Det bidde ingen helg hemma. Det bidde inte ens en hel dag utanför sjukhuset. Det bidde en smärre katastrof istället.

Fredagskvällen och –natten spenderade vi hemma och det gick okej, men inte bra. Signe kräktes vid nästan varje måltid och det var inga små mängder som kom upp utan kaskadspyor från en mage som i verkade ha vänt sig ut och in. Som tur var hann jag märka när det var på gång och ilade till diskhon så att hon fick kräkas i den. Det känns inget roligt att hålla upp sin pyttelilla ulkande, spyende bebis över en ho, ifall det nu var någon som trodde det.

Vissa mål fick hon behålla men jag och Fredric satt ändå på helspänn hela tiden och flög upp ur soffan så fort hon hostade till. Det är ju så otroligt viktigt att hon får behålla maten så att hon går upp i vikt. Sedan är det så klart väldigt obehagligt att hon kräks också, både för henne och för oss.

Natten gick okej och när morgonen kom åkte Fredric iväg till jobbet. Jag och barnen…

Jag och barnen, barnen och jag… Det har jag aldrig skrivit eller sagt förut. Det lät fint. Jag och mina barn. Lina och hennes barn.

Hur som helst, jag och barnen skulle åka hem till några kompisar. De har en pojke som är lika gammal som Alvin och de två är tokiga i varandra och leker hur bra som helst. Vi föräldrar leker också bra ihop så det skulle bli en jättebra dag, trots att jag var gräsänka.  Det var tanken i alla fall. Förberedelserna inför resan på ungefär fyra mil var rigorösa. Alla tre skulle ha extrakläder. Alvin på grund av lek och vi tjejer på grund av kräks. Signes mediciner skulle fixas, liksom hennes mat, sondsprutor och alla andra tillbehör. Mitt i stöket gav jag Signe hennes morgonmediciner och började frukostmata henne. Hon sög urdåligt på flaskan, nästan värjde sig mot den. Jag förberedde mig på att sonda istället men då hörde jag hur det började vända sig i magen på henne. Jag hastade fram till diskhon där både mat och medicin sprutade ur Signe. I mig växte sig klumpen i magen bara större och större. Jag tog telefonen och ringde till vårdavdelningen för att fråga hur jag skulle göra med medicinen, den som ska få henne att kräkas mindre, den låg just nu i vår vask utan nytta för någon. Sköterskan rådde mig att inte fylla på med mer medicin utan låta det vara till kvällen. Jag stod kvar vid diskbänken och matade på med resten av maten som till min lättnad stannade den kvar i magen.

Med axlarna uppe vid öronen och bekymmersrynkan djupt rotad mellan ögonen packade jag sedan in barn och halva bohaget i bilen och for iväg. Väl framme upptäckte jag att jag glömt Signes mat. Långa svordomsramsor inom mig. Alvin rusade glatt in till sin lekkamrat medan jag stod kvar i hallen och arbetade upp något som snart liknade panik. Signe hade just vaknat och var HUNGRIG. I matväskan som stod kvar på köksön hemma låg, förutom färdiga flaskor med mat och mediciner, även alla sondsprutor. Hur skulle jag få i henne mat, om jag nu fixade fram någon sådan? Hon vill ju inte ta flaska och att amma henne är inte heller ett alternativ. Att köra hela vägen hem igen med en vrålade, utsvulten bebis kändes inte heller som en bra idé. Jag fick försöka med flaska. Kanske, kanske skulle det gå.

Jag sladdade ner till ICA medan Signe tröstades av mamman i huset. Jag slet åt mig ett paket bröstmjölksersättning och hade någon kommit i min väg där så hade smockan flugit genom luften, om så bara verbalt. Hur som helst så gav ansträngningen ingen utdelning. Signe vägrade äta. Maten bara rann ur mungiporna på henne och hon skrek och skrek. Jag ringde Fredric som visade sig ha uppehåll just då. Han slängde sig i bilen för att hämta maten och sedan möta mig på halva vägen.

Ett snabbt hej då till vännerna, Alvin hade redan försvunnit iväg så honom hann jag inte säga något till, och så iväg. Signe tjöt som en mistlur och jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Jag försökte truga i henne mat ur flaskan samtidigt som jag körde, men det eldade bara på gråten. Till slut accepterade hon i alla fall nappen och tystnade för en stund. Hon satte igång igen lagom till att Fredric och jag nådde fram till varandra.

Fredric störtade ur bilen med kylbagen i högsta hugg, hällde upp varmvatten ur en termos och satte en flaska på värmning. Jag kollade att sonden satt rätt, tog Signe i famnen och började mata henne. Hon skrek och skrek, men jag lyckades ändå uppfatta från Fredric att han var tvungen att åka tillbaka till jobbet igen. Han körde iväg och kvar satt jag med en bebis som till slut började tystna. Jag matade på men kände snart hur den lilla kroppen började häva sig som i konvulsioner. Jag slet upp bildörren och höll ut Signe över marken. Det sprutade mat ur munnen och näsan på henne och hon grät och grät. Förtvivlat.

Då brast allt. Jag höll min lilla dotter intill mig där i bilen och grät mig sönder och samman. Jag skrek och ylade som en sinnessjuk. Världen rämnade när jag inte längre orkade hålla emot. Det finns ingen rättvisa och det finns ingen Gud. Mitt barn är sjukt och försvinner ifrån mig om hon inte får näring. Jag orkar inte mer. Hjälp mig.

Samtal till avdelningen: ”Vi kommer in.”

Samtal till vännerna: ”Vi åker in. Fredric hämtar Alvin efter jobbet.” Kärlek och omtanke från andra sidan luren.

Samtal till Fredric: Rösten som tidigare samlats ihop under en kort stund brast igen och förbyttes till ett skri. Paniken i Fredrics röst innan han förstod att ingen dött, att det bara var mitt inre som kollapsat. Han lovade att fixa allt med Alvin och jag lovade att höra av mig igen.

Vägen till sjukhuset kändes oändlig och den kändes som ett straff. Jag grät och grät tills orken tog slut. Inne på avdelningen uppenbarade sig till slut en trasa till mamma med två rödgråtna ögon i nyllet och en sovande bebis i babyskyddet. En av sköterskorna följde mig till föräldrarummet och väl där tog hon två steg framåt och kramade om mig. Då satte det igång igen, urtidsskriet, och jag orkade inte skämmas utan stod bara och tog bara emot den tröst som finns i en annan människas omfamning, strykningar på ryggen och stilla viskningar ”Så ja, så ja…”

Jag samlade mig till slut och doktorn kom för att titta på Signe. Jag förklarade läget, berättade om kräkningarna, matvägran och att hon dessutom inte bajsat på en hel vecka. Inte ens kontrastvätskan som hon fått i sig dagen innan hade kommit ut. Det måste vara något fel. Signe själv låg där i sin balja, lyssnade och tittade storögt på läkaren som böjde sig ner över henne. Just som han skulle lägga handen på henne och känna så klövs tystnaden av ett enormt brak. Signe bajsade och hon bajsade mycket. Hon fullkomligt badade i bajs. Upp på ryggen. Ut på sidorna. Det var bajs överallt. Stämningen i rummet blev med ens riktigt munter. Proppen gick liksom ur, både bildligt och bokstavligt. Läkaren klämde och kände lite, ville att det skulle tas prover på henne för att bland annat utesluta infektion och tyckte att vi skulle hålla upp med flaskmatningen under dagen för att se om hon kräktes lika frekvent av att bara sondmatas.

Det kändes så skönt att blir tagen på allvar med min oro och dessutom var det en lättnad att Signe äntligen bajsat. Jag har sagt det förut och säger det igen: ”En regelbunden avföring är bästa huvudkudden.” Särskilt för ett litet barn. Jag gav Signe ett välbehövligt bad, matade henne utan att hon kräktes och skulle sedan gå ut med henne för provtagningen. Det var i alla fall tanken, men det bara gick inte. Luften hade helt gått ur mig och jag orkade inte ta mig ur sägen. Jag fick ringa på personalen och be dem ta Signe. De förstod läget och frågade om de skulle ta hand om henne några timmar så att jag fick vila. Tankeläsare.

Jag låg där på sängen och flöt i och ur sömnen. Till slut var det kväll och min mage började påminna mig om att jag inte ätit sedan frukost. Jag orkade inte lyssna på den och till min lättnad överröstades den snart av signalen från telefonen. Det var mamma. Ingen kan trycka på gråtknappen så som en mamma och jag hann väl knappt säga hej innan jag på nytt lastat ur mig all min ledsenhet och förtvivlan på henne. Hon lyssnade och tröstade och fick mig sedan att lova att gå upp och äta något.

Ute i köket satt flera andra mammor, några av dem med barn som är långt sjukare än Signe. Jag åt och pratade, fick tröst och empati och snart kändes tillvaron inte fullt så nattsvart längre.

Natten gick okej. Ännu mer bajs (hur mycket kan egentligen rymmas i en så liten kropp?) och tyvärr en del kräks också, men inte fullt så mycket som innan vi åkte in. Det akuta läget med masskräkningar och total matvägran hängde förmodligen ihop med att magen var så full, men det förklarar så klart inte allt. Hur som hest så har dagen också känts något bättre och alla prover kom tillbaka negativa, vilket känns bra. Hon är inte sjuk vår flicka, hon är bara omogen. Det trodde doktorn för dagen i alla fall.

Just nu är jag hemma med Alvin och Fredric sover kvar på sjukhuset med Signe. Efter mitt dödsångestframkallande telefonsamtal till honom ringde han sin arbetsgivare och meddelade att han måste ta ut tillfällig föräldrapenning ett tag framöver. Vi måste hjälpas åt. Jag orkar inte ensam.

Imorgon ska de som sagt titta med kamera i halsen på Signe men jag tror ärligt talat inte att de kommer att hitta något fel. Jag tror att Signe, av skäl som inte kan förklaras på bättre sätt än att hon är extremt tidigt född, kommer att vägra äta tills hon är redo. Frågan är bara om det är dagar, veckor, månader eller år kvar till dess.

Alvin: ” När det är rött ljus måste man stanna. När det är gult är man för rädd för att köra och när det är grönt, då får man köra.”

Signe har förmodligen gult ljus. Hon är för rädd, trots att hon borde vara beredd. Frågan som jag ska ställa till mig själv är kanske om jag är beredd att acceptera att det är sonden som kommer att gälla för en lång tid framöver. Det kanske är först då som varje matning slutar kännas som ett stort, fett misslyckande. Kanske måste jag träna mig i att ignorera den fula tejpen som täcker halva hennes kind och försöka att bara se den vackra unge som finns bakom den. Merparten av henne är ju faktiskt fri från tejp och slangar och helt perfekt.

Och idag skrattade hon för första gången.