Imorse vaknade jag med en kvävande känsla av upprepning. Allt är samma. Samma väggar, samma säng, samma draperier, samma hasande steg i korridoren, samma piller, samma vattenkanna, samma stålsättning inför varje besök på samma toalett, samma ändlösa stirrande på och analyserande av samma tröttsamma binda (”är det mer blod eller mindre, är det mer vatten idag än igår”), samma ihärdiga röster i samma huvud med samma maning till lugn (”det är okej, det kommer att läcka vatten tills barnet är ute, blod är ett otroligt effektivt färgämne, det är aldrig så mycket som det ser ut att vara, det går bra”), samma termometer i samma rumpa, samma avsaknad av feber, samma parfymfria tvål, samma sterila doft från landstingets handduk, samma fil och samma bröd, samma kaffe och samma juice, samma morgon-TV och samma tjat om kommande prinsessbröllop, samma dator och samma bok som jag aldrig tycks komma igenom, trots oceaner av tid, samma blå klädsel på barnmorskan som trots att det är ett annat namn på namnbrickan idag är samma, samma, samma. Samma svårigheter att hitta barnets hjärtljud vid CTG och samma tröttsamma förklaring; ”det är inte lätt att hitta rätt när de är så små”, samma lust att slunga ord som piskrapp ”jag vet att den är liten, jag vet, jag vet, jag vet!”, samma lättnad när kurvan ser bra ut, bebisen tycks trots sin ynkliga litenhet må bra, samma slummer, samma samtal i samma mobil, samma besked ”allt är lugnt, det är bara att vänta och se, en dag i taget”, samma matbricka och samma tallrik med samma tjockhet över samma sås, samma skrik från de nyfödda i rummen intill, samma trötta uppsyn från nyförlösa mödrar, samma id-band runt handleden, samma längtan, samma saknad, samma oro, samma hopp, samma hopplöshet, samma skräck, samma önskan…

Om jag skulle försöka ändra på något. Om jag slapp samma rumpa kanske… Ta tempen i någon annans rumpa, skulle det göra dagen mer varierad och kanske mer uthärdlig? Kanske inte. Hur som helst så händer de mest omtumlande saker här ibland. Imorse ryckte jag till som i förskräckelse när jag öppnade den lilla portionsförpackningen med äpplemos som jag brukar ta till mina flingor. Bestört stirrade jag ner i behållaren och kunde först inte förstå vad det var jag såg. Äpplemoset var rött. Hur var det möjligt? Äpplemos är beigt och det är alltid äpplemos som serveras till frukost här. Sakta men säkert gick sanningen upp för mig. De hade bytt till jordgubbssylt. Helt utan förvarning hade personalen ändrat innehållet i frukostbuffén. Jag visste först inte vad jag skulle göra med den geléaktiga massan. Jag satt och tittade på den en stund innan jag fattade mitt beslut: "Idag tar jag jordgubbssylt på flingorna". Man måste våga leva lite.

I övrigt så lever jag i mjölredningens Mecka. All mat är tjock. Såsen är tjock, soppan och stuvningen lika så. Kocken spelar dag in och dag ut klistrighetens lov, och han gör det med bravur. Ingen annanstans blir brunsåsen så dallrig eller blomkålssoppan så fast. Svampstuvningen fastnar resolut på tallriken och i efterdyningarna av den stabbiga måltiden kliver efterrätten in i form av kräm helt uppfylld av potatismjöl. Snacka om att vara konsekvent i sitt värv. Heja kocken!

Avdelning 315. Ett hav av blod och kaffe, handsprit och dropp, barnbeck, bröstmjölk, dricksvatten och fil, duschvatten och flytningar, tjock sås och sorgetår, slemproppar, barnkräka, glidslem och parfymfri tvål, fostervatten, glädjetårar, tjock soppa, mjölkersättning och medikament.

God simtur.

Usch. Idag var ingen bra dag på rummet. Jag vaknade av febril aktivitet kring granne ett. Blödning och smärtande sammandragningar. Hon ”firar” sex veckor som inneliggande idag men är fortfarande bara i vecka 29 och vill inte ha ut sitt lilla barn än. Man avvaktar just nu men hon säger själv att hon redan bestämt sig för att det inte blir någon förlossning idag. Rätt tänkt!

Granne två rullades just iväg till specialförlossningen där hon ska ligga fastande med konstant övervakning över barnets hjärtljud. Hon är bara i vecka 25 men både hennes och barnets hälsa svajar och det handlar förmodligen bara om dagar eller timmar nu innan den lille kommit till världen.  Hemma väntar en storasyster som också kom i förtid och man kan undra hur livet kan vara så grymt att det låter föräldrarna drabbas av samma öde två gånger om.

Barn som kommer så tidigt som före den 29:e graviditetsveckan räknas som extrema prematurer och man kan säga att så små bebisar blir svårt sjuka bara av att födas. Den första tiden efter förlossningen måste de få hjälp med i stort sett alla livsviktiga funktioner. De har ju inte fått tid att förbereda sig ordenligt för livet utanför livmodern. Lungorna är inte färdigutvecklade och de behöver hjälp att andas. Även tarmarna kan skapa problem och så har den pyttelilla bebisen så klart svårt att hålla värmen. Det finns ju inget underhudsfett. Huden är nästan genomskinlig. Hjärnan och nervsystemet är under stark utveckling och därmed mycket känsliga. Risken för hjärnblödningar är stor, även om en sådan inte behöver betyda någon permanent skada eftersom ett så litet barns hjärna har en fantastisk förmåga till självläkning. Den för tidigt födda bebisen är mycket känslig mot infektioner och kan även få problem med synen eftersom de tunna blodkärlen i näthinnan inte vuxit klart. Detta till trots klarar sig många barn utan bestående allvarliga skador. Många av dem får förkylningsastma och har kvar sin infektionskänslighet. Problemen växer ofta bort, men det kanske inte är just de för tidigt födda som blir elitgymnaster eller fridykare. Även problem som ADHD, DAMP och liknande tillstånd är vanligare hos denna grupp av barn, men även det kan ordna upp sig med tiden.  Nu vill jag inte på något sätt förringa riskerna, men jag måste få hålla fast vid att vi, trots oddsen, kan klara oss igenom detta med både hälsan och förståndet i behåll. Jag är medveten om att vi balanserar på en knivsegg. Himmel eller helvete…

Idag var det två veckor sedan jag lades in. Tiden går otroligt långsamt på samma gång som den går fort på något märkligt sätt. Det känns som om det var evigheter sedan jag var hemma, samtidigt som det inte känns som så längesedan jag likt en vattenspridare markerade vägen från bilen till specialförlossningen. Känslorna är blandade. Jag är två veckor närmare mitt ofödda barn men två veckor längre bort från barnet hemma. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket.

På tal om barn förresten… Jag var ute på Facebook igår och såg då en annons för någon slags lådbil. Jag minns inte den exakta formuleringen som skulle sälja denna röda racer, men det var något i stil med ”Häftigt vrålåk för barn upp till 100 kilo!”. Herregud, vad är det för barn vi pratar om här egentligen?! Är det en tre- eller femåring på hundra pannor och vilken vettig människa släpper iväg en sådan unge i lådbil? Barnet är förmodligen så påverkat av sin fetma att det knappt klarar att ta sig fram på sina egna ben. Hur ska det då kunna manövrera ett fordon som går under epitetet ”vrålåk”? För det finns väl inga pappor där ute som tänder på idén om en lådbil för både far och son.  Nej, det vore ju patetiskt. Det måste vara de obesita ynglingarna som är målgruppen.

Duken med korsstygnsbroderi är färdigt. Livet känns tomt på något sätt. Min syster har lovat att ge sig ut på jakt efter något nytt att brodera på och min mamma har ställt in sig på att jag ska lära mig sticka. Jag säger bara en sak: Utan sjukdom och elände vore handarbetesbranschen död. Jag har två medpatienter på rummet. En av dem virkar och en stickar. Härom kvällen när jag satt och broderade på min duk, granne ett stickade på sin bebismössa och granne två virkade på en barnklänning brast vi ut i skratt alla tre. Vi konstaterade att det bara var katrinplommonjuicen och de finska pinnarna som fattades så hade vi befunnit oss på hemmet. Men det är något visst med det där att sysselsätta händerna och att skapa något. Det är rogivande på något sätt och dessutom är det en riktig tidsslukare, vilket behövs här.

Granne två har högt blodtryck och är ordinerad strikt vila. Tidigare idag var barnmorskan inte nöjd med trycket och gjorde allt i sin makt för att få bukt med det. När medicinen inte tog riktigt som hon ville frågade hon min granne om det inte var så att hon möjligen blev stressad av att virka… Hur lugnt kan man ta det egentligen utan att vara sänkt i koma hela dagen? Fast det är klart, en väninna till min mamma som väntade sitt första barn 1979 fick högt blodtryck och blev även hon ordinerad strikt vila… ensam i ett mörkt och tyst rum. Det är sant! Hon fick inte läsa, inte tala med någon, ingenting. Jag antar att hon fick äta, men med en sådan extrem inställning borde man väl ha kunnat krydda ordinationen med dropp eller möjligen sondmatning. Hon fick ligga på rummet i över en vecka. Där låg hon, 21 år gammal och grät. Metoden mörkt rum, tystnad och ensamhet känns liksom igen, från typ Guantanamo.

För ett tag sedan pratade jag och min mamma om att vi haft sådan tur som inte varit så mycket sjuka i våra liv. Jag har en syster som spenderat ett otal antal dagar och nätter på sjukhus och det har många gånger känts orättvist att jag varit så förskonad. Min enda sjukhusvistelse består i de dagar jag låg kvar på BB efter att vår son fötts, och det räknas väl knappt. Jag tror att jag efter det samtalet glömde knacka i trä, kissa över axeln, cykla tre varv eller vad det nu är man gör för att hindra gamla tanter från att säga "Man ska aldrig säga aldrig".

Strax efter att jag och mamma pratat om vår lyckliga lott fick jag ont i ryggen. Jag har haft besvär från och till i några år men det har inte varit värre än att jag kunnat häva det med lite sjukgymnastik. Den här gången blev det bara värre och värre och en fredag i mars hade jag så ont att jag hade svårt att klara av min arbetsdag. Vid lunchbordet kämpade jag för att hitta någon slags sittställning som inte kändes tortyrlik när jag plötsligt kände hur det liksom knäppte till i underlivet. Jag hastade in på toaletten och upptäckte till min förfäran att trosorna var fulla av vad som såg ut att vara blod och vatten. ”Nej, nej, nej, nej…” Jag hade just gått in i vecka tolv, samma graviditetsvecka som en vän till mig fått missfall i bara några månader tidigare. Fylld av insikten att samma sak nu höll på att drabba mig ringde jag Fredric (”Vi möts på gynakuten”) och mamma (”Du måste hämta Alvin på dagis”) och satt sedan rådvill på mitt kontor och undrade hur jag skulle ta mig till sjukhuset. Jag hade ju inte berättat för någon att jag var gravid. (Nu i efterhand kan man ju undra varför det var viktigt att hålla på den sekretessen där och då.) Just när jag börjat överge den första tanken; att köra till akuten själv, kom arbetskamraten som nu varit bordsgranne med min övergivna soppa en bra stund och undrade om jag behövde hjälp med något. Den frågan har nog aldrig känts mer relevant och jag upplöstes i ett salt regn av tårar. På något sätt fick min rådiga kollega skrapat ihop mig till en någorlunda sammanhängande pöl och ledsagat mig ut till hennes bil.

Väl inne på gynakuten blev väntan lång. Jag stirrade på de gröna plaststolarna innanför entrédörrarna och insåg att det var samma stolar som min vän och hennes man suttit på i väntan på att läkaren sakta skulle konstatera att hennes livmoder nu var tom på liv.

Nästan fyra timmar senare klättrade jag med möda upp i en annan stol. Gynstolen blev till ett berg att bestiga i och med smärtan som strålade ut från ryggen ner i benet. Väl där kände jag hur vätska sipprade ur mig och upplevde det som om det var livet självt jag tömdes på. Jag höll Fredric i handen och stålsatte mig inför det besked som jag visste skulle komma; det var över. Skärmen med den suddiga ultraljudsbilden vinklades upp mot mig och läkaren satt först helt tyst. Jag slutade andas. Så sa hon till slut: ”Där ser vi den lilla bebisen och där ser ni ett hjärta som slår.” Det var obegripligt. Helt ofattbart. Där och då förlorade allt annat innebörd och det var bara det här lilla livets vilja att faktiskt leva som betydde något. Jag fick ingen förklaring till blodflödet. Det såg ut att vara gott om fostervatten och man skickade hem mig utan några som helst löften. Det kunde vara ett pågående missfall, eller så var det inte det. Tiden fick utvisa.

Dagarna gick och blödningarna minskade i omfattning. Det gjorde däremot inte smärtan från ryggen. På måndagen svimmade jag i vårt kök. Fredric satt i soffan och såg bestört hur jag plötsligt föll rakt bakåt som en fura. Jag antar att han ropade ”Timber!” så där som råbarkade lumberjacks gör, innan han rusade fram till mig. Jag vaknade i alla fall till av att han ruskade om mig och sa ”Men Lina. Vad gör du?” Ja det kan man ju undra… På onsdagen lyckades jag genom ålning medelst hasning ta mig ur sängen och ner till soffan, men sedan var det stopp. Jag var ensam hemma och hade just börjat fundera på hur jag skulle kunna ta mig till toaletten när min syster ringde. Hon förstod snabbt det allvarliga i situationen och kom till min undsättning. Vi försökte med gemensamma krafter få mig ur soffan, men det var omöjligt. Smärtan var för intensiv. I strid med invändningar i stil med ”Nej, men inte ska väl jag” och ”Det kan man väl inte” ringde S ambulans och packade en väska åt mig. En kvart senare fick två ambulansmän vräkt upp mig ur soffan, ackompanjerade av ett primalskrik som visst kom från min egen strupe. Så var det ju det där med toaletten… Jag var så vansinnigt kissnödig men att sätta sig ner var en omöjlighet. Nöden har som bekant ingen lag så lösningen fick bli att jag förblev hängande mellan ambulanskillarna. S drog av mig brallorna och sedan var det bara att strila på. Det var inte mitt livs mest ärofulla stund.

Jag blev kvar på sjukhuset i två veckor. De första dygnen kom jag inte upp ur sängen överhuvudtaget. Jag vet inte om det var på grund av diskbråcket eller på grund av kisshistorien ovan, men jag förlorade i alla fall känseln över blåsan. Jag kände helt enkelt inte att jag var kissnödig. Till råga på allt fick man väldigt konstiga värden när man efter varje kissförsök mätte urinmängden i min blåsa. Trots att jag tagit i för kung och fosterland fanns det flera deciliter vätska kvar. Efter ett par dagar frågade jag om den där maskinen verkligen kände skillnad mellan urin och fostervatten. Sköterskan såg förvånat på mig, mumlade något och försvann sedan slokörad bort med maskinen. Jag såg den aldrig igen.

När jag åkte hem hade jag återfått känseln, men jag kunde fortfarande inte gå. Man hoppades att bråcket skulle gå tillbaka av sig själv, vilken 80 % av diskbråcken gör, och allt jag kunde göra i väntan på det var att härda ut. Jag åt maxdosen Citodon, i princip stark Alvedon, vilket gav minimalt med smärtlindring. På grund av graviditeten kunde man inte ge mig någon mer effektiv medicinering, Citodon var illa nog för barnet och operation ville man undvika så långt det gick.

Jag låg hemma i två veckor. Smärtan var stundtals olidlig och vardagen minst sagt märklig, Hela mitt hem var handikappanpassat. Jag sov i en anpassad säng i vardagsrummet, jag hade både rollator och kryckor hemma men hade för dålig stabilitet för att kunna ta mig fram med hjälp av dem. Genom ihärdigt tjat fick jag till slut hem ett gåbord från hjälpmedelscentralen. Med det släpade jag mig in till toaletten som försetts med en förhöjning med armstöd, eller in i duschen där duschstolen väntade. Eftersom jag inte kunde sitta ner eller stå upprätt utan att hålla i mig var det omöjligt för mig att duscha på egen hand. Mamma fick komma till undsättning. Iförd foppatofflor och med uppkavlade byxben stod hon med duschmunstycket i handen och tvagade sin förstfödda. Jag stod och hängde på duschstolen som en naken och blöt jättebebis på darrande ben och försökte hålla andningen i schack. Det gjorde så fruktansvärt ont!

Efter två veckor hemma utan förbättring åkte jag in till sjukhuset igen. Det hade nu gått mer än en månad och läkaren såg framför sig att jag hade två val. Antingen väntade vi ytterligare på att bråcket skulle läka spontant, men hon trodde inte att det skulle ske under pågående graviditet. Med andra ord skulle jag få äta starka mediciner i ett halvår till, vilket inte var bra för barnet. Det andra alternativet var operation, vilket även det innebar en risk för barnet. Vilket ville jag helst? Vilket omänskligt val! Tanken på att leva ytterligare dagar, veckor och månader med stark smärta och total oförmåga att ta hand om både mig själv och Alvin gjorde hur som helst att jag valde operation. Jag fick fint stöd från läkaren i mitt val, men kände ändå en enorm ångest över vilka konsekvenser det skulle få.

Jag fick åka hem och fira påsk i väntan på operationen. Jag blev bara sämre och sämre under helgen och natten före operationen sov jag bara 45 minuter. Hela mitt högra ben kändes som om det brann och samtidigt höll på att sprängas inifrån. Jag grät när jag kom ner till operationssalen, men hade ändå fått frid med mitt val. Fredric och jag var överens om att det här var det enda rätta. Vi kunde inte ha det så här längre. Det var inte rätt mot Alvin och idoga efterforskningar på nätet hade ändå visat att många gravida gått igenom operationer utan att det påverkat fostret alls. Vi kunde bara hoppas att det gällde även oss.

Operationen tog lång tid och jag förlorade över en liter blod. Jag rullades ner till uppvaket där jag kom till sans ungefär tre timmar efter att de sövt mig. Trots mitt omtöcknade tillstånd kände jag genast att smärtan i benet var borta. Det kändes helt overkligt, men den var verkligen borta. Jag vandrade i och ur medvetande under ett par timmar men vaknade till mer ordenligt när jag plötsligt kände det som om jag kissade ner mig. Sköterskan i rummet lyfte på mitt lakan, försvann ut, och kom strax tillbaka med läkare och flera personer till. Alla stod runt min säng och stirrade bekymrat på mitt underliv. Jag hade börjat blöda igen. Det kanske låter cyniskt, men jag blev alldeles lugn inombords. Jag visste att jag inte hade kunnat göra på annat sätt. Det fick bära eller brista. Det var bortom min kontroll nu. Jag domnade bort igen.

Det närmaste dygnet blev svårt. Jag hade förlorat så mycket blod, men ändå gav de mig ingen trasfusion, inte förrän min mamma ringde avdelningen. Hon hade nyss pratat med en dotter som i viskande ton släpande och sluddrande förmedlade sig med omvärlden. Så skulle det väl inte vara!? Nu fick de minsann se till att ta tag i det här! (Vad vore världen utan mammor?) Två påsar blod senare var jag som en ny människa och man rullade omständligt ner mig i sängen till gynmottagningen för att göra ett ultraljud. Samma suddiga ultraljudsbild. Samma tystnad från läkaren och sedan samma besked; hjärtat slog. Barnet levde. Jag blev helt varm inombords och kände mig så otroligt tacksam när den lilla krabaten, då inte längre än 14 centimeter, lyfte på handen som i en vinkning. ”Jag mår bra mamma, vi fixar det här.”

Jag fortsatte blöda och de fick behålla mig på sjukhuset några dagar extra innan jag omtumlad och svag, men glad kunde åka hem. Läkningen efter operationen har gått fantastiskt bra och hur klyschigt det än kan låta så ger en sådan upplevelse perspektiv på livet som annars är svåra att få. Jag fick på något sätt återerövra livet och varje vardagsbestyr blev värdefullt. Att hänga tvätt blev en njutning. Att sitta vid ett matbord tillsammans med familjen blev en högtidsstund. Att sedan kunna börja arbeta igen kändes som en ynnest.

Två månader efter operationen var jag och Alvin ensamma hemma. Jag arbetade då 75 % och hade därför kommit och hämtat honom tidigt på dagis. Äntligen hade sommaren kommit och vi gav oss ut på en promenad. Alvin cyklade och jag gick bredvid, rund om magen och glad i hjärtat. Vi stannade och tittade på kossorna och deras små kalvar som nyss släppts ut på grönbete, vi stannade till på lekplatsen och gungade. ”Va’ mysigt vi har det som är ute och promenerar tillsammans”, sa jag och Alvin höll med. Så mysigt att han tjurskalligt vägrade gå tillbaka till huset. Jag fick muta med glass och tillslut satt vi hemma på altanen igen. Jag kramade om min lilla pojke och minns att jag tänkte ”Äntligen, nu har vi det bra igen. Tänk vilken tur vi haft ändå.” Fredric kom hem från jobbet vid halv åtta. Jag stod och vattnade lupiner som jag sått i kruka och tänkte plantera ut i slänten nedanför huset. Så plötsligt, denna nu så bekanta förnimmelse av att jag kissar på mig. Tre toabesök senare stod det klart; vattnet hade gått. Alldeles, alldeles för tidigt.

Ja, och här ligger jag nu sedan två veckor tillbaka. Mer sjukhusvan än de flesta. Man ska aldrig säga aldrig…

Fredric var nyss här med vår lille Alvin. Det var underbart att se dem, men det gör så ont så ont när de går och jag bara får stå kvar bakom glasdörrarna och vinka. Alvin åt upp lunchen tillsammans med mig. "Jag gillar sjukhusmat" utbrast han glatt och tryckte i sig kokt potatis, brunsås och kyckling. Det är väl lika bra att sluta anstränga sig där hemma... Tjock sås och potatis med skinn är tydligen the shit.

25+1 graviditetsveckor idag. De gjorde en viktuppskattning på bebisen igår och den ser ut att väga 750 gram ungefär. Den har med andra ord vuxit mer än 200 gram på lite mer än en vecka. Jag blev så glad. Då mår den bra ändå, trots omständigheterna. Det är väldigt lite vatten där inne, men tydligen klarar den sig bra med de skvättar som finns. Det finns så att det räcker för funktion, men inte för komfort kan man säga. Det är väl lika bra att vänja ungen vid en spartansk livsstil. Man vill ju inte att den ska bli bortskämd.    Nästa milstolpe blir en vikt på 1 kilo. Dit borde vi ha nått inom två veckor då det är dags för ett nytt ultraljud. Håll tummarna för att vi klarar oss dit!

Jag ligger ju på special BB där även nyblivna föräldrar ligger tillsammans med sina barn. Det har slagit mig hur få av papporna som ser genuint glada ut över sin nya roll. Min man drabbades själv av eftertankens kranka blekhet efter att vi fått vårt första barn och jag antar att det inte är helt ovanligt. Insikten om det ansvar man nu bär och upptäckten att livet och döden är goda grannar gör nog många pappor lite darriga i starten. Mammorna har ju ändå haft längre tid på sig att förbereda sig genom att de i så många månader känt livet växa inom sig. Höjden av pappaångest tror jag mötte mig härom dagen då en ung pappa kom emot mig iklädd vad som först såg ut som en grön tvångströja. Psyket ligger ju i byggnaden bredvid och när mannens tomma blick mötte min låg tanken om totalt psykbryt inte långt bort. Hans armar var trots allt fria och efter att ha tittat efter lite bättre förstod jag att det var någon slags bärsjal som han fått monterad på sig. Det lilla barnet gick bara att ana som en buktning och ett tryck över bröstet.

Den enda riktigt glada pappa som jag sett var inte av svenskt ursprung. (Jag måste förresten ursäkta de stackars papporna lite genom att poängtera att detta är en avdelning för lite speciella fall, så deras oroade uppsyner kanske har god grund.) Denne storvuxne man var uppenbart stolt över sin nye son och vid frukostbordet i matsalen stämde han resolut upp i en sång på spanska för att lugna sin lite kinkiga avkomma. Han fick genast en skarp blick från barnets svenska mor varpå han utbrast: "Du är löjlig. Det är klart att man ska sjunga för sina barn." Väl talat.

Hört på lekplatsen:'

Mamman till sexåringen: "Braaaa! Du svingar ju dig i armarna som Tarzan."

Sexåringens kompis: "Tarzan i djungeln klia sig på pungen. Pungen sprack, Tarzan stack!"

Idag ska jag duscha. "Gubber och kärringar, huk er i bänkera, för nu laddar hon om!" Jag vill inte precis säga att jag fuskar med min personliga hygien, men jag försöker hålla den fysiska aktiviteten till ett minimum och då får den dagliga duschen stryka på foten. Häromdagen duschade jag länge, länge. Jag rakade benen, gjorde hårinpackning och kände mig nästan lite spa-lyxig. Hur man nu kan göra det i ett litet sjukhusduschrum klätt med grön plastmatta. Efter dusch och insmörjning från topp till tå satt jag väldoftande på sängen och kände mig nästan som vanligt när jag plötsligt upplevde en molande och stickande känsla i mage och underliv. Jag fick panik. "Nu kommer bebisen. Nu kommer den och så dör den". Jag såg mig själv sittandes med nyrakade ben och mjukt hår med mitt ofullgångna barn i famnen och ångesten sköljde över mig. Jag lade mig platt på sängen och kände efter och kände efter och kände efter. Det gick nog ett par timmar innan jag vågade resa mig upp igen och då hade både den molande känslan i underlivet och spakänslan försvunnit. "Jag ska aldrig duscha mer", låg naturligtvis nära till hands, men jag tog mig samman och idag är det dags igen.

På tal om personlig hygien... Eller ja, att färga ögonbryn- och fransar kanske inte faller riktigt under den kategorin, men hur som helst. Min syster var här för några dagar sedan. Som den omtänksamma människa hon är hade hon tagit med ett survial kit för den fåfänga; nagellack, bryn- och fransfärg, lotion, fotfil, spegel, pincett, you name it. Egentligen får man ju inte ta emot besök här, men jag smugglade in syrran förklädd till personlig assistent bakom en lätt förståndshandikappad gravid kvinna i rullstol. Ingen anade oråd. Väl inne på rummet stängde vi in oss i mitt lilla "tält" med draperierna noggrant fördragna runt min sängplats. Vi drog raskt igång renoveringsprojektet genom att S målade min tånaglar parallellt med att jag målade fingerdito. Nästa anhalt var ögonbrynen. Min syster är inte precis känd för att vara snål. Hon smetade naturligtvis generös med svart färgcreme ovanför mina ögon och menade att tiden 10-15 minuter som angavs på paketet var löjlig. Själv hade hon kvar färgen i minst en halvtimme och kom det färg utanför brynen så tog hon bort den med aceton. Eller var det Klorin? Jag minns inte. Halvvägs in i behandlingen hörde vi hur det rörde sig utanför vårt tält varpå en barnmorska stack in huvudet mellan draperierna. Där satt jag, uppallad med kuddar i min sjukhussäng med tjocka, blanka skogssniglar fastklistrade på ögonbrynen. Barnmorskan blev först lite stel, men fann sig sedan beundransvärt snabbt i situationen och frågade med ett nästan överdrivet lugn: "Ursäkta mig, men är det din rullstol". "Eeee.... Ja, eller nej eller... Du kan ta den. Jag ska ingenstans nu ändå."

Fick förövrigt ett nytt uppslag när det gäller framtida korsstygnsbonader. Det är ånyo min kusin som snappat upp klokheter i sin omgivning. ”En regelbunden avföring är bästa huvudkudden”.

För att skapa någon slags kronologi i bloggen, vars handling ju redan har pågått i elva dagar idag, startar jag med en kopia av ett mail jag skickade till nära och kära igår. En lägesrapport helt enkelt.

2010-06-10

Hej på er, nära och kära. Jag har lite random gått igenom min högst ouppdaterade adresslista här på hotmail och skickar nu ett meddelande till er som jag föreställer mig har intresse i mitt eventuella välbefinnande. :-) Dels för att jag är i behov av tidsfördriv och dels för att jag lever i villfarelsen att ni har visst nöje av att veta hur det går för mig. Vissa av er vet mycket om läget, andra mindre, men för att alla ska vara med på banan så kan jag berätta att jag ligger på sjukhus. Jag är gravid i sjätte månaden och vattnet har redan gått + att moderkakan krånglar på så sätt att den lossnat lite och halkat ner så att den blockerar utgången. Ja, eller ingången eller hur man nu ser det. Utgång känns väl som en mer passande benämning i nuläget, speciellt eftersom det här mailet är adresserat till såväl mina föräldrar som till min i det närmaste minderåriga lillebror. ;-)

Jag har nu varit här i tio dagar och har väl spenderat 90 % av den tiden i min säng. Jag får gå på toa, duscha och hämta mat i matsalen, men i övrigt är det horisontalläge som gäller. Det man är orolig för är så klart att aktivitet ska stimulera livmodern så att den lilla krabaten kommer ut. Idag är den 24 veckor och 6 dagar gammal. Vikten borde ligga på ungefär 600 gram och längden på 30 cm. Pyttepytt med andra ord... Hur som helst så ökar så klart chansen för både överlevnad och ett framtida normalt liv för varje dag som bebisen håller sig kvar i magen. Vid tiden som vi kom in till sjukhuset var chansen för överlevnad efter födsel bara 60 % men imorgon, när 25 graviditetsveckor passerat, har den ökat till 90 %. Så vi håller tummarna och är glada för varje dag som går utan förlossning. Ett drömmål är att nå upp till 34 fulla veckor, vilket skulle innebära en sjukhusvistelse i stillhet fram till mitten av augusti. Det är lite svårt att greppa en sådan tidsrymd så jag försöker sätta upp små delmål där vi kan fira lite. Fredag är första dagen för tårta...
 
Det största tortyrinslaget i situationen i övrigt är, utöver sjukhusmaten som är vidrig här, så klart att vara borta från Alvin. Det känns som om han redan fått nog med mammafri tid det senaste. (Jag har ju varit inneliggande på att annat sjukhus i fyra veckor under mars och april på grund av ett diskbråck.) Som grädde på moset har de besöksförbud här på BB för alla utom pappor så vi kan inte ses inne på avdelningen utan är förpassade ut i korridoren. Jag rullas ut i min säng och Alvin sitter med mig i den. Fredric sitter på en pall bredvid. Hissarna runt hörnet plingar med jämna mellanrum och läkare, sköterskor, patienter och besökare passerar förbi. Familjeidyll...
 
Besök och kontakt med människor "på utsidan" gör så klart att dagen går fortare och jag har faktiskt varit privilegierad med besök nästan varje dag. Jag ligger på en sal med tre sängplatser och patientantalet har varierat mellan två och fyra (!) den tid jag varit här. Besvären varierar men vi är alla i väntans tider och slipper som tur är dela rum med bebisar. Ärligt talat håller jag mig mest inne på rummet och frotterar mig inte särskilt mycket med de nyblivna föräldrarna ute i matsalen. Det är lite för jobbigt att se alla små fina nyfödda som trots sin späda vikt ju är sumobrottare i jämförelse med min flugviktare.

Det persongalleri av olika patienter som passerat in och ut från vårt rum de här dagarna har både varit roande och irriterande. Som vår unga förortsmamma med utländsk bakgrund, helt klädd i rosa velourdress á la Britney Spears och en extremt kort rosa topp som visade halva den gravida magen. Otroligt högljudd i alla sina samtal, oavsett vilket språk hon förde dem på. Hon var i vecka 37 och hade fått en blödning. "Asså ursäkta meeej, men asså hur länge har du varit här ejenklien? Asså ja ba tänkte HERREGUUUUD hon måste typ ha luggit här hur länge som helst som ba har typ dator och TV och allt. Å asså ja ba va hemma och kände helt plötsligt att HERREGUUUD asså jag har typ, asså ursäkta mig, men typ ba kissat ner mig. Ja ba typ värsta paniiiken. Asså typ ba när man liksom inte har sett nått, asså ursäkta mig, men asså typ inte har sett blod "där nere", om du fattar va ja menar, på typ nio månader. Asså fatta man blir chockad liksom..." Vilken svada!!! Jag fick skavsår i öronen på tio minuter, men som tur var åkte hon hem efter en natt, hon och den välfriserade killen á la Justin Timberlake med rosa urringad t-shirt och stora diamantörhängen i båda öronen...

Just nu ligger här ett irritationsmoment som utgörs av en fin, söt och säkert jättetrevlig tjej som snart är i vecka 34 och vars vatten också har gått. Hon kom in igår och har pratat oavbrutet i telefon med släkt, vänner och arbetskamrater och upprepar gång på gång att barnet kommer att födas för tidigt och kommer att vara sååååå litet och ju inte är färdigt än. Hon orerar vitt och brett om att hon är såååå orolig över vad som kan hända när ett barn föds så tidigt, hon frågar om hur stor risk en så tidig födsel innebär och bla bla bla. Vi andra tre i rummet är i vecka 24-29 och skulle vara överlyckliga om våra barn kunde bli ens i närheten av så välvuxna och välutvecklade som hennes unge är. Hennes barn väger över två kilo, våra ligger på 600-1100 gram ungefär. Ja, ja... Jag ska inte bli bitter. Hon har så klart också rätt att ta ut alla eventuella känslor i den situation hon befinner sig i, men just nu styr min reptilhjärna och den vill bara skrika åt henne att hålla käften och vara tacksam...

 
På något märkligt sätt så rullar dagarna på även i detta tillstånd av vacuum och jag har nu blivit ytterst välförsedd med möjligheter till förströelse. Jag har TV och dator, mängder med filmer, talbok och vanlig bok, tidningar, korsord och sist, men inte minst ett korsstygnsbroderi. Det är min syster som försett mig med en linneduk smyckad med en blomstergirlang av små grå kors. Min uppgift är att helt enkelt fylla i de grå kryssen med tråd i lämpliga färger. Handarbete för idioter kan man säga. Korsstygnsbroderi har fram till nu varit outforskad mark för mig, men nu när jag börjat utforskningen får jag erkänna att jag har svårt att sluta. Jag får tvinga mig själv att lägga ner duken när klockan närmar sig midnatt. Vem hade anat... Jag ser så klart en framtid där pampiga väggbonader pryder vårt hem från golv till tak. Ja inte bara vårt hem förresten. Vad skulle kunna glädja släkt och vänner mer än mjuka paket tillverkade med kärlek på både jul och allehanda bemärkelsedagar? Jag fick tips från min kusin om att Annika Lantz berättat i radio om en broderad bonad hon själv hade hängande hemma med de bevingade orden "En stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem". Det kanske vore något att börja med...
 
Nej, nu hinner jag inte skriva mer. Här är det fullt upp. Jag har en talbok att avverka och dessutom ligger mitt handarbete och glöder här bredvid. Ha det så gott, var ni än befinner er.

Kram från Lina