Jag är kanske något av en ”late adopter” men har i alla fall upptäckt Instagram ganska nyss. Kul, snyggt, men viss varning för tidstjuveri. Jag har funderat lite och tänkt att ni kanske skulle vilja följa mig där. Om ni vill alltså… Sök efter linasdagar så hittar ni mig.

Finns ni där? Det vore kul att få se lite av er som jag inte känner. Vilka är ni som så troget följt mig genom åren och gjort mig så glad med kommentarer, omtanke och hejarrop? Det undrar jag ibland...

Jag skrev för ett tag sedan om hur omöjlig Signe blivit att lägga. Från att glatt bara hysta henne i säng har vi fått stå ut med gråt och skrik och rymningsförsök varje kväll. Det har varit hemskt rent ut sagt. Hon har skrikit sig spyfärdig och haft en uthållighet som imponerat. När hon till slut somnat har det varit av ren utmattning och då har både jag och Fredric haft så ont i magen att vi också velat gå till sängs och dra något gammalt över oss.

Nu har vi hur som helst hittat en lösning sedan någon vecka tillbaka: Omsorgsfull nattning i vår dubbelsäng med både bok och gos och snutte. Vi har blivit levande nallebjörnar och hamnat i ett nattningsträsk som egentligen är emot mina principer.

Och jag är kluven. Jag vill egentligen att Signe ska kunna somna ensam, att hon inte ska behöva allt det här daltanet. Men samtidigt… Som jag njuter!

Vi tankar på närhetskontot jag och Signe, för när allt kommer till kritan så lägger vi på minus där. Fett minus!

Jag har aldrig fått amma Signe. Aldrig haft en snuttande, snusande, bökande dotter vid min barm. Jag har aldrig fått mata henne med flaska och burit runt en sugande, slurpande bebis i famnen. Jag kunde aldrig sova med henne bredvid mig i sängen när hon var bebis eftersom hon var bunden till en matningspump större delen av natten. Jag kunde knappt hålla i henne alls stora delar av hennes första levnadsår eftersom hon kräktes så mycket.

Vi ligger minus. Massa minus och en del av det som borde varit är förlorat, borta för alltid. Så är det, men under nattningen känner jag att vi tar igen lite, lite av det vi gått miste om. När Signe kryper nära, nära. När hon lägger sin lilla hand på min kind. När hon plötsligt slår ut med armen så att min näsa är nära att brista ut i blodvite.  När jag flyttar bort en decimeter för att få lite andrum och hennes lilla kropp omedelbart kommer efter. Som om det satt ett snöre mellan oss, som om vi satt ihop, som om vi hörde samman.

Och jag ligger där och hör hennes snuttande på den älskade trasan, känner andetagen djupna, ser kroppens små ryckningar när den sjunker in i sömn, låter min näsa stjäla lite av hennes doft och vet att jag är rik, oändligt förmögen och priviligierad som få.

Vi träffade mina svärföräldrar idag och de har inte sett Signe på några veckor. De hade med andra ord lite av det perspektiv som vi som ser Snurran varje dag saknar.  Från sin horisont tyckte de sig kunna konstatera att Signe numer pratar som en tok (det undgår ingen, oavsett vilket perspektiv man har) och att hon blivit tjockare om kinderna.

Har hon? Har hon det? Har hon blivit tjockare?

Jag blev i alla fall jätteglad när de sa så. Vi har inte vägt Signe på flera månader och har ingen aning om vad hon väger. Det känns ovant men väldigt skönt. Viktfixeringen är med andra ord inte total längre utan något mer normal. (Obs! Inte normal, men något åt det hållet. Typ. Kanske.)

Nästa vecka får vi veta om mina svärföräldrar hade rätt eller inte. Då ska vi till BVC och våg och måttband ska få säga sitt igen. Hua! Jag tänker inte mer på det nu. Jag fortsätter vara glad åt de förmodat tjockare kinderna istället.

Jag fyller år idag. Japp. Och jag är jättebarnsling med det fast jag fyller 34 år. Hör bara här...

• Jag blir fnitterglad när Fredric väcker mig klockan 05:20 för att hinna gratta mig innan han sticker till jobbet. (Han har lärt sig från förra året när jag låg och grinade i sängen när han inte gick upp innan mig för att hämta barnen och sjunga för mig. I år var jag tacksam för att han inte hämtade barnen. 05:20 liksom...)
• Jag har klänning och klackskor på jobbet "bara för att". Och läppglans. Och ögonskugga.
• Jag berättar för alla på jobbet att jag fyller år, lite så där i förbifarten.
• Jag kollar Facebook och mobilen var åttonde sekund för att inte missa en enda grattishälsning.

Jag borde kanske vara som min något äldre och mycket mognare kollega, som berättade att han gick och fyllde år en hel dag på jobbet utan att säga det till någon och till slut själv glömde av att det var hans födelsedag.

Han hade nog varken klänning eller klackskor. 

Jag åt i alla fall ostbricka på min födelsedag. Det kändes moget. Mycket moget. Så moget att det luktade fotsvett.

D som i dagis. Imorgon drar förskolan igång igen och det står plötsligt klart för mig att Alvin gått från att vara en dagiskille i det här formatet...

...till att bli näst äldsta barnet på stället. Hur gick det till?

Så var den här dagen till ända. Första arbetsdagen efter semestern är avklarad och höstterminen är officiellt här. Jag har lyxen att mjukstarta med barn och man kvar hemma, inget lämnande och hämtande på dagis och middag på bordet när jag kommer hem. Det är fina grejer.

Semestern har också varit fin. Det har den. Trots väder och vind. Det har funnits solglimtar i form av familj och vänner och god mat och alldeles för mycket glass, rosa vin och tältsemester, loppisfynd och hotellnätter i manglade lakan, båttur och fiskeotur, bad från brygga och från strand, sand mellan tårna och hallonfläckar på fingrarna. Och solen har ju faktiskt tittat fram mellan molnen emellanåt. Eller hur!

Vi är på resande fot och mat i magen är ett måste för att hålla alla resenärer på gott humör. Det vet Signe.

Vi var på Ikea idag och kom som alltid hem med mer än vi tänkt, men det är inget jag ojar över längre. Det ligger med i beräkningen när man åker till det varuhuset.

Nya dricksglas var i alla fall planerade inköp och det hittade vi. Jag skrudade hyllplanen i mina köksskåp med blommigt hyllpapper häromdagen och det blev superfint. Enda kruxet var att alla glas plötsligt såg så dassiga ut. Ni vet den där mjölkiga vita beläggningen som de drabbas av efter ett antal omgångar i diskmaskinen, hur gör man för att bli kvitt den? Några husmorstips på det? Jag löste det hela genom att köpa nytt. Mycket effektivt.

Ja, det var inte mina glas jag skulle skriva om utan feta barn. Inne på Ikea såg jag nämligen den största tvååring jag någonsin sett.  Jag tror i alla fall att hon var i den åldern, i Signes ålder. Hon var lik Signe i rörelse och språk men var mer än dubbelt så stor. Jag skulle tippa att hon vägde över tjugo kilo. Lika mycket som Alvin, fem år. Hon gick inte fram i gången, skuttade inte som barn brukar utan hon vaggade. Lufsade mjukt från sida till sida och strax bakom lufsade hennes mamma som hade ungefär samma proportioner som sin dotter.  

Jag ska inte brodera ut så mycket kring det. Jag kan bara konstatera att det är sorgligt. En tvååring som är för stor för att kunna röra sig ordentligt. Det är så ledsamt att man kan grina åt det. Det jag däremot vill älta lite är frågan hur det är möjligt. Hur gör man? Hur får man en unge så tjock? Självklart kan små bebisar som bara ägnar livet åt att vara stilla och äta bli komiskt feta. Valk på valk och tunga kinder som hänger så djupt att de nästan blir ett med axlarna. Det är inget konstigt. Men när barnen blir större och börjar röra mer på sig, upptäcka världen, klättra, krypa, springa, gå, hoppa och leva, då brukar den där fettkostymen smälta bort. Min uppfattning är dessutom att friska, ätande små barn själva börjar reglera hur mycket mat de får i sig. Att de slutar äta när de fått i sig det de behöver och går och leker istället. (Ett beteende som ju är sorgligt att så många av oss tappar bort med åren.)

Hur går det då till att få i sin tvååring så mycket kalorier att hen till slut lider av fetma? Matar man med smör och grädde till frukost, bacon och ål till middag, socker och vetemjöl till kvällsmat? Binder man fast barnet i en TV-fåtölj varje eftermiddag och ställer fram en låda smågodis och en redig påse chips?

Nu menar jag verkligen inte att ironisera och raljera. Jag undrar på riktigt. Vi matar Signe med alla kalorier vi kan hitta men hon går inte upp mer än skapligt i vikt för det. Så igen: Hur är det möjligt för en tillsynes frisk tvååring att väga över tjugo kilo? Jag fattar inte det.