Här kommer något som kanske är helt off topic men som jag bara måste få ur mig:

Alltså, jag bara avskyr TV-reklamen för nätdejtingsajten som uppger sig vara ”för singlar med höga anspråk”. Jag får rysningar över hela kroppen när ”Anna, inredningsarkitekt” berättar att hon skrev in sig ”för att hon ville ha en man med stiiil”.

- Määää, säger hela singel-Sverige. Var är sajten för alla oss med låga anspråk då? Vi som tar vem som helst, som tar första bästa, som inte bryr oss om vem som blir pappa till våra barn, vem vi vaknar upp med på morgonen, vilken snubbe det är som ställer sin tandborste bredvid vår. Var ska vi nätdejta då?

Nu slipper jag ju tackochlov dejta alls eftersom jag redan har en snubbe att vakna upp med på morgonen och som jag gärna delar tandborstmugg med, men som människa så måste man ju bara få reagera lite. Denna ”elitmänniska vs. vanlig människa-mentalitet” äcklar mig. Vem har inte höga anspråk när det gäller val av partner? Men de anspråken måste väl inte alltid betyda att man måste fånga sig flest högskolepoäng och högst lön paketerat i tightast kropp med mest inbitna solbränna.

Och detta flashande med titlar! Lade vi inte bort titlarna i Sverige i samband med du-reformen på 60-talet? Ska vi kanske gå tillbaka till kamrer Ohlsson, ingenjör Brattlund och räntmästare Ahlbom?  I så fall borde det väl ha tillkommit en del nya epitet så som mjukvaruutvecklare Reuter, controller Aziz och managementkonsult Johansson. Nej buuuu säger jag. Kalla mig Lina tack ska du ha.

Jag hoppas att Anna hittat sin man med stiiil och att de lever lyckliga i alla sina dar, det gör jag verkligen. Men när jag halvligger i soffan och slötittar på TV så vill jag hellre se ”Emma som vill ha en man med mjuka händer och ett stort hjärta” eller ”Lars som vill ha en kvinna med skratt i rösten och tålamod med hans passion för undulater”. Det hade känts mycket bättre, mycket trevligare och mycket mänskligare. Så. Kan någon styra upp det?

En stor, rund boll till mage dyker upp på TV-skärmen. Man talar om graviditeter på nyheterna och zoomar in på en bebiskokong i profil. Så fin. Uttänjd, blank, slät hud. En vrängd navel.

Och plötsligt kommer ett stråk av ledsamhet över mig.

Som jag längtade efter att vara gravid igen. Tiden med Alvin i magen var magisk. Aldrig har jag mått så bra. Aldrig har jag känt mig så stark. Så vacker. Så hemma i min kropp. Visst var det svårt att knyta skorna de sista veckorna och bristningarna på magen hade jag gärna varit utan, men utöver det hade jag kunnat vara gravid många, många månader, ja kanske år, i sträck.

Med Signe hann jag bara vara obekymrat gravid i några veckor.

Jag tror att vi fick det efterlängtade plusset i vecka fem. Sex veckor senare fick jag blödningar som helt otroligt nog inte var något missfall eftersom världens starkaste unge låg där inne och minsann inte tänkte släppa taget om vare sig livet eller livmodern. Fast det visste inte läkaren när hon skickade hem mig och mina rödgråtna ögon med en klapp på armen. En klapp som ville förmedla hopp utan att ge några löften. Vi fick vänta och se.

Och vi åkte hem och väntade och såg att blödningarna avtog medan ryggvärken ökade. Några dagar senare låg jag helt invalidiserad på sjukhus och veckorna som följde innebar min graviditet att jag inte kunde få smärtlindring, att det var omöjligt att kontrollera om jag tömt urinblåsan ordentligt eftersom det låg fostervatten i vägen och att man inte kunde behandla mig med antiinflammatorisk medicin. Att vara gravid när man får ett stort diskbråck är med andra ord ingen fördel. Det innebär inte heller några som helst fördelar när man ska opereras. För att skydda fostret så gott det går mot de negativa effekterna som narkosen kan medföra så får man något slags ålderdomligt narkospreparat som får en att må som ett utkräkt plommon på uppvaket och många långa timmar framåt.

Att förlora en och en halv liter blod och vara gravid är inte heller någon bra kombo. Jag har hört att man behöver mer blod med bebis i magen, inte mindre, och därför är det en extremt dålig idé att dessutom börja blöda från underlivet direkt efter den operation som just dränerat dig på blod.

Jag tror att jag var i vecka sjutton när jag åkte hem från sjukhuset för att vänta och se igen. Blödningarna fortsatte men Underungen klängde sig kvar. Jag var platt som en pannkaka och hade hållning som en urvriden disktrasa men smärtan var borta och när jag väl kom upprätt igen så tog liksom tyngdkraften tag i magen och jag fick en liten, liten bula att älska och vara stolt över. Jag drog nöjt på mig mammajeansen, började jobba deltid och väntade spänt på att få känna fladder och buff från min lilla inneboende men det var tyst och stilla. Tyst och stilla.

”Moderkakan i framvägg”, hur märkligt låter inte det? Som en stötdämpare satt den där i alla fall, den där kakan, och Signe kunde härja bäst hon ville utan att få kontakt med yttervärlden. Ja, och det kändes ju lite tråkigt, men magen hade i alla fall blivit lite större och min hållning bättre och jag kände mig så där preggosnygg. I en dag eller två. Sedan gick vattnet och jag blev platt igen.

Och det var inte roligt alls att vara gravid då heller. Bara gråt och oro och saknad efter Alvin och veckor på sjukhus igen. Fast utan vattnet i magen kände jag i alla fall buffandet och stökandet från knytet där inne. Vår lilla överlevare rumlade runt i sitt torra bo och sedan kom hon ut, tre månader för tidigt och så var det slut med den graviditeten.

Och jag sörjer det som aldrig blev, det jag längtade efter men aldrig fick. Trots att allt gick bra till slut och den snöpliga graviditeten gav oss världens finaste unge så kommer ibland ett stråk av ledsamhet över mig och det är som det ska.

Det är som det ska.

Maken är på jobbet. På ovanvåningen sitter Alvin framför TV-spelet och Signe leker på sitt rum. Helt plötsligt får jag möjlighet att sitta ensam vid frukostbordet en lördagsmorgon och läsa tidningen. När hände det senast?

Först: Nej men det kan jag väl inte. Här ser ju ut som sjutton (Igen, storstädade inte vi nyss?) och jag borde verkligen dammsuga och tvätta golven och plocka upp i hallen och städa toaletten…

Sedan: Nä, jag gör det! Jag bara gör det! Jag sätter mig mitt i smulhavet och läser tidningen.

Till ytterligare glädje kommer jag dessutom på att vi har en semla i kylen som liksom bara står och väntar på mig. Det är ju så att man kan bli tårögd.

Först: Nu smyger jag ut och hämtar tidningen medan tevattnet kokar. Ingen hinner märka något.

Sedan: Jag har ju inga byxor på mig. Det lär grannarna definitivt märka. Byxorna finns på ovanvåningen, där även barnen finns. Barnen som garanterat kommer att upptäcka mig om jag går upp, sätta sina älskade små klor i mig och aldrig någonsin låta mig läsa tidningen i fred igen.

Jag överväger först att ta min längsta vinterjacka på mig och gå ändå. Jag kan ju hoppas att grannarna inte tycker att det är konstigt att jag är ute och promenerar iklädd vita kalasbyxor, men sedan hittar jag ett par byxor i tvättstugan, går ut i snöfallet (!), hämtar tidningen, dricker mitt te, äter min semla och läser i alla fall halva tidningen.

När jag sedan går från bordet för att hämta Signe och befria henne och resten av huset från odören som osar från hennes bakdel och som inte alls påminner om semla, så krasar det under mina fötter. Smulorna ligger kvar där de låg innan jag läste tidningen, samma kladdiga små fotavtryck pryder golvet och jackorna värmer fortfarande sin plats på hallmattan. Inget har blivit värre av att jag tog en stund för mig själv. Däremot har en del blivit bättre.

En rolig grej angående sjukhusbesöket häromdagen förresten… Efter besöket ringde jag min mamma för att berätta de goda nyheterna. Hon ringde i sin tur till min pappa och proklamerade att ”Lina ringde och hon var så glad. Hon hade gått upp i vikt och det var så bra.”

Eeeeh. Ja det vore väl ett evigt glädjeämne i så fall. Jag kanske borde ta en semla till.

Det gick bra. Jag andas ut. Vågen visade 350 gram upp från förra månaden och vi fick ett försiktigt ”Det var väl bra” från sköterskan.

Vikten var alltså okej men värre var det med såret. Det är helt enkelt inget sår. Det är ett hål. Fortfarande. Sköterska tog en liten kateter, en smal slang, och förde in den rakt in i magsäcken. Inte konstigt att det vätskat. Inte konstigt att vi behövt byta förband så ofta. Suck! Sköterskan behandlade granulomet och ska diskutera eventuell sömnad med kirurgen.

Allt omplåstrande har anfrätt huden runt knapphålet illa och det har så klart inte blivit bättre av att frätande magvätska läckt ut. I nuläget lyser det som en röd gloria där knappen förut satt och jag anar att det svider, men Signe klagar inte. Hon klagar nästan aldrig den flickan. Hon är underbar.

Nu ska vi i alla fall smörja och lufta magen så gott det går och höra av oss till sköterskan i början av nästa vecka igen. Då ska vi prata knapphål, granulom och suturer. Inte vikt. Det känns bra.

Och här kommer dagen i bilder…

Sjukhusbesök med vägning imorgon bitti – dåligt humör ikväll. Som ler och långhalm hänger de två tillstånden ihop. Jag går och lägger mig istället.

Fredric pratade med en ny arbetskamrat häromdagen. En man i femtioårsåldern, vi kan kalla honom Klunsen. På något sätt kom de in på Signe som samtalsämne och Fredric berättade om hur tidigt hon fötts men vilken fantastisk tur vi ändå haft som klarat oss så bra. Att vårt lilla mirakel har sicksackat sig mellan, infektionsrisker, lungsjukdomar, hjärnskador, hjärtfel, tarmproblem, ögonsjukdomar och allt annat otrevligt som barn födda i vecka 26 kan drabbas av, och kommit ut oskadd på andra sidan. Hon är frisk och fin, utan defekter, normalt utvecklad och helt fantastisk.

- Mjaaa, sa Klunsen. Men du vet att är hon född så tidigt så är ju faran inte över än. Än kan mycket hända.

Eeeeh, ja ha. Tack för den du arbets-”kamraten”. Maken brydde sig inte om att plocka upp tråden utan avslutade samtalet och gick vidare i livet.

För vi har gått vidare. För oss är frågan om Signes tidiga födelse i det närmaste överspelad. Visst, hon är för tidigt född. Hon kommer att vara mindre än sina jämnåriga kamrater under några år framåt och behöver kanske lite längre tid på sig för att utvecklas, men utöver det så är hon som vilken unge som helst. Så tycker vi, men vi får uppenbarligen inte medhåll från alla.

Häromdagen fick vi det nedslående men väntade beskedet från vårt försäkringsbolag; de vill inte försäkra Signe. Hon tillhör en riskgrupp och sådana befattar de sig inte med utan hälsar oss och våra pengar välkomna tillbaka ett år efter Signes skolstart. De säger sig ha gjort en individuell prövning men har uppenbarligen inte tagit hänsyn till några fler faktorer än att vår dotter kom till världen i förtid. De har inte begärt in några journaler som ger information om hennes specifika historik utan hänvisar endast till att vi angett prematur födelse i hälsodeklarationen.

Jag håller naturligtvis med om att en så tidig ankomst innebär stora risker för ett barn. Det kan dö. Om det inte gör det utan överlever övergången från moderliv till uteliv, klarar sig från dödliga infektioner och blodförgiftningar så kan det drabbas av en eller flera av de sjukdomar och skador som jag nämnt. Men det gjorde inte Signe. Hon lever uppenbarligen och hon är frisk.

Jag vet att det pågår en aktuell debatt om försäkringsskyddet för just tidigt födda barn efter att SVT:s Plus haft uppe frågan. Läs gärna mer om det här. Konsumentombudsmannen har efter TV-programmet valt att gå vidare till domstol för att få det prövat om det verkligen är i linje med försäkringsavtalslagen att neka barn försäkring bara med hänvisning till låg födelsevikt. Åh vad jag hoppas att KO vinner det målet! För som ni också kan läsa på Plus hemsida så visar studier att 80 procent av de extremt tidigt födda barnen är fullt friska. Jag vet inte hur det ser ut i den grupp av barn som fötts i normal tid, men det låter väl inte otroligt att ungefär tjugo procent av de barnen också är drabbade av astma, diabetes, krupp, olika former av allergier eller andra mer eller mindre allvarliga sjukdomar. Ändå särbehandlas de prematura barnen av försäkringsbolagen långt upp i skolåldern och klumpas ihop i en riskgrupp som per automatik får avslag på alla ansökningar om barnförsäkring. Vilket hyckleri!

Jag skickade ett mejl till vårt försäkringsbolag innan vi ansökte om barnförsäkring hos dem. Jag frågade rakt ut om det var någon idé att ens ansöka. Lite barnsligt kanske eftersom jag visste att det verkliga svaret på den frågan var nej men att de aldrig skulle våga vara så ärliga. Det korta och politiskt korrekta svaret jag fick var att jag naturligtvis hade rätt att ansöka, att de alltid gjorde en individuell prövning av varje ärende, men att de inte kunde ge några besked i förtid. Så vi ansökte, var så ärliga vi kunde i hälsodeklarationen, berättade om Signes matproblematik men underströk samtidigt att hon var undersökt på längden och tvären, flera gånger om och vid varje tillfälle funnen fullt frisk. Beslutet, som vi kan överklara om vi anser att försäkringsbolaget ”missförstått” något, ger mig ingen som helst anledning att tro att de läst längre i vår redogörelse än de första uppgifterna om födelsevecka, längd och vikt. Det där med att hon är fullt frisk har uppenbarligen gått dem förbi.

Jag försöker samla kraft och funderar på om vi ska gå vidare och i så fall hur. De uppger som sagt att vi kan överklaga om vi upplever att de missförstått något, men det kan jag ju inte säga att de har. Den enda anledningen till avslaget är att Signe är för tidigt född och den uppgiften stämmer, inte tu tal om det. Sedan är så klart frågan vilka efterverkningar det kommer att få i framtiden.

- Förmodligen minimala, säger vi och forskningen.

- Förmodligen omfattande, eller i alla fall för stora för att vi ska vilja betala för dem, säger försäkringsbolaget.

Vi får väl se vem som har rätt. Vi eller Klunsen.

Jag var nere på BVC nyss. Kikade bara in som hastigas för att få lite nya förband till det förbannade såret på magen som inte vill läka ut ordenligt.

Vad jag vill säga om det är att vår BVC-sköterska är fantastisk. Hon är ny sedan i somras och kom precis in i bilden när Signe börjat äta. Hon hade så klart fått en maffig redogörelse från sin föregångare och var väl insatt när vi sågs första gången. Och när jag berättade att Signe hade börjat äta sedan sist så blev hon så glad. Liksom glad på riktigt fastän hon inte kände Signe. Hon har själv tvillingar som föddes för tidigt och har jobbat med barn på sjukhuset där Signe spenderade största delen av neonataltiden. Hon känner Signes läkare där, dr J som tycker att Signe är toppen, punkt slut. Sköterskan tycker också att Signe är toppen och, nu kommer det jag skulle komma till, föreslog inte ens en vägning när vi kom dit idag. Jag ÄLSKAR henne för det. 

Vi kom dit för såret, inte för att Signe är liten, äter lite, har ätit lite, borde äta mer, borde vara större, inte är tillräckligt kraftig eller dylikt. Vi kom dit för att få plåster och det fick vi. Varken mer eller mindre, inga kontroller, menande blickar, hummanden, kurvor, måttband eller annat ångestframkallande.

Signe fick dessutom applåder när hon visade sina nya skills och promenerade runt i rummet som vilken stor liten tjej som helst. Hon matade även sköterskans dockor. Jag döööööör förövrigt av gullighetsöverdos varje gång hon gör det. Matar dockor alltså, eller nallar med för den delen… Hon kan mata dem med sked, mugg eller nappflaska och gör samtidigt ett litet smackande ljud med munnen som är så gulligt att mitt hjärta vill brista. Det är så stort att hon, denna lilla varelse som själv bara kunnat äta i dryga halvåret, matar andra. Att hon fattat grejen, köpt konceptet, anammat tänket. Det är stort och fint. Och det är Signe med. Stor och fin, fast liten.