkliga livet utan mer av en låtsasvärld som vi hastigt får besöka.)


Där vi bodde fanns det sju (7!) pooler och runt dem häckade några få svenskar, en hel del spanjorer, mängder av engelsmän, en och annat tysk och drivor av italienare. Och visst kunde man ana på badbyxornas storlek varifrån folk kom (större byxa ju nordligare breddgrad gällde både män och kvinnor, med undantag för tysken med sina obligatoriska speedos,) men det jag slogs mest av den här semestern var ändå hur lika alla var. Hur lika vi är och hur svårt det är att skilja oss åt i den europeiska småbarnsföräldramedelklass som hotellgästerna utgjorde något slags tvärsnitt över.


Mjuka, putande mammamagar med bristningar. Barnvagnar med extra allt för bästa komfort och säkerhet. Armpuffar och simringar och flytdynor. Solskyddsfaktor 50 på len babyhud. UV-dräkter över knubbiga barnmagar. Solhattar och stråhattar och solglasögon. Uppblåsbara båtar, djur och madrasser. Plask i småbarnspoolen. Att lära ut den svåra konsten att dela med sig av spade, spann och vattenkanna. Hello Kitty, Blixten McQueen, Dora, Svamp-Bob, Barbie och Spiderman. Glass och pommes frites. Pocketböcker, läsplattor och smarta telefoner. Hur pappaläppar pruttar på mjuka barnmagar. Hur barnskratt kiknar. Hur mammaröster manar att inte springa vid den hala poolkanten. Hur mynt läggs i femåringshänder efter femåringstjat om ännu en omgång bilspel i spelhuset. Foppatofflor, flip-flops och sandaler. 


Man kan tycka att det är tråkigt och ensidig och enahanda och enkelspårigt men jag blir rörd. Jag ligger på min solbädd där i vår parallella all inclusive-värld, ser mig omkring och tänker att det är vackert och att läppars pruttande mot mjuk barnmage låter likadant på alla språk. 


 

Av Lina - 14 juni 2012 21:58

 


Vår lilla matkrånglerska är känslig för olika konsistenser. Hon petar och känner och vill inte ha för varm, för kall eller för tjock mat. Det får inte vara klistrigt som gröt, inte krämigt som tjock yoghurt, inte fett som mjukost och inte kallt som glass. På ett sätt så roar det mig eftersom hon ratar just allt det som doktorn här i Sverige föreslog att vi skulle prova för att väcka matintresset till liv. (Så här gick det till.)


Hur som helst så har inte Signe varit särskilt intresserad av glass. De flesta barn är som bekant galna i det men enligt Signe är det för suspekt, för oberäkneligt, och framför allt för kallt. För att komma tillrätta med detta avvikande beteende har vi nu varit iväg på en veckas intensivträning. All inclusive.


Dagligt nötande med skedar i alla regnbågens färger har nu äntligen gett resultat. Signe äter glass, eller ”gass” som hon själv säger, och tycker att det är riktigt gott. Hon vräker inte i sig direkt, viss skepsis håller i sig och hon vill gärna vänta tills ”gassen” är riktigt mjuk, men hon äter och smackar och tycker att det är gott.


Man kan säga att hela familjen har varit engagerad i träningen och jag, Fredric och Alvin har avlöst varandra i detta maraton i glassätande som blev vår semester. Vad gör man inte för den goda sakens skull liksom och det gav verkligen resultat. (Vissa mer önskvärda än andra.)


Jag skulle särskilt vilja lyfta fram Alvins insats som varit djupt imponerande. Han har så att säga varit ett föredömligt föredöme för sin lillasyster i glassätandes ädla konst och har inte väjt för vare sig bägare, pinne eller strut. Vanilj, jordgubb, choklad… Ingen smak har varit honom övermäktig och Signe har kunnat se och lära av den bäste.


Så satt vi där i solgasset alla fyra och åt gass, eller förlåt, jag menar glass.


     
 

Av Lina - 14 juni 2012 12:44

Åter efter en vecka i sol, värme och sorglöshet kan jag bara konstatera att det var just vad jag behövde. Just det här. 


Min utsikt under veckan har i stora drag sett ut så här:






       


Man kan ha det värre. Sannerligen. 

Skapa flashcards