Alvin målade en bild av Signe ikväll och jag måste bara få visa den. Det var grymt svårt att fota av en teckning på mörkgrönt papper, men jag tror att ni ser dem. Navlarna. Bägge två. (Lägg även märke till de markerade ljumskarna. De är visst i fokus i Alvins anatomistudier just nu.)

"Signe har två navlar", sa Alvin, och jag höll med. Så pratade vi om knappen som satt på magen förut. Han kom ihåg den och jag tror att han förstod att Signes andra navel är ett minne av den. Knappen... The button... It became a belly button. 

I övrigt snoras det en hel del här hemma. Så här ungefär.

Ja snorunge är vad hon är, men det fina i (snor)kråksången är att det inte påverkar hennes ätande. Inte alls faktiskt. Ja, inte mer än att hon äter mer snor än vanligt då. Vi är fortfarande helt förundrade över den matglädje som drabbat Signe efter magsjukan från helvetet och knapphålets läkande. Hon äter och njuter av det som aldrig förr och även rapporterna från dagis är positiva. 

Men liten är hon alltjämt, vår Signe. En liten minimänniska. Och bilden nedan gör mig helt full i skratt. Snacka om mini!

Läs och njut!

http://www.konsumentverket.se/Nyheter/Pressmeddelanden/Pressmeddelanden-2012/Skandia-backar---medger-fel-om-barnforsakring/

Livet med små barn är allt bra märkligt. Rent underligt om ni frågar mig.

Plötsligt finner man sig själv ståendes vid diskhon diskandes fingerflottiga DVD-skivor en lördagskväll. Man funderar från och till på hur man bäst gör rent en vit trasmatta från de russin som så ihärdigt trampats in i den. Man suckar bara lite åt att behöva plocka pluttar som ser ut att komma från en kanin, modell större, från golvet efter att dottern vandrat iväg utan blöja. Man ser inget konstigt i att ha en kastrull med kokande tvättrådssnuttetrasor på spisen. Man går förbi ett öppet skåp som borde vara fyllt med hela husets sängkläder, ser att det gapar tomt medan det på golvet framför tronar ett berg av bomull och linne, rynkar lite på pannan och går vidare mot något mer akut. Man rensar ur en leksakslåda och hittar makar och makor till ett otal antal sockar som legat ensamstående i tvättstugan ett bra tag. Man vaknar upp med ett rött mönster på ryggen efter att ha sovit på en napp en hel natt. Man höjer inte ens på ögonbrynen åt att ett naivistiskt blå mönster målats med vaxkrita på de nytvättade fönstren på ovanvåningen.

Och man finner sig själv skrattandes åt följande:

Det var norsken och tysken och Bellman som skulle tävla om vem som kunde kissa längst. Först kissade norsken och han kom tre meter. Sedan kissade tysken och han kom fem meter. Sedan kissade Bellman och dagen efter kunde man läsa i tidningen: ”Gult regn föll över Kina.”

Just nu består mitt liv till väldigt stor del av logistik och väldigt lite av skrivande. Båda barnen är du officiellt dagisbarn två dagar i veckan och så här efter första veckan måste jag säga att det går bra. De sköter sig prima båda två. Det enda som krånglar är deras mammas logistik då och det kan ju inte de göra mycket åt.

Jag vill bara meddela att Signe fick högsta betyg idag. "MVG, 10 poäng av 10 möjliga, bäst i klassen." Så sa han, hennes läkare från neonataltiden som gjorde ettochetthalvtårskontrollen på henne idag. Som han såg det var Signe utvecklingsmässigt framme i biologisk ålder, alltså snart två år. Sedan är hon naturligtvis en väldigt liten tvååring och det kommer att dröja flera år innan hon är hemma vikt- och längdmässigt men det gäller alla barn som är så tidigt födda som Signe. Han såg inga problem med hennes litenhet utan såg att hon tuffar på sakta men säkert på sin kurva.

Ville bara säga det...

För att göra en lång historia kort: Jag har hatat min kamera.

Fastän den är nästan ny. Fastän den är en systemkamera med extra allt, typ. Fastän jag älskade den i början. Trots allt det så har jag avskytt den de senaste månaderna. Varför? För att den bara gett mig brusiga, korniga bilder utan riktig skärpa. Ute, inne, i mörker eller ljus. Det har inte spelat någon roll. Bilderna har blivit fula ändå och jag har inte fattat varför.

Jag är verkligen inget fotoproffs. Jag skulle inte ens kalla mig hobbyfotograf. Nej. Hobbygraf kanske. Eller byfotograf. Jag gillar att fota men kan inte hantverket. Den där fotokursen som jag skulle gå i samband med att jag köpte kameran blir liksom inte av och i väntan på att någon visar mig hur det egentligen går till är det trial and error som gäller. Mest error då den senaste tiden.

Men så idag sprang jag på en man som jag vet fotar mycket och har hållit i fotokurser. Jag beskrev problemet med kameran och på ungefär en sekund hade han listat ut vad bruset och kornigheten berodde på. Kameran var inte trasig som jag befarat, det var en inställning som blivit fel. ISO-talet var för högt. Någon gång i november förra året har någon pillat på kameran och vridit upp ISO-graderna till max och sedan dess har alla bilder blivit mer eller mindre usla. Så usla att jag kommit att hata min kamera, men nu älskar jag den igen. Nu är allt glömt och förlåtet och vi kommer att umgås mer än någonsin framöver. Det lovar jag.

Fast julen 2011 hade jag gärna firat igen. Och morfars 85-årsdag. Och Alvins 5-ärsdag. Och en massa andra dagar som jag velat ha på bild. Men, men… Det är ingen idé att gråta över spilld mjölk.  Det blir man bara sur av.

Våren däremot, den blir man inte sur av. Inte vitsippor heller, eller björkarmas musöron eller Signes plaskande i leriga vattenpölar. Fattar ni hur privilegierad jag är som får bo så här vackert, med så här fina barn? Och som om det inte vore nog så får jag dessutom hänga min tvätt så att den blåser torr ute i friska luften. Man kan ju bli rent lycklig för mindre. 

På tal om kläder förresten…

I och med min nya tjänst på jobbet får jag tillfälle att något oftare än innan frottera mig med människor med aningen högre årsinkomst. Trevliga, hårt arbetande människor som säkerligen förtjänar varenda krona som trillar in på deras lönekonto, inte tu tal om annat, men de tjänar hur som helst en del pengar.

Vad jag kommit att undra efter ett antal månader i dessa sammanhang är följande: Vid vilken medianlön kommer märkeslammullströjan in i bilden? När blir Gant, Polo och Tommy Hilfiger ett måste och är det verkligen snyggt med v-ringad, tunnstickad tröja över smalrandig skjorta på både kvinna och man? Jag är tveksam.

Jag har själv inte kommit upp i tvåtusenkronorströjklassen än, men om jag någon gång gör det så undrar jag hur det kommer att yttra sig. Får jag ett meddelande med lönebeskedet att nu är det dags?! Tar min chef mig åt sidan och säger ”Lina, om vi ska kunna ta dig på allvar fortsatt så måste du tänka över din klädsel. Det måste synas att du tjänar pengar och där jobbar lammullströjan bäst för dig. Köp en sådan, och glöm inte skjortblusen!”

Mja. Mjä. Jag är tveksam. Kanske läge att hålla igen vid nästa lönesamtal, annars kanske man plötsligt står där i en alldeles för varm tröja och funderar över om skjortan ska vara instoppad i byxorna eller inte. 

Ikväll var det kalas för min lilla mamma som firade att hon blivit ett år äldre än hon var vid samma tid förra året. Trevligt. Nu har vi landat hemma igen och jag sitter i soffan och känner mig kubisk. Lika tjock som lång på grund av all god mat. (Och då ska ni ha i åtanke att jag uppmäter hela 176 centimeter i strumplästen. Mycket mat blev det.)

Innan vi åkte iväg till kalajset hastade jag runt mellan klädkammare, badrum och tvättstuga och provande diverse olika plagg för att hitta det som fick mig att se mer smal än tjock ut. Lagom smaltjock liksom. I alla fall inte jättetjock. (Om jag lyckades eller inte låter jag vara osagt.)

När jag däremot valde kläder åt Signe var det precis motsatt effekt som eftersträvades. Hon får gärna se mer tjock än smal ut. Lagom tjocksmal liksom. I alla fall inte jättesmal.  

När det gäller henne tycker jag att jag lyckades riktigt bra ikväll. Och hon ser ut att hålla med. Eller hur?          

Asså va svårt det är att förklara världen och livet i lagom doser för en femåring! Är det någon som förstår vad jag menar? De tänker ju så mycket och frågar så mycket och vill veta så mycket och man vill så klart svara och förklara så gott det går. Men hur gör man det utan att krångla till det för mycket? Jag bara undrar.

Som när femåringen proklamerar att Melker kommer att vara pojke hela livet och att Joel kommer att vara det och pappa och morfar och Anton. Att alla pojkar kommer att vara pojkar hela livet. Då säger man bara ja, jo, det stämmer. Så är det ju. Samtidigt som man tänker att det finns de som liksom föds i fel kropp och inte alls vill vara pojkar fastän de har snopp. Och att det finns flickor som avskyr att få bröst och hellre vill ha testiklar istället. Och att det finns de som då gör slag i saken och byter snoppen mot en snippa, heter Joel ena dagen och Johanna den andra och att de kanske till och med har hunnit gifta sig och få barn innan de ändrar sig och att deras barn då får två mammor istället för en.

Fast det kan man ju inte säga så man säger ja istället och är glad att han fattat att han är en pojke och att han kommer att fortsätta vara det. Förhoppningsvis.

Eller som när femåringen pratar om döden och säger med bestämdhet att man kommer till himlen när man dör. Då säger man också ja samtidigt som man tänker att man kanske borde säga något om karma och nirvana och chansen, alternativt risken, att allt börjar om från början igen eller att allt bara tar slut, blir svart som jord eller grått som aska när döden kommer.

Fast det kan man ju inte säga, så man kör på himlen och är glad att han förstått att livet är tid som går och som en dag, när man är gammal, tar slut. (Att det kan ta slut innan man blir gammal, är inte heller något man fördjupar sig i.)

Häromdagen frågade Alvin varför inte barn kan hamna i fängelse. Jag försökte först med ett kort och gott ”för att dom inte kan det” men kom inte undan med den enkla. Han tänker väldigt mycket på det där med rätt och fel just nu. Att man måste göra vissa saker, samtidigt som man inte får göra andra saker och att polisen kommer och tar dem som gör fel, dumma saker.

Det är uppenbarligen inte helt enkelt att ringa in när polisen kommer och inte. Att de kommer om man inte har säkerhetsbälte är helt klart, fast inte om man bara ska köra in till grannen 50 meter bort för då säger ju mamma att det är okej att åka utan att sätta fast sig. Men kommer polisen om man inte borstar tänderna? Troligen inte. Fast om man slåss, tar saker, sparkas eller slår någon i huvudet med en pinne då kommer de garanterat. Ja då kommer de och sätter en i fängelse.

Fast så var det ju det där med att barn inte kan sitta i fängelse. Så långt har inte jag utvecklat tanken kring vårt rättssamhälle utan jag misstänker att det är förskolan som är boven i just det dramat.

När Alvin tog upp frågan och jag inte lyckades slinga mig sa jag först bara att barn inte får vara i fängelse för att de är för små för det. Att fängelse bara är för vuxna. Fast så kändes det lite för fattigt. Vad händer då med alla barn som blir tagna av polisen för att de slåss, tar saker, sparkas eller slår någon i huvudet med en pinne? Nej, jag fick allt ta och förklara lite mer djupgående hur det fungerade.

Så fann jag mig till slut intrasslad i något slags resonemang kring hur barn kunde bli tagna från sina föräldrar och få bo någon annanstans om de var jätte, jättedumma och när Alvin frågade om de då var tvungna att gå på ett annat dagis så svarade jag ”eeeeh, mja, jo, visst” samtidigt som jag kände mer och mer att det här inte alls blev bra. Alvin såg inte alls nöjd ut med svaret. Mer rädd än nöjd skulle jag säga och jag försökte förgäves backa tillbaka till ursprungsfrågan och bara slå fast att barn ICKE kan hamna i fängelse för barn är barn och de ska bo hos sin mamma och pappa.

Ikväll stod Alvin vid sin säng och sa ”Mamma, vet du vad jag drömde i natt? Vet du vad jag drömde innan jag kom till eran säng? Jag drömde att jag var med Melker och Elvin och så hade vi gjort något dumt och så kom polisen och så skulle jag få bo någon annanstans. Och då, då ville jag säga hej då till Signe.”

Det är då märkvärdigt hur svårt det ska vara att förklara världen och livet i lagom doser för en femåring!