Jag har hört om den, men trodde inte att den skulle drabbar mig. Jag har tänkt på den, men skjutit den ifrån mig. Skolångesten. Börjaskolanångesten. Nu är den här. I full blom.

Hittills har Alvin befunnit sig i en miljö anpassad för 1- till 6-åringar. Nu är han på väg till något helt annat. En jättestor skolgård där det släntrar förbi tolvåringar med smartphones vid örat. Höga klätterställningar och en hel skog som granne. Hälften så många vuxna och dubbelt så många barn. Hur mycket trygghet finns kvar?

Usch. Jag orkar inte ens skriva om det. Är det normalt att känna så här? När går det över?

Aaaaaahhhhh! Jag är på så fruktansvärt dåligt humör att jag måste få skriva av mig lite. Kanske känns det bättre då, om jag får avreagera mig här istället för att gå och önska olycka över en viss småbarnspappa som jag just nu vill släpa genom staden i stortårna.

Alvin älskar att cykla. Han har trampat sig fram på jorden sedan han var två år och kallades för "den lille cyklisten" på sitt första dagis. Jag tror förresten att han bara var 20 månader när han började cykla trehjuling.

Nu har han vuxit så mycket att det är dags att uppgradera sig från 16 till 20 tum och förra helgen gjorde vi det stora misstaget att gå in i en riktig cykelaffär och titta. Big misstake. Huge! Man ser ju olika på saker och ting här i världen, men i alla fall jag tycker att 3000:- är alldeles för mycket för en cykel till en sexåring. Även om den är jättefräck, aluminiumlätt och har tre växlar. Det var med andra ord en väldigt besviken sexåring som promenerade ur affären.

Men - en rådig mor finner naturligtvis på råd, dammsuger begagnatmarknaden och finner en lika fräck, lika lätt och just precis lika växlad cykel, fast ett par år gammal. Pris: 2000:-. Jag mejlar säljaren och informerar om att en sprillans ny cykel kostar 3000:- och att hans pris därmed känns lite högt. Kan 1500:- vara av intresse? "Helt ok!" lyder svaret.

Jag meddelar att vi gärna vill komma och titta på cykeln och får då veta att han är bortrest till fredag. "Då kommer vi gärna på fredag. Säg en tid så kommer vi."

Alvin tittar på bild på cykeln och är spänd av förväntan. Hans alldeles egna cykel med växlar. Och dödskallar. (De där skallarna kunde jag gärna vara utan, men jag har resignerat efter sex års nednötning.)

Så imorse ser jag att jag fått ett mail. "Tyvärr. Igår var det en som köpte cykeln osedd!"

Jag blir så arg att jag nästan vill grina och svarar: "Okej. Då har jag en väldigt ledsen sexåring att ta hand om här. Jag trodde att vi var överens eftersom du accepterat priset. Du kanske ska fundera på att ha ett annat förhållningssätt än bilförsäljarens när du säljer saker till barn."

Just idag hatar jag konsumtionssamhället mer än vanligt. Min första tanke blir att vi väl får köpa den där svindyra cykeln ändå. Vår ekonomi skulle inte gå under av det, inte på långa vägar, men så tänker jag ett varv till och känner att jag vägrar! Det är sjukt hur mycket pengar vi förväntas lägga på barnen. Vad sänder vi för signaler till våra barn när allt vi köper ska vara sprillans och tipptopp och exklusivt? Vad sänder vi för signaler till varandra? Hur skruvar vi inte upp tonen familjer emellan när alla ska ha egen gigantisk studsmatta, barnkalas på lekpalats och en dator per familjemedlem?

Nä jag vägrar! Då får Alvin hellre vara ledsen en liten stund, för sånt är livet. Man får inte allt man vill ha på stört och det är förbjudet att släpa småbarnspappor genom städer i stortårna.

I närheten av Alvins dagis finns en liten närbutik/godisaffär/pizzeria. Vi handlar aldrig i den där affären. Inte vi, men Alvin.

Några lördagar har han fått en peng i handen och sedan gått in för att handla något gott. Helt på egen hand. Att sitta kvar där i bilen och se honom gå in, vänta och sedan se honom komma ut igen är en sällsam upplevelse.

Först förväntan och allvaret, upprymdheten. Jag frågar om han vill att jag ska gå med och han säger bestämt nej. Han vill gå ensam, allt är tydligt på den punkten. Slanten hårt knuten i handen. Han går mot dörrarna och slänger en blick tillbaka mot mig, kollar att jag är där, ler med pirret surrande i läpparna och försvinner sedan in i butiken. Jag sitter där jag sitter, kollar på klockan, tycker att det kanske gått lite väl lång tid och undrar hur det går. Är personen i kassan snäll mot honom? Tänk om han blir lurad. Tänk om det är stora barn där inne som är dumma och tar hans pengar. Borde jag gå in? Nog har det gått väldigt lång tid nu. Ska jag gå in?

Men så kommer han ut. Ett ansikte som lyser som solen. Han småspringen mot bilen, viftar med lakritsklubba och hockeypulver i nävarna. Skatter som han erövrat på egen hand, utan hjälp från någon. Han kommer in i bilen, visar vad han köpt och jag vill veta allt. Vad sa han? Hur gick det? Vad valde han mellan? Jag får en fåordig redogörelse, utan fördjupningar eller utsvävningar. Som om det vore världens mest självklara sak att han handlar lördagsgodis på egen hand. "På slutet, då sa jag tack. Och så sa jag hej då."

Full pott. Alla rätt. Mission accomplished.

Min stora, fina, djärva pojke. Till hösten börjar han skolan. Han växer upp och ifrån. Precis som sig bör. Nu gäller det bara för mig att sitta kvar i bilen...

Vi sitter och glanar på "Dansbandsveckan i Malung" på SVT och jag tänker att jag önskar att jag vore en dansbandare. I'm a dancebander, yes I am! Alla verkar så glada och okomplicerade och nöjda med det lilla. De tycker att musiken är så bra. De tycker att människorna är så härliga. De tycker att korven smakar så gott. De tycker att buggen är så svängig och tryckaren gnussig. Dansbandsveckor och färjekryssningar är det bästa som finns och man kan lyssna på sitt favoritdansband hur många gånger som helst.

Nu får ni inte tro att jag raljerar, för det gör jag verkligen inte. Dansband är bland det värsta jag vet, men jag önskar att jag älskade det. Jag kan även önska att jag vore tondöv. Att jag kunde tycka att all musik var härlig och alla framträdanden fina. Istället är jag en fruktansvärd musiksnobb. Om det inte är tonsäkerheten det är fel på så är det betoningen eller vibratot. Lisa Ekdahls nasala stämma gör mig galen. Olle Ljungströms falsksång skär i öronen på mig. Shirley Clamps utomjordiska vibrato gör mig lätt illamående. Ulf Lundells släpiga uttal irriterar mig. Sofia Karlssons rullande r och övertydliga artikulation stör mig. Håkan Hellströms gapsång är obegriplig.

Ja, ni hör ju. Jag borde straffas med en veckas tvångsarbete i korvkiosken i Malung, mitt under brinnande dansbandsinferno.

Mäh! Jag som ville skriva idag och så somnade jag med Signe och Mamma Mu och nu är klockan alldeles för mycket. Jag får nöja mig med att skicka med ett favoritcitat som jag hade glömt bort men blev påmind om på nytt idag. Kloka Tomas Sjödin:

"Man behöver inte räcka till. Det räcker att man finns till. Allt annat är bonus."

(Om du får möjlighet - lyssna på hans vinterprat i P1.)

Jag fick ett lite udda meddelande på mitt mobilsvar häromdagen. Ett meddelande som jag inte agerat på än eftersom jag inte riktigt vet vad det innebär.

Det var vår sköterska på BVC som ringde för att berätta att Signes läkare på sjukhuset skickat ett meddelande om att han ville ha en vikt och längd på Signe under april och om han inte hann de så fick de gärna hjälpa till med det. Eeeeh... Okej, nu är maj snart här och han hann uppenbarligen inte, ska vi ner till BVC då? Jag antar att läkaren vill ha uppgifterna för att kunna fundera över det där med tillväxthormoner, om det kan vara aktuellt för Signe eller inte.

Och som vanligt får jag en klump i magen när allt som handlar om Signes storlek kommer på tal. Jag vill bara springa in i en garderob, slå händerna för öronen och komma ut igen när hon blivit så stor och stark att ingen kan säga något annat än att hon är just stor och stark.

Men så funkar det ju inte riktigt. Jag får bara ta och komma över mig själv och göra det. Åka ner till BVC och låta lilla Pippi-Lotta stiga upp på vågen. Men bara jag tänker på hur de där siffrorna kommer att rulla fram och tillbaka innan de slutligen stannar, får jag ett tryck över bröstet. Trots att jag är både stor och stark så blir jag i det läget så oändligt liten, så ynklig och glaslikt skör.

Men jag ska göra det. Jag ska. Men kanske inte innan april är över.

Hej där bitande vinterkyla. Jag vill bara meddela att jag hängt undan vinterjackorna idag. Jag har packat ner vinterskorna och gjort rum för vårigare utstyrslar. Se det som en pik, en tydlig hint om att det äntligen är dags att dra vidare mot nya breddgrader. Ungefär som när du har gäster som stannar alldeles för länge in på nattkröken och du börjar plocka undan disken och borsta tänderna för att de ska fatta att det är dags att lyfta på häcken och ge sig iväg.

Jag fattar att du är lite stel i lederna och förmodligen reser dig upp med ett suckande "å hej" nu när du varit stilla så länge, men det kan inte hjälpas - du måste iväg.

Alltså: Tack för den här tiden. Det var härligt med lite snö och så, men nu är det dags att gå vidare. Stick och kyl ner någon annan! Vi ses i november igen. Tja!

Den har dagen har verkligen varit grym, i ordets allra mest positiva bemärkelse. Det blev dagen när solen bestämde sig för att börja värma på riktigt igen. Dagen när vi kunde äta frukost i solstolar vid husgaveln medan barnen lekte och kivades om vartannat runtomkring oss. Det blev dagen när jag sprang tre kilometer med P1 i hörlurarna utan att bli trött, drabbades av övermod och bestämde mig för att springa ett milslångt lopp i augusti. (Det borde funka även för en medgångslöperska som arkiverar springskorna när höstregnet kommer.) Det blev dagen när Alvin lekte med en kompis, klättrade i trädkoja och rev sina byxor sönder och samman medan vi andra åkte och köpte 750 liter jord, gödsel och mull, blommor, frön, sättpotatis och en rosa sprayflaska, bara för att Signe tyckte att den var fin. Det blev dagen när jag fick promenera hem i det fina vädret från lekkompisen eftersom jag inte fick plats i bilen med alla blommor. Dagen när penséerna äntligen fick breda ut sig i utekrukorna och vi åt tre olika sorters rester från veckan som gått till middag. Det blev dagen när jag kunde ligga på altanen och läsa en bok tills den fula fleecetröjan inte kunde hålla kvällskylan borta längre. Dagen när Alvin skjutsade runt Signe på trehjulingens flak i sådan fart att hon tjöt av skratt och vi fick tjata på dem att komma in till kvällsmaten. Det blev dagen när jag kunde fortsätta läsa raklång i soffan när barnen kvällsduschande och Signe sedan satte sig på min mage med sitt fuktiga hår i stora lockar runt ansiktet och sjöng "Ja må hon leva!" och utbringade ett fyrfaldigt leve för alla i familjen. Dagen då lilla spöket Laban inte fick prata till punkt innan John Blund tog över och sist men inte minst, dagen då jag skrev ett blogginlägg där alla meningar började på bokstaven d.