Det är natt och hela familjen sover utom jag. Jag vill skriva men händerna är lika trötta som mitt hjärta så det blir bara dessa ord:

I helgen åker vi tillbaka till sjukhuset som jag och Signe kom hem från tidigare idag. Vi åker för att sätta sond på henne. Vi har fått ett dygns permission för att se om hon kommer igång med maten igen i hemmamiljö, nu när vätskenivåerna är okej tack vare dropp och magsjukan är borta. Vi ska pröva men jag vet redan att det inte kommer att gå.

Signe vill inte äta, hon har tappat ett halvkilo i vikt, är magrare än någonsin och de onda tankarna från förr om att min dotter inte vill leva skaver långsamt, långsamt hål i mitt inre.

Är det någon som har lite flyt att dela med sig av så har vi visst underskott här. Ett uns med tur hade också suttit fint. Lite medgång med. Kanske lite flax.

Jag fattar knappt att någon orkar gå in och läsa här längre. Jag har ju inte haft något trevligt att meddela på evigheter och det har jag inte idag heller.

Nu har Signe inte ätit ordentligt på nästan en månad. Först var det det där med den tänkta matdagboken som dödade all matslust, sedan blev det operation med medföljande svält och efter det följde feber och i det närmaste total matvägran. När det så äntligen såg ut att vända igen kom magsjuka och hög feber följt av diarré och ännu mer kräks. Där är vi idag och jag vill bara grina när jag ser hur mager och håglös min lilla flicka ser ut. Igår fick jag byta från vanliga midjebyxor till hängslebyxor eftersom de förstnämnda kanade ner till knäna på henne. Då mår en mamma inte bra. Då mår hon dåligt.

Men vad ska vi göra? Vad kan man göra åt en magsjuka mer än att vänta ut den? Vad ska vi göra? Vad gör man? Vad gör vi? Vad gör vi? Vad gör vi?

Eller - vi hade i alla fall tur med vädret.

Åter efter dagar i den norska fjällvärlden kan jag bara konstatera att vädret var i stort sett det enda vi hade tur med. Eller, förresten… Trafiken var rätt så okej med och tur är väl det när man reser hem med en son som kräks i ICA-kassar och en dotter som bajsar löst ända upp över magen.

Japp. Magsjukan, vår värsta ovän som vi lyckats undvika under hela Signes livstid kom ikapp oss i utlandet. Och det var ingen snäll variant heller. Den arbetade på bred front man kan säga och det som skulle ha blivit fyra dagar av avkoppling blev i det närmaste sömnlösa. Suck.

Jag och Fredric verkar i alla fall ha klarat oss undan den giftiga bacillen och utmanar just nu ödet genom att äta möglig ost som rest med oss hela vägen hemifrån, till Hemsedal och så tillbaka igen. Det var inte direkt läge för ost och kex i hyttan om jag säger så, men ikväll frossar vi i grönmögel och blåmögel och vitmögel och allehanda andra mögelarter. För någon i huset måste ju äta. Signe gör det inte.

Sol, full fart och glada miner. Vilken fin och lat söndag vi haft! Det behövdes. Jag har somnat i solstol på altanen och bränt in årets första bonnabränna. Något av en tradition det där skulle jag säga.

Signe äter skapligt men inte riktigt som förr. Jag ordar inte mer om det nu, istället vill jag visa er något som gav mig lite perspektiv på tillvaron tidigare idag.

Jag tog kort med en gammal kamera som jag inte använt på att tag och när jag gick igenom bilderna hoppade jag från det sista fotot på minneskortet till det första. Jag hoppas alltså från det här...

Till det här...

Kan man bli annat än tacksam för livet då? Jag bara undrar...

Häromdagen var Frida Filurs mamma Anna väldigt kreativ och driftig. Hon startade en ny grupp på Facebook, en grupp som heter "Knapphålet". Det finns sedan tidigare en grupp för knappbarn som Anna inte var överdrivet positiv till. Hon gillade tanken men inte resultatet kan man säga så hon tog saken i egna händer och startade Knapphålet. 

I den här gruppen är vi tacksamma att knappen finns men vi hyllar den inte. Vi inser att våra barn inte skulle ha överlevt, eller inte ha utvecklats som de ska, om inte knappen/sonden hade funnits men nu är den borta, och den ska hållas borta. 

Här diskuterar vi sondavvänjning, hur man ökar aptiten, kaloririk mat, vad gör man när aptiten minskar. 

Vi struntar i allt tekniskt runt knappen/sonden, matningshastigheter, kuffande, sondsättande, medicineringar, pumpar etc. Sådana diskussioner får ligga i Knappbarnsgruppen.

Pepparkakor. Det går hem hyfsat. Vällingen åkte däremot i golvet.

Hon borde äta många pepparkakor så att hon blir snäll igen.

Tidigt imorse vaknade jag av att jag grät i sömnen. Det har jag inte gjort sedan jag var liten. När jag är vaken gråter jag däremot inte. Inte alls.

Det jag drömde var att någon tyckte om mig, att jag dög som jag var och räckte till.

Sedan vaknade jag.

Normalt är Signe glad som en lärka och pigg som en mört 90 procent av sin vakna tid. Hon är verkligen världens gladaste unge, vårt lilla streck, och alla som möter henne brukar snart flina lika glatt som hon gör.

Igår skulle jag säga att gladhetssiffran var nere på modiga 45 procent. Hon försökte verkligen hålla geisten uppe men en tom mage med stygn på både in- och utsidan gjorde det svårt. Idag tror jag bestämt att vi segade oss upp mot närmare 60 procent. En ökning med 33 glada procent på en dag, om jag minns matteboken rätt.

Vad gäller maten så var dagen en mindre katastrof, men det ska sättas i relation till gårdagen som var en stor katastrof. Och febern tycks ha gått ner för räkning så summan av kardemumman är väl ändå att det går framåt. Trots allt.