Linas liv i limbo

Alla inlägg den 15 december 2013

Av Lina - 15 december 2013 23:51

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog fast att vi då inte behövde köpa något, eftersom vi redan hade allt hemma efter förra året då han också var lucia.


Sedan började tankemaskineriet mala och det stillade sig inte på hela veckan.


Förra året gick Alvin på dagis. Då var det ingen big deal vem som var lucia och inte. Flera killar blev jätteavundsjuka på Alvins alla ljus och han skred stolt fram i tåget, min lilla unge.


I år går han i skolan. Där är det mesta en big deal.


Jag såg framför mig tre scenarier:


1. Alvin kommer till skolan som lucia och ingen höjer på ögonbrynen.

2a. Alvin kommer till skolan som lucia och barnen skrattar åt honom. Han blir ledsen och vill aldrig vara lucia igen.

2b. Alvin kommer till skolan som lucia och barnen skrattar åt honom. Han bryr sig inte om det. Han vill vara lucia och kommer att fortsätta vara det oavsett vad andra tycker om det.


Skulle jag skydda honom mot alternativ 2a och därmed riskera att han aldrig skulle få uppleva alternativ 2b? Skulle jag berätta för honom att det var troligt att kompisarna skulle skratta åt honom och i det säga att det är farligt att sticka ut, att livet bör levas i mittfåran och att han alltid bör grunda sina val i målet att passa in?


Nej. Han måste få vara lucia och själv upptäcka vad det innebär, oavsett om det är bra eller dåligt. Han måste det. För att jag älskar honom.


När jag hämtade på skolan var Alvin i matsalen och åt mellanmål. Han hade lusselinnet utanpå kläderna och sa mellan knäckemackatuggorna att ljuskronan låg kvar i klassrummet. Fröken berättade att de haft en bra dag. De hade både sett på de stora barnens lussetåg i gympahallen och haft ett eget tåg lite spontant i klassrummet. Jag frågade Alvin om det var kul att vara lucia, men innan han hann svara sa en flicka bredvid att han väl inte alls var lucia utan stjärngosse. Då gick fröken in och sa att han visst var lucia, att han hade haft krona på sig och allt. Flickan såg lite fundersam ut men sa inget mer.


Vi hämtade den omtalade kronan i klassrummet och gick mot bilen. Jag tittade på min pojke som gick där vitklädd bredvid mig och frågade igen om det var kul att vara lucia.


- Ja det gick jättebra. Det var ingen som skrattade.

   Jag andades ut, helt obemärkt. Sedan fortsatte Alvin prata.

- Mamma. Vet du vad jag gjorde för att de skulle sluta skratta?

   Knut i magen.

- Nej. Vad gjorde du?

- Jag sa att det var den enda dräkten vi hade och att det var därför jag var lucia.

- Men Alvin, det var ju inte sant. Du valde ju att vara lucia för att du ville det, inte för att du var tvungen.

- Jag vet, men jag måste säga det så att de inte skulle skratta mer.


Vi hämtade Signe på dagis. Alvin ville ta med luciakronan in till sina gamla fröknar, men valde att inte ha den på huvudet.


I bilen på väg till affären fortsatte vi prata.


- Alvin, vad tänker du om att några av barnen skrattade när du var lucia? Varför tror du att de gjorde det?

- Vet inte.

- Tror du kanske att det var för att det inte är så vanligt att vara lucia?

- Jag tror att det kanske var för att de inte visste att killar kan vara lucia. Men det kan dom!

- Ja, jag tror att du har helt rätt Alvin. Jag tror att det var precis så. Att de inte visste att en kille kunde vara lucia och att de först skrattade för att de blev så förvånade. Men nu vet de ju att killar kan vara lucia, att de kan vara precis vad de vill. Och det är ju bra, eller hur?


Han blev tyst, min lilla pojke, och jag valde att prata om annat. Vi pratade om bilar och att mormor inte jobbade kvar på sitt gamla jobb, som vi just körde förbi.


Vi mötte upp Fredric vid mataffären. Alvin krånglade sig ur lucialinnet och vi gick hand i hand mot entrén.


- Alvin. Vad kände du när barnen skrattade åt dig? Kände du att du inte vill vara lucia mer eller vill du vara det ändå?

  Vi stannade av på stegen, jag böjde mig ner och satte mitt ansikte nära det pojkansikte jag älskar mest av alla.

- Nej. Jag vill inte vara lucia mer.


2a. Det var väl det jag visste. Världen är 2a. Även för en sexåring.


Vi gick in i affären, handlade mat, provsmakade salami, småpratade och hade det bra. Alvin verkar obekymrad över det han varit med om och jag är trots allt stolt över både honom och mig själv som inte väjde för det svåra.


Men han vill aldrig vara lucia mer och det gör så ont i mig att jag vill gråta.

ANNONS
Av Lina - 15 december 2013 22:28

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare... 

   TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten.

ANNONS
Av Lina - 15 december 2013 22:02

Lucka #12: Tre kilometers promenad.

Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och preppa glöggtilltugg innan jag gick iväg på tjejknytis hos grannen.)

Lucka #14: Se lucka #15.

Lucka #15: Dagen då jag snällt fick ta igen det jag missat under veckan. 1. Sju kilometer löpning på förmiddagen. 2. Simskola på eftermiddagen 3. Styrkepass hemma på kvällen.


Säg den lucka som varar för alltid...

Tidigare månad - Senare månad
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se