Direktlänk till inlägg 16 mars 2012

Postoperativ oro

Av Lina - 16 mars 2012 21:28

Oro. Jag orkar inte med mer oro. Jag kan inte andas för all oro som fyller mitt bröst. Kan det inte räcka nu? Kan inte allt bara bli vanligt igen? Eller, är detta vårt vanligt? Är oro mitt nya normaltillstånd?

Signe har ont, hon har feber sedan igår kväll och hon vill nästan inte äta. Denna lilla, lilla kropp i smärta, feber och svält och jag kan inte andas. Sköterskan och läkaren på sjukhuset tycker att vi ska avvakta. Febern är inte skyhög och Signe är ändå vid relativt gott mod. Hon äter några smulor och dricker små munnar. Området runt operationssåret ser inte infekterat ut och hon svarar på den febernedsättande medicinen. Det är alltså inte akut men när jag ringer sjukvårdsrådgivningen tycker de ändå att vi ska åka in till akutmottagningen. ”Hon är ju så tidigt född.”

Så är det alltid när vi har kontakt med dem. Så fort de får veta att hon är extremprematur ändras tonläget och man liksom hör genom telefonluren hur de drar på sig silkesvantarna. ”Här gäller det att vara försiktig och ta det säkra före det osäkra.” Det har lett till flera besök på akuten som i efterhand visat sig helt onödiga och därför drar jag mig för att följa deras råd fullt ut. Akutmottagningar i influensa- och vattenkoppstider är trots allt inget att leka med. Vi tar timme för timme och håller koll på det lilla grynet. Sticker febern iväg eller om operationsområdet ändrar färg åker vi in.

Men det där med maten… Det kan ingen akutmottagning eller medicin i världen hjälpa oss med. Nu har hon inte ätit ordentligt på många dagar och jag får för mig att hon liksom smälter bort framför ögonen på mig. Hon har ju inget att ta av. Hon har verkligen inget att ta av.

Lilla, fina Signe. Bli frisk, må bra, ät, drick och var glad. Snälla. Snälla. Snälla.

Allmänt

Dela

vicki

16 mars 2012 21:48

följt din blogg ett tag och säger andas. lita på din egen magkänsla, lita på din fina dotter, hon kommer att fixa detta. Har själv ett funktionshinder o vet hur läkare o sjukvårdspersonalen är, de vill så väl att det blir fel, de läser i sina böcker o håller sig till sina teorier, o ändå blir det så ofta fel, mig ville de ha på skenor på varenda led, dessa hamnade som tur var i soptunnan hemma då de var rent livsfarliga att röra sig i, sjukvårdspersonalen pratade om felställningar o nedsatt rörelseförmåga etc.. etc.. av att de inte användes, själv tittar jag istället upp på bronsmedaljen från paralympics o tackar mina föräldrar för att de lät mig leva mitt liv istället för det liv sjukvården ville, att de trodde på sina teorier o att de trodde på mig. Så fortsätt tro på Signe det förtjänar hon o det förtjänar ni.

Lina

17 mars 2012 10:31

Åh nu sitter jag här och grinar. Tack för dina ord. De betyder mycket. Heja dig och heja dina föräldrar!

Anna

16 mars 2012 23:46

Jag har verkligen tänkt på er jättemycket och undrat hur det var med Signe efter operationen. Det här var ju inte alls de goda nyheter jag hade hoppats på. Ju. Håll koll och det är bättre att åka in för tidigt än för sent... Maten är sekundär just nu, bara hon blir frisk så kommer hon igång igen. Det lovar jag. Å det bestämdaste. Tills dess - kramar och tankar!

http://fridafilur.blogspot.com

Lisa

17 mars 2012 16:16

Lina Lina, nu är det bara ett fotspår i sanden - Han bär er - glöm inte det!!! Signe = seger, visst var det så? Hon är starkare än vad ni kan ana - hon fixar detta också! Kram kram kram kram kram....

jessica

17 mars 2012 20:00

Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att hon mår bättre idag.
Tänker på er.

Maria

17 mars 2012 22:15

Åh vad jobbigt det är när de små smalisarna inte äter :-( Men, hon kommer att göra det när efteroperationsdyningarna har lagt sig! Hon är ju en frisk och glad liten tjej som faktiskt gillar att äta nuförtiden!!! Vi har en liten kille som har ätit jättedåligt efter alla sina operationer (han har läpp- käk- och gomspalt) och han är smal som ett streck för att han är så dålig på att äta generellt sett... nu har han varit sjuk nån vecka och knappt ätit nåt och då blir jag såååå orolig. Men, idag! Då satte han glatt i sig en hel tallrik gröt till frukost och tre mackor till elvafikat :-D (och sen visserligen inte så mycket mer under resten av dagen, men ändå!) Efter alla operationer har det tagit några dagar för honom att komma igång med maten och jag har varje gång varit superstressad för att sjukvårdspersonalen har koll på vartenda litet gram och ml som han får i sig. Men, jag försöker tänka att det inte spelar så stor roll med en sked extra eller inte. För huvudsaken är att de är glada och friska och pigga. Dom äter när dom blir hungriga! När man har feber och är trött efter en operation så är det såklart inte så roligt att äta kan man tänka sig. Så, jag säger som Vicki ovan, fortsätt tro på er lilla Signe och tro på er själva. Det här funkar!!!! Stor kram till er!!!

Två goda jular

Kommentarer (2)

Av Lina - 24 december 2013 22:38

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande. ................................... Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Stukad Lucia

Kommentarer (8)

Av Lina - 15 december 2013 23:51

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

Summan som sprang iväg

Kommentarer (0)

Av Lina - 15 december 2013 22:28

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare... TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucköppning med vissa luckor

Kommentarer (0)

Av Lina - 15 december 2013 22:02

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...