All inclusive alltså. Vilken grej.

Jag har aldrig rest på det sättet innan och jag vet att det här är på sin plats att säga något i stil med:

”Det är klart att jag egentligen skulle ha velat bo inackorderad i ett luftigt rum med himmelsäng hos en gammal spansk dam som inte pratar ett ord engelska, men som dansat flamenco som ung och som bara lagar paella och tapas till middag. Och om jag fick välja så hade jag så klart helst druckit spanskt vin serverat i lerkrus till den där paellan istället för Cola i okrossbara plastglas. Och om livet såg lite annorlunda ut så hade vi tagit oss mer utanför hotellområdet och insupit det riktiga Spanien, kastat tomater på varandra och fäktats med tjurar och så… Men nu har vi ju barnen och för deras skull så är det ju bra med all inclusive såatteee….

Men ser ni, jag tänker inte säga så för den där tanten med sin paella är inget för mig just nu och tjurfäktning kan kvitta och Spanien i all ära men det jag vill insupa mest på min semester är solen, min man och mina barn. Att bara få vara, utan ansträngning, utan planering, utan avancerad logisktik, det var vad jag ville på min semester och det fick jag. All inclusive.

Vi har haft det så bra. Så fantastiskt bra och jag kan bara ångra en enda sak: Att vi inte rest tidigare.

(Det vedervärdiga frosseriet och slöseriet som är all inclusive-konceptets baksida skelar jag för just nu och tänker att en vecka är ingen vecka och att mina barn kommer att fatta att halvätet och halvurdrycket och obegränsat inte är det verkliga livet utan mer av en låtsasvärld som vi hastigt får besöka.)

Där vi bodde fanns det sju (7!) pooler och runt dem häckade några få svenskar, en hel del spanjorer, mängder av engelsmän, en och annat tysk och drivor av italienare. Och visst kunde man ana på badbyxornas storlek varifrån folk kom (större byxa ju nordligare breddgrad gällde både män och kvinnor, med undantag för tysken med sina obligatoriska speedos,) men det jag slogs mest av den här semestern var ändå hur lika alla var. Hur lika vi är och hur svårt det är att skilja oss åt i den europeiska småbarnsföräldramedelklass som hotellgästerna utgjorde något slags tvärsnitt över.

Mjuka, putande mammamagar med bristningar. Barnvagnar med extra allt för bästa komfort och säkerhet. Armpuffar och simringar och flytdynor. Solskyddsfaktor 50 på len babyhud. UV-dräkter över knubbiga barnmagar. Solhattar och stråhattar och solglasögon. Uppblåsbara båtar, djur och madrasser. Plask i småbarnspoolen. Att lära ut den svåra konsten att dela med sig av spade, spann och vattenkanna. Hello Kitty, Blixten McQueen, Dora, Svamp-Bob, Barbie och Spiderman. Glass och pommes frites. Pocketböcker, läsplattor och smarta telefoner. Hur pappaläppar pruttar på mjuka barnmagar. Hur barnskratt kiknar. Hur mammaröster manar att inte springa vid den hala poolkanten. Hur mynt läggs i femåringshänder efter femåringstjat om ännu en omgång bilspel i spelhuset. Foppatofflor, flip-flops och sandaler. 

Man kan tycka att det är tråkigt och ensidig och enahanda och enkelspårigt men jag blir rörd. Jag ligger på min solbädd där i vår parallella all inclusive-värld, ser mig omkring och tänker att det är vackert och att läppars pruttande mot mjuk barnmage låter likadant på alla språk. 

Vår lilla matkrånglerska är känslig för olika konsistenser. Hon petar och känner och vill inte ha för varm, för kall eller för tjock mat. Det får inte vara klistrigt som gröt, inte krämigt som tjock yoghurt, inte fett som mjukost och inte kallt som glass. På ett sätt så roar det mig eftersom hon ratar just allt det som doktorn här i Sverige föreslog att vi skulle prova för att väcka matintresset till liv. (Så här gick det till.)

Hur som helst så har inte Signe varit särskilt intresserad av glass. De flesta barn är som bekant galna i det men enligt Signe är det för suspekt, för oberäkneligt, och framför allt för kallt. För att komma tillrätta med detta avvikande beteende har vi nu varit iväg på en veckas intensivträning. All inclusive.

Dagligt nötande med skedar i alla regnbågens färger har nu äntligen gett resultat. Signe äter glass, eller ”gass” som hon själv säger, och tycker att det är riktigt gott. Hon vräker inte i sig direkt, viss skepsis håller i sig och hon vill gärna vänta tills ”gassen” är riktigt mjuk, men hon äter och smackar och tycker att det är gott.

Man kan säga att hela familjen har varit engagerad i träningen och jag, Fredric och Alvin har avlöst varandra i detta maraton i glassätande som blev vår semester. Vad gör man inte för den goda sakens skull liksom och det gav verkligen resultat. (Vissa mer önskvärda än andra.)

Jag skulle särskilt vilja lyfta fram Alvins insats som varit djupt imponerande. Han har så att säga varit ett föredömligt föredöme för sin lillasyster i glassätandes ädla konst och har inte väjt för vare sig bägare, pinne eller strut. Vanilj, jordgubb, choklad… Ingen smak har varit honom övermäktig och Signe har kunnat se och lära av den bäste.

Så satt vi där i solgasset alla fyra och åt gass, eller förlåt, jag menar glass.

Åter efter en vecka i sol, värme och sorglöshet kan jag bara konstatera att det var just vad jag behövde. Just det här. 

Min utsikt under veckan har i stora drag sett ut så här:

Man kan ha det värre. Sannerligen. 

Vi har nu återigen gått in i jubileernas tidevarv. Det blir visst så varje maj och juni numer. I år är det tvåårsjubileum som firas. I maj var det två år sedan vattnet gick. Idag är det två år sedan jag startade bloggen. Om knappt två veckor fyller Signe två år.

Men vänta nu! Vi firar ju ettårsjubileum också. I mitten på juni är det ett år sedan vi började med sondavvänjningen med hjälp av teamet i Graz. Juli är det ett år sedan vi matade i knappen för sista gången. I november är det ett år sedan vi tog bort knappen.

Så mycket att minnas. Så mycket att fira. Och så en del att vara ledsen över.

För er som inte hängt med hela vägen från början så lät det så här då…

Jag läser vad jag själv skrivit och tänker att jag var en annan då. Att livet var ett annat. Så mycket vatten har runnit under så många broar sedan dess, jag har mött så många människor, upplevt så mycket och känt så starkt att jag omöjligt kunnat komma ut i samma skick och fason på andra sidan. Jag säger inte att jag har blivit bättre, men kanske lite klokare, fast också bittrare, något segare och betydligt krassare och så mycket, mycket blödigare. Herreguuuuud! Jag lipar för allt nu för tiden. Jag som aldrig vattnat varken TV-soffor, biostolar eller bokblad med tårar får nu för tiden en klump i halsen när jag ser på Let’s dance. 

Så kan det gå. Så kan det bli. Sån’t är livet och det är bara att hänga med.

Nämen det här var väl upplyftande läsning.

Risken är liten, liten, pytteliten även om den förhöjs sex gånger om. Men ändå... Hu! Jag ska sluta läsa seriösa dagstidningar och lyssna på P1. Nu är det Damernas värld och Mix Megapol som gäller. Lättsamt ska det vara, lättsamt och utan eftertanke. Så får det bli. 

Idag blev Signe så vansinnig på Fredric när han inte serverade henne mat tillräckligt snabbt att hon höll på att gå upp i atomer. Enligt makens utsago var hon i det närmaste otröstlig när lunchen väl var serverad och att sleva in mat i det gapande gapet var omöjligt. Han fick istället ägna en kvart åt att lugna ner henne, allt medan maten kallnade, för att överhuvudtaget kunna få in henne något.

När hon väl var utfordrad återgick allt till det normala. Eller, förresten… Alltihop var väl normalt nu när jag tänker efter. Barn blir arga när de är hungriga. Barn blir arga när de inte får mat. Barn blir arga när de inte får äta när de själva tänkt sig. Signe med. Helt normalt. Äntligen.

Att fånga en kalasfin unge på en vettig bild är svårt. Att fånga två är stört omöjligt.

Klart man blir trött liksom...

Ikväll tänker jag på att det är två år sedan vattnet gick. Det är två år sedan jag blödande och läckande som ett vattensåll åkte in till förlossningen och tänkte och kände att ”nu, nu är det över.” Vid den här tiden för två år sedan låg jag förmodligen i ett litet rum på sjukhuset och försökte ta in orden ”än så länge” som doktorn yttrat över det faktum att vi såg hjärtslag på monitorn under ultraljudet.

Jag minns lukter, dämpad belysning, sköterskans klapp på armen och hur mina ögon först var helt torra för att sedan svämma över alla breddar.