Linas liv i limbo

Alla inlägg under maj 2013

Av Lina - 26 maj 2013 00:09

Så här efter tre års bloggande känner jag mig redo... Mina damer och herrar, alla ni som läst om oss, hört om oss men inte sett oss. Här är vi, vi två som ska föreställa de vuxna i sammanhanget.


 

Av Lina - 23 maj 2013 23:19

 

Äntligen är datorn fixad och jag kan ladda upp kort från kameran igen!!! Hurra! Helt plötsligt kom en massa blogglust tillbaka. :-)


Här är Signe och firar sin mormor på ett ställe med skinande blank bardisk. Eller ja, den var i alla fall blank och skinande innan vi kom.

Av Lina - 22 maj 2013 17:54

Ser ni hur det knäcker av uppåt på båda kurvorna? Ser ni?

Av Lina - 21 maj 2013 23:18

Det hörs inte mycket här ifrån just nu. Jag vet.

Jag tror att jag funderar över om jag själv är tillräckligt intressant att skriva om nu när jag, min familj, mina barn, inte är i något krisläge längre. Vad har jag att säga? Vad har jag att komma med? Ja, vem är jag nu när jag inte är mamma till ett särskilt vårdkrävande barn längre? Vem har jag blivit med allt det där på replängds avstånd?

Jag vet inte riktigt. Jag är inte klar med det än.

Vad jag däremot vet är att Signe blivit både längre och tyngre de senaste månaderna. Jag vågade mig ner till BVC till slut och vet nu att jag har 88 centimeter och 11,5 kilo unge att älska. Hon har tagit ett litet skutt på båda kurvorna och ligger väl i fas utvecklingsmässigt. Om en månad fyller hon tre. Om tre månader går hon över till avdelningen för stora barn på förskolan. Hon är "stooo tjej". Vem är jag?

Av Lina - 14 maj 2013 21:57

Jag har hört om den, men trodde inte att den skulle drabbar mig. Jag har tänkt på den, men skjutit den ifrån mig. Skolångesten. Börjaskolanångesten. Nu är den här. I full blom.

Hittills har Alvin befunnit sig i en miljö anpassad för 1- till 6-åringar. Nu är han på väg till något helt annat. En jättestor skolgård där det släntrar förbi tolvåringar med smartphones vid örat. Höga klätterställningar och en hel skog som granne. Hälften så många vuxna och dubbelt så många barn. Hur mycket trygghet finns kvar?

Usch. Jag orkar inte ens skriva om det. Är det normalt att känna så här? När går det över?

Av Lina - 10 maj 2013 12:30

Aaaaaahhhhh! Jag är på så fruktansvärt dåligt humör att jag måste få skriva av mig lite. Kanske känns det bättre då, om jag får avreagera mig här istället för att gå och önska olycka över en viss småbarnspappa som jag just nu vill släpa genom staden i stortårna.

Alvin älskar att cykla. Han har trampat sig fram på jorden sedan han var två år och kallades för "den lille cyklisten" på sitt första dagis. Jag tror förresten att han bara var 20 månader när han började cykla trehjuling.

Nu har han vuxit så mycket att det är dags att uppgradera sig från 16 till 20 tum och förra helgen gjorde vi det stora misstaget att gå in i en riktig cykelaffär och titta. Big misstake. Huge! Man ser ju olika på saker och ting här i världen, men i alla fall jag tycker att 3000:- är alldeles för mycket för en cykel till en sexåring. Även om den är jättefräck, aluminiumlätt och har tre växlar. Det var med andra ord en väldigt besviken sexåring som promenerade ur affären.

Men - en rådig mor finner naturligtvis på råd, dammsuger begagnatmarknaden och finner en lika fräck, lika lätt och just precis lika växlad cykel, fast ett par år gammal. Pris: 2000:-. Jag mejlar säljaren och informerar om att en sprillans ny cykel kostar 3000:- och att hans pris därmed känns lite högt. Kan 1500:- vara av intresse? "Helt ok!" lyder svaret.

Jag meddelar att vi gärna vill komma och titta på cykeln och får då veta att han är bortrest till fredag. "Då kommer vi gärna på fredag. Säg en tid så kommer vi."

Alvin tittar på bild på cykeln och är spänd av förväntan. Hans alldeles egna cykel med växlar. Och dödskallar. (De där skallarna kunde jag gärna vara utan, men jag har resignerat efter sex års nednötning.)

Så imorse ser jag att jag fått ett mail. "Tyvärr. Igår var det en som köpte cykeln osedd!"

Jag blir så arg att jag nästan vill grina och svarar: "Okej. Då har jag en väldigt ledsen sexåring att ta hand om här. Jag trodde att vi var överens eftersom du accepterat priset. Du kanske ska fundera på att ha ett annat förhållningssätt än bilförsäljarens när du säljer saker till barn."

Just idag hatar jag konsumtionssamhället mer än vanligt. Min första tanke blir att vi väl får köpa den där svindyra cykeln ändå. Vår ekonomi skulle inte gå under av det, inte på långa vägar, men så tänker jag ett varv till och känner att jag vägrar! Det är sjukt hur mycket pengar vi förväntas lägga på barnen. Vad sänder vi för signaler till våra barn när allt vi köper ska vara sprillans och tipptopp och exklusivt? Vad sänder vi för signaler till varandra? Hur skruvar vi inte upp tonen familjer emellan när alla ska ha egen gigantisk studsmatta, barnkalas på lekpalats och en dator per familjemedlem?

Nä jag vägrar! Då får Alvin hellre vara ledsen en liten stund, för sånt är livet. Man får inte allt man vill ha på stört och det är förbjudet att släpa småbarnspappor genom städer i stortårna.

Av Lina - 4 maj 2013 23:00

I närheten av Alvins dagis finns en liten närbutik/godisaffär/pizzeria. Vi handlar aldrig i den där affären. Inte vi, men Alvin.

Några lördagar har han fått en peng i handen och sedan gått in för att handla något gott. Helt på egen hand. Att sitta kvar där i bilen och se honom gå in, vänta och sedan se honom komma ut igen är en sällsam upplevelse.

Först förväntan och allvaret, upprymdheten. Jag frågar om han vill att jag ska gå med och han säger bestämt nej. Han vill gå ensam, allt är tydligt på den punkten. Slanten hårt knuten i handen. Han går mot dörrarna och slänger en blick tillbaka mot mig, kollar att jag är där, ler med pirret surrande i läpparna och försvinner sedan in i butiken. Jag sitter där jag sitter, kollar på klockan, tycker att det kanske gått lite väl lång tid och undrar hur det går. Är personen i kassan snäll mot honom? Tänk om han blir lurad. Tänk om det är stora barn där inne som är dumma och tar hans pengar. Borde jag gå in? Nog har det gått väldigt lång tid nu. Ska jag gå in?

Men så kommer han ut. Ett ansikte som lyser som solen. Han småspringen mot bilen, viftar med lakritsklubba och hockeypulver i nävarna. Skatter som han erövrat på egen hand, utan hjälp från någon. Han kommer in i bilen, visar vad han köpt och jag vill veta allt. Vad sa han? Hur gick det? Vad valde han mellan? Jag får en fåordig redogörelse, utan fördjupningar eller utsvävningar. Som om det vore världens mest självklara sak att han handlar lördagsgodis på egen hand. "På slutet, då sa jag tack. Och så sa jag hej då."

Full pott. Alla rätt. Mission accomplished.

Min stora, fina, djärva pojke. Till hösten börjar han skolan. Han växer upp och ifrån. Precis som sig bör. Nu gäller det bara för mig att sitta kvar i bilen...

Av Lina - 3 maj 2013 21:45

Vi sitter och glanar på "Dansbandsveckan i Malung" på SVT och jag tänker att jag önskar att jag vore en dansbandare. I'm a dancebander, yes I am! Alla verkar så glada och okomplicerade och nöjda med det lilla. De tycker att musiken är så bra. De tycker att människorna är så härliga. De tycker att korven smakar så gott. De tycker att buggen är så svängig och tryckaren gnussig. Dansbandsveckor och färjekryssningar är det bästa som finns och man kan lyssna på sitt favoritdansband hur många gånger som helst.

Nu får ni inte tro att jag raljerar, för det gör jag verkligen inte. Dansband är bland det värsta jag vet, men jag önskar att jag älskade det. Jag kan även önska att jag vore tondöv. Att jag kunde tycka att all musik var härlig och alla framträdanden fina. Istället är jag en fruktansvärd musiksnobb. Om det inte är tonsäkerheten det är fel på så är det betoningen eller vibratot. Lisa Ekdahls nasala stämma gör mig galen. Olle Ljungströms falsksång skär i öronen på mig. Shirley Clamps utomjordiska vibrato gör mig lätt illamående. Ulf Lundells släpiga uttal irriterar mig. Sofia Karlssons rullande r och övertydliga artikulation stör mig. Håkan Hellströms gapsång är obegriplig.

Ja, ni hör ju. Jag borde straffas med en veckas tvångsarbete i korvkiosken i Malung, mitt under brinnande dansbandsinferno.

Skapa flashcards