Febern har gått ner. Det är bra.

Vikten har också gått ner. Det är inte så bra.

Det maffigaste Signe fick i sig idag var en chokladboll. Hon åt upp nästan hela den lilla bollen och jag blev nästan glad en liten stund. Jag blev mindre glad när hon tackade nej till välling, makaroner, fruktpuré, nötcréme, äpple, banan, pannkaka, räkor, gurka, potatisgratäng, choklad, isglass, bröstmjölksersättning, chips, våffla, lösgodis, barnmat på burk och köttbullar.

Jag vet att jag försöker för mycket. Jag vet att jag borde sitta cool och läsa Tjechov när Signe ska äta och bara rycka nonchalant på axlarna när hon ratar och putter bort det som bjuds. Att jag borde lita på henne och inte försöka ta kontroll över hennes ätande. Jag vet det men faktum är att jag inte fixar det just nu. Faktum är att de fina byxorna jag plockade fram till henne för några veckor sedan för att de bara var lite, lite för stora nu åkt ner i lådan för mycket för stora kläder igen. Faktum är att tejpen på blöjan snart går omlott. Faktum är att de gram vi kämpat så hårt för de senaste månaderna nu rinner av Signes lilla kropp i strid ström.

Men hon verkar i alla fall ha mindre ont idag. Hon rör sig inte riktigt lika försiktigt som igår och drar inte upp knäna lika krampaktigt mot magen för att skydda operationssåret när jag lyfter upp henne. Alltid något…

Oro. Jag orkar inte med mer oro. Jag kan inte andas för all oro som fyller mitt bröst. Kan det inte räcka nu? Kan inte allt bara bli vanligt igen? Eller, är detta vårt vanligt? Är oro mitt nya normaltillstånd?

Signe har ont, hon har feber sedan igår kväll och hon vill nästan inte äta. Denna lilla, lilla kropp i smärta, feber och svält och jag kan inte andas. Sköterskan och läkaren på sjukhuset tycker att vi ska avvakta. Febern är inte skyhög och Signe är ändå vid relativt gott mod. Hon äter några smulor och dricker små munnar. Området runt operationssåret ser inte infekterat ut och hon svarar på den febernedsättande medicinen. Det är alltså inte akut men när jag ringer sjukvårdsrådgivningen tycker de ändå att vi ska åka in till akutmottagningen. ”Hon är ju så tidigt född.”

Så är det alltid när vi har kontakt med dem. Så fort de får veta att hon är extremprematur ändras tonläget och man liksom hör genom telefonluren hur de drar på sig silkesvantarna. ”Här gäller det att vara försiktig och ta det säkra före det osäkra.” Det har lett till flera besök på akuten som i efterhand visat sig helt onödiga och därför drar jag mig för att följa deras råd fullt ut. Akutmottagningar i influensa- och vattenkoppstider är trots allt inget att leka med. Vi tar timme för timme och håller koll på det lilla grynet. Sticker febern iväg eller om operationsområdet ändrar färg åker vi in.

Men det där med maten… Det kan ingen akutmottagning eller medicin i världen hjälpa oss med. Nu har hon inte ätit ordentligt på många dagar och jag får för mig att hon liksom smälter bort framför ögonen på mig. Hon har ju inget att ta av. Hon har verkligen inget att ta av.

Lilla, fina Signe. Bli frisk, må bra, ät, drick och var glad. Snälla. Snälla. Snälla. 

Vilken dag. Världens längsta. Men nu är den snart helt slut. Och jag med. 

Allt har gått bra men Signe har varit jätteledsen. Och jätteglad och jättepigg. Och jättetrött. Och allt däremellan.

Tre och en halv månad efter knappens utträde ur våra liv är nu knapphålet äntligen slutet. Vi hoppas att det innebär det absoluta slutet på knapperan.

Nu ska hon bara börja gå upp ordentligt i vikt också. Men det tar vi en annan dag.

Klart slut.

Imorgon blir det operation.

Det var det jag hade att säga om det. 

Jag skrattar åt mina egna skämt. Ja det gör jag. Vad är det för vits med att skoja om bara alla andra får skratta och inte man själv liksom? Det har jag alltid undrat. Just nu sitter jag till exempel och flinar åt en kommentar jag just skrev på Facebook. Halva dagen idag har jag gått och fnissat åt ett skämt jag gjorde igår om det presumtiva dansbandet Ödemz. Som förstärkning i det hela har jag en make som också gått och skrockat ”Ödemz” med jämna mellanrum under dagen och så har vi tittat på varandra och sett flaniga ut.

Alternativet hade varit att vara en sådan där cool pajsare som skämtar oberört. En sådan som kläcker oneliners som får alla runt omkring att bryta ihop av skratt medan de själva nonchalant smuttar vidare på sin kaffe, eller vad de nu dricker. Men jag undrar… Skrattar de dagen efter?

Mitt äldsta skämt som jag fortfarande skrattar åt är fjorton år gammalt. Jag blev påmind om det idag. Skämtet som skapades på en pizzeria i Värnamo 1998. Jag kan inte ta åt mig äran som ensam upphovsman, vi var en hel folkhögskoleklass som hjälptes åt, men jag vill nog påstå att jag var den som drog det längst. Eller, drog dem längst, rättare sagt. Brösten alltså. Hängbrösten.

Det började med att en av klasskompisarna berättade om när hon var på badhuset. Hon stod i duschrummet och i båset mittemot stod en gammal tant, en äldre kvinna vars kropp uppenbarligen upplevt långtidsverkande dragningskraft. Tanten tvålade in sig och var noggrann med att komma åt i varje skrymsle och i varje vrå. När hon kom till bysten var det tydligen svårt att rengöra ordentligt under den. Brösten hängde helt enkelt för mycket och täckte en stor del av magen. Då tog hon helt sonika och lade upp dem på axlarna, tvålade in magen och hissade sedan ner brösten igen.

Det hade ju kunnat sluta där. Med bilden av tanten med brösten uppslängda på axlarna. Det räckte liksom för att hela klassen skulle skratta så att pizzaosten sprutade. Men varför, varför sluta när det är så mycket roligare att fortsätta?

Brösten blev bara längre och längre och användningsområdena fler och fler ju längre vi fortsatte. Brösten som kudde, brösten som bälte, brösten som hatt, brösten som axelvaddar… Och tänk all hjälp man skulle kunna få av rejäla hängpattar. Brösten bär matkassar, brösten bäddar sängen, brösten styr bilen när du sms:ar… Praktiskt, men lite besvärligt också.  Brösten fastnar i dörren, brösten åker ner i byxbenen, brösten tar hissen när du tar trapporna…

Till slut, dagar senare, låg vi själva kvar i sängen när brösten gick till jobbet (i tanken alltså) och vi hade skrattat så att tårarna runnit och magarna knipit. Allihop.

Vi hade skrattat allihop. Tillsammans.

Bästa skrattet. Det som kniper och är tillsammans. Bästa skrattet alla kategorier.

Jag skulle egentligen skriva om hur eländigt allt är men så skrattade jag åt mitt eget Facebookskämt och kom att tänka på Ödemz och så kändes det bra en stund och jag kom av mig i mitt eländestänk. Tänk vilken tur att jag är en sådan som skrattar åt min egna skämt. Vad hade jag annars haft att skratta åt liksom?

Signe har tajmat det tänkta matdagboksskrivandet med att ge sig in i den värsta matsvacka vi upplevt på länge. Eller, är det det? Jag vet inte. Jag minns inte. Jag vet bara att oron ligger över vårt hem som en blöt filt och att jag inte har något skratt kvar i kroppen. Eller, lite fanns det visst ändå. Tillsammans med goda vänner, man och barn och ett skämt som mest bara var roligt för mig skakade jag fram tillräckligt med skratt för att det skulle knipa i magen en liten stund igår kväll och det kändes så bra. 

Tack för det Ödemz, ni har än en gång bevisat att ni är sann underhållning. Nu tycker jag att ni ska gå vidare och bli det första dansbandet i Sverige med bröst på keyboard, bas och gitarr. Ja på sång med förresten med en sångare som tar brösttoner. Ja och på trummor, med en trummis som slår sig för bröstet...

Det finns uppenbarligen inget som kan få mig på så dåligt humör som att åka till sjukhuset med Signe.

Inget att skratta åt 1: Signe har inte gått upp i vikt på en månad. Hon har vuxit på längden men får ändå inte godkänt.

Inget att skratta åt 2: Vi ska föra matdagbok IGEN och känner oss som världens sämsta föräldrar.

Inget att skratta åt 3: Hålet på magen har inte läkt utan läcker fortfarande magvätska och vi fick besked om att operation för att sluta till eländet nu är bokad till 14 mars.

Å vi skrattade hela vägen hem och har inte kunnat sluta. Hela eftermiddagen och kvällen har gått i glädjens tecken kan man säga. Eller glädjens töcken om man så vill.

Ja herregud. Vi har det ju roligt nästan jämt!

Jag måste bara få visa en bild på Signes helt galna hår. Vår dotter har begåvats med ett underbart yvigt rött krull som måste tvättas med balsam. 

Vi är inte vana med hårfagra barn. Så här såg Alvin ut när han var i Signes ålder. Inget balsam där direkt. Varken han eller Signe har någonsin blivit klippta på bilderna...

Jag har skrivit tidigare om att Alvin har tankar på döden och att bli gammal. Med anledning av det skulle jag vilja ge ett boktips. Finns det fler femåringar där ute som behöver prata om livet så gör man det väldigt bra med den här fulfina boken som utgångspunkt.

Alvin gillar bäst tidslinjen där vi kan peka ut var vi alla befinner oss i livet, att han knappt kommit tre steg på vägen medan gamlamormor och gammelmorfar är nästan framme. Det är fina lässtunder men jag börjar nästan grina varje gång. Även jag borde nog prata mer om döden.