Linas liv i limbo

Alla inlägg under juni 2013

Av Lina - 30 juni 2013 22:44

Idag, mina damer och herrar, är jag världens starkaste tjej.

Idag vek jag tvätt för glatta livet innan jag skickade jag iväg Alvin på barnkalas i nystruken skjorta. Sedan gick jag ut och sprang en mil. Jag sprang och sprang och förbättrade min tid med tre och en halv minut. (Det låter inte mycket, men ni som springer vet att det känns i benen.) Dusch och fix och ny klänning på både mig och Signe. Jag kände mig fin och stark i den kropp som är den enda jag kommer att få i livet.

Vi åkte och hämtade Alvin på barnkalaset och åkte vidare till nästa kalas hos lilla fina Melker som fyller 6 år. Jag träffade mormor och morfar som jag älskar så mycket, som är så fina, men som blivit så hjärtskärande gamla den senaste tiden. Deras kroppar, som stått dem bi så troget i långt över 80 år, orkar inte riktigt längre. Mormor höll mig ängsligt i armen när jag ledde henne från bilen och jag kände hur ostadigt benen bar henne. Ändå talade hon om sin väninna som var så svullen om sina ben att hon knappt kunde gå och mormor menade att hon och morfar verkligen haft tur som mådde så bra och inte hade ont.

Åh att ha en kropp som bär en genom livet och som inte gör ont. Det måste stå högst upp på var mans önskelista. Varje dag.

När vi kom hem monterade jag och Fredric en byggnadsställning längst med husets ena kortsida. En 10 meter bred och 6 meter hög stålkonstruktion som ska underlätta för oss när vi tvättar och målar huset i sommar. När ställningen var uppe svepte jag med mig Signe in, borstade hennes tänder, drog på henne pyjamas och lät henne somna med nosen mot min hals.

Idag är jag världens starkaste tjej. Det gäller att njuta av stunden, man vet aldrig när den är över.

Av Lina - 28 juni 2013 22:35

Att ge sig ut på heldagsäventyr ensam med två små barn. Är. Så. Fullkomligt. Uttröttande.

Jag är som en av de där sälarna vi var och tittade på fast fullkomligt klubbad. Jag tror vi har gått en mil. Det känns så i benen i alla fall. Vi gick så långt att vi gick vilse och fick ta spårvagnen tillbaka. Dovhjortar passerade i revy och påfåglars skriande ackompanjerade våra steg på steg på steg på steg.

Som tur var slöt min bror upp efter ett tag och jag kunde släppa lite av kontrollen. Det är väl annars det som är mest uttröttande - att hålla kolla på var båda ungarna är. Att slå ögonen i kors för att kunna säkerställa att ingen av dem är på väg att slå ihjäl sig eller bli bortlurad av någon skumraskens person.

Vi hade hur som helst en fin, sommarlovsaktig dag tillsammans. Signe gjorde ponnyridningspremiär med den äran, vi klappade allehanda djur, åt glass och - inte minst - åkte pendeltåg. När vi kom hem gick jag raka vägen till soffan och däckade. Och där ligger jag än, servad med chips, godis och cider, glanandes på en värdelös testosteronstinn, alldeles för känd film om att köra bilar snabbt. Snart dags att checka ut med andra ord.

Av Lina - 26 juni 2013 22:55

Två foton jag inte kan se mig mätt på.

Det första för att det är omöjligt att titta på utan att börja le.

 


Det andra för att det är omöjligt att titta på utan att känna...

att ingenting är omöjligt.


 


[Bild]

Av Lina - 25 juni 2013 23:13

Det är allsång på TV. Signe dansar som den lilla tok hon är med lockarna slängandes på huvudet. Alvin sitter i mitt knä. Jag sjunger med i "Han tog av sig sin kavaj..." och känner mig som världens käckaste mamma. "Det här kommer barnen att minnas." Typ.

Alvin: "Måste du sjunga så att man inte hör TV:n?"

"Eeeh... Nä. Förlåt."

Minnesvärt.

Av Lina - 23 juni 2013 23:24

För en stund sedan var det på minuten tre år sedan Signe kom till oss.

Hon var så liten när hon kom. Så liten. Späd. Omogen. Ofärdig kom hon till oss, men skrek ändå så fort hon tagit sitt första andetag. Ett skrik som lät som en kattunges. Ett pip. Svagt i volym men så oerhört starkt. Att hon ens kunde andas... Att hon andades själv var stort. Hon slutade med det några minuter senare. Hon andades inte och läkarna hade svårt att få igång henne. Fredric var med. Jag låg kvar i förlossningsrummet och visste ingenting, kände ingenting, var tom.

Andningen kom igång och Signe har erövrat livet, andetag för andetag i tre år nu. Vårt mirakel. Vår lilla flicka. Hon kom in i mitt liv och förändrade mig. För alltid.

Hon har fortsatt att vara liten och stor på en och samma gång. Så pyttigt liten på utsidan och så märkligt storslagen på insidan. Sådan är hon. Signe.

Av Lina - 23 juni 2013 00:48

På tal om midsommar... Det regnade när jag var på väg till jobbet häromdagen (också). När jag kom in på kontoret låg paraplyerna på parad i entrén. De låg där uppfällda på golvet och väntade på att torka innan det var dags att följa med sin ägare hem igen.

När jag såg alla paraplyer kom jag att tänka på det där med paraplyställ: "Undra hur det är att bo i ett hem med paraplyställ." Att bo i ett hem som har en maffig urna eller en sirlig tingest i brons innanför dörren med en enda funktion - att härbärgera paraplyer.

Det är med största sannolikhet ett hem som är väldigt olikt mitt som har just paraplyställ i entrén. Ja, för det första så heter säkert rummet man först kommer in i just entréi det hemmet. Inte hall som det heter hemma hos mig. Jag föreställer mig att man i det hemmet har ordning på sina accessoarer. Paraplyet står i stället, väskan hänger på kroken, skorna står i hyllan (med skoblocken på plats) och stövelknekten är alltid i tjänst. Det finns en särskild låda för skovård och en för allmän klädvård. I den förstnämnda finns skocrèmer i alla kulörer, läderbalsam och impregneringsspray, borstar för både blankt skinn och mocka, trasor, ett mindre skohorn samt extra skosnören i vitt och svart.

Även lådan för klädvård innehåller en spray för impregering. Där i finns även en klädborste, en klädvårsrulle samt ett resekit med nål, tråd och en liten sax för att snabbt kunna fästa knappar som oväntat börjat hänga löst nedanför slaget.

Naturligtvis stannar inte ordningen i hallen i ett hem med paraplyställ. Nej, om du går vidare in i huset så ser du att golven är bonade, barnen är vattenkammade och att mjölkpaketen står i snörräta rader i kylskåpet. Man skulle helt enkelt kunna säga att ett hem med paraplyställ är den totala motsatsen till mitt hem där paraplyer förvaras liggandes i väskor eller på hyllor, hängandes på krokar, lutandes mot väggar i hörn innanför jackor, på golv, under skoställ eller i förråd där man bara hittar dem de dagar solen skiner som mest.

Ja, lite så tänkte jag när det regnade.

Av Lina - 21 juni 2013 00:41

Vi befinner oss i väntans tider kan man säga... På söndag fyller Signe år. Tre år. Hon är "stooo tjej" nu, om man frågar henne själv. (Även jag är "stoooo tjej" precis som Alvin och Fredric. Det verkar helt enkelt vara något som går i familjen.) Ikväll tjuvstartade vi firandet både av Signe och av midsommar hemma hos mina föräldrar.


Vi hade paketöppning... Tre stycken närmare bestämt.

 


Det blev veterinärundersökning av hunden Bosse som tydligen var lite krasslig.  

  


Vi åt alldeles för mycket gott... (Som vanligt när min mamma rört i grytorna.)


Sedan kom Pippi Långstrump...

   


Ytterligare en Pippi med munnen full av maräng... 

 


Pippi blev galen och sleeeet sitt hår. (Eller nått'.)

 


Två Pippiar. (Pippis?)

 


Mot slutet dök det upp en chokladmarinerad prinsessa.

Den där prinsessklänningen är i all sin gräslighet tydligen obligatorisk i små flickors garderob nu för tiden. Signe tackar moster för presenten och hänger den bredvid balettkjolen, tiaran och smyckesamlingen från samma givare. Det är tur att hon har sin moster när hon har världens tråkigaste antiprinsessa till mamma. 



     

    

Glad midsommar på er allihop!


Ps. Ni som är intresserade av barn som inte äter av olika anledningar missar väl inte att läsa om Benjamin som nu ÄNTLIGEN fått börja smaka på livets goda. Han fyller också tre snart och har aldrig fått i sig annan mat än flytande föda. Fram tills nu... Ds.

Av Lina - 17 juni 2013 23:07

Idag blev min vän mamma till en liten pojke. Ted. Så efterlängtad. Så fin. Så lik sin mamma och så totalt omedveten om de 36 timmar av aktivt värkarbete som hon gått igenom för att föda fram honom. (Tänk att man klarar sådant utan att stryka med på kuppen. Det är ett under.)

Jag tittar på bilderna av honom och får tårar i ögonen när jag ser den fina färgen på hans mjuka hud, vecken på hans små armar och tyngden i hans tjocka kinder. Ett friskt barn. Ett friskt, älskat barn med alla förutsättningar i världen att få ett bra liv. Vad kan vara finare än det?

Idag kom Ted och i och med det blev två människor föräldrar för första gången. Det pirrar lite i mig när jag tänker på hur mycket de har att upptäcka nu. Så mycket roligt, jobbigt, konstigt, känslosamt, obeskrivligt märkligt.

Livet alltså. Det är grymt, i ordets mest positiva bemärkelse.

Skapa flashcards