Jag fick frågan häromdagen hur mycket jag tjänar på min blogg. Ja, med tanke på att jag har reklam på den.

Det enkla svaret på den frågan är: Inget. Min enda vinst är att jag slipper betala för bloggutrymmet. Det fungerar nämligen så på bloggplatsen.se att gratisversionen bara är gratis om du är villig att betala med utrymme på din blogg för allehanda reklambudskap. Vill du slippa reklamen får du betala med reda pengar istället.

När jag startade bloggen för två år sedan hade jag inte läst en enda blogg i mitt liv. Jag tog första bästa bloggplattform och, tja, så här i efterhand hade jag nog valt något annat, något reklamfritt alternativ. Men nu är jag för lat för att byta och för snål för att börja betala så jag kan bara hoppas att ni har fördrag med reklamen och inte råkar köpa någon onödig, oönskad, opassande produkt på grund av mig. 

Vad är det med ungar och kladd och kräm och goja?

Så här: Signe får en ballerinakaka och vill bara äta krämen mellan kexen. Hon får en vaniljbulle och vill bara äta det gula gojset.

Idag fick hon smaka på en mazarin. Ungen har aldrig i sitt liv sett en mazarin. Vi äter aldrig mazarin. (Jag informerade maken om att det är ett tydligt ålderstecken att han köpt hem mazariner.) Instinktivt och utan att tveka siktar Signe på kakans glasyr, det där vita som ser kladdigt ut. När hon upptäckte att det inte var särskilt kladdigt, inte krämigt och inte gojsigt, då ville hon inte ha den.

Älskade kladdunge!

När man är liten har man mest bara sig själv att tänka på, sitt eget välbefinnande att bry sig om. Det är jag och jag och jag som gäller och alla andra finns till för min skull. Får jag det jag vill så mår jag bra och då är allt bara toppen.

Med tiden blir man varse fler och fler människor omkring sig. Man upptäcker en mamma och en pappa, kanske syskon och även om det är på ett omedveten plan så blir det svårt att må bra om inte de mår bra.

Ju äldre man blir, desto fler människor kommer in i ens liv. Vänner, pojkvänner, flickvänner, egna och andras. Åren går och svågrar och svägerskor kanske dyker upp, ingifta mostrar och farbröder läggs till släkten, kusinerna gifter sig, får barn och man får fler och fler att bry sig om. Fler och fler att oroa sig för.

Och så kommer barnen och om inte de mår bra är det omöjligt att själv göra det. Men när de mår bra är det ju för det mesta helt fantastiskt, om nu inte någon annan man bryr sig om mår dåligt. Någon vän som är sjuk, något syskon som är olyckligt, någon förälder som har alldeles för mycket på jobbet, några vänner som skiljer sig, något kusinbarn som får en ledsam diagnos, någon arbetskamrat som är med om en svår bilolycka. Om bara inte det händer så är ju allt toppen.  

Ibland tänker jag att det vore enklare vara ensam. Mol allena. Utan barn, utan man, utan vänner, utan familj, utan arbetskamrater. Bara ha sig själv att tänka på och sitt eget välbefinnande att bry sig om. För att slippa älska är att slippa oroa sig, att slippa vara ledsen för andras skull och att slippa ha ett tryck över bröstet för andras olycka.

Så kan jag tänka, men det går snart över. För ensam vill väl ingen vara och utan mamma och pappa, vad vore jag då? Vem skulle Lina vara utan Sara? Hur skulle livet bli utan Adam? Ville jag leva om inte Fredric fanns? Hur stor skulle inte tomheten bli utan Johanna och Anna och Nancy, utan Linda och Lotta, utan David och Pernilla och alla fina ungar som finns i mitt liv? Vad skulle jag ta mig till utan Melker och Anton och Hilda, fina Oskar, Isak, Olivia och Ebba och alla andra vars hjärtan pumpar omkring mig? Och utan barnen, utan mina barn, utan Alvin och Signe då vore jag intet.

Men om alla bara kunde se till att må bra samtidigt någon gång! Någon enda gång, en enda stund utan sjukdom, olycka, skilsmässa, arbetslöshet, barnlöshet och ledsamhet. Alla glada, alla nöjda, alla friska och tillfreds. Det önskar jag mig.

Igår var det kalas för Signe och man kan lugnt säga att temperaturen var hög uti kroppen, närmare fyrtio än trettiosju komma fem. Ju mer vi kalasade desto varmare blev födelsedagsbarnet och idag fick vi klart för oss att det var halsfluss och öroninflammation som var tillställningens objudna gäster. Stackars Signe.

Så nu blir det trettio gånger medicintvång de närmaste dagarna. Jippi.

Det enda positiva i eländet är att det trots allt är fasligt mysigt att ha en lite feberslö unge som snusar mot min hals.

När Alvin var liten gjorde jag en ordlista när han var runt ett och ett halvt år. En lista på alla ord han sa. Jag har länge, länge tänkt att jag ska göra samma sak med Signe och idag blev det äntligen, äntligen av. En mycket stolt och lite skrytsam mor kan därmed meddela att Signe har nästan tvåhundra ord och fraser på sin lista, allt från lampa och boll till "uppåhoppa" och ”hämta spelet”. (Det där sista har att göra med misstaget vi gjorde förra veckan när vi köpte ett dataspel i pocketformat till vår presumtive lille spelmissbrukare Alvin. Tjat och grin kom med på köpet.)

Det är hur som helst en ordrik liten dam vi har här hemma och det är så fantastiskt roligt att kunna kommunicera så mycket med henne. Om man ska vara ärlig så är det väl ungefär nu, när man äntligen börjar förstå varandra, som det blir roligt på riktigt att vara förälder. Åh att få lära känna henne! Det ska bli så roligt. 

Idag fyller Signe två.

Mitt andra barn, min fina flicka är två år gammal. Och tiden går fort och allt det där som alltid sägs vid varje barns födelsedag. Fast med Signe känner jag att jag talar med något kluven tunga när jag säger så. För visst har det gått fort, men samtidigt så fruktansvärt långsamt. Hon har funnits i en evighet och levt flera livstider på samma gång som bara en sekund passerat sedan hon kom till mig.

Under dagen har hon, förutom att bli fotograferad i en rabatt, pusslat med siffran två och ätit tårtsmet med brorsan, fina brorsan.

Ja det är fint att vara två. Fint. Och roligt…

Den här högst potenta växten stod strax utanför vårt rum på semestern. Vi bodde på hotellet från onsdag till onsdag och gick förbi rabatten otaliga gånger under veckan. Kaktusen stod där den stod och såg ut som den gjorde. Högrest men lite stel. Men så en kväll…

Utan att dra några som helst paralleller kan jag bara berätta att på lördagskvällen brast kaktusen ut i blom. När skymningen kom blommade det i rabatten. Bara så där. Men på söndagen, då var allt som vanligt igen.

Lördagskväll i växtriket alltså.

Signe är liten. Liten och nätt. Kort och smal. Det är inte jag. Har aldrig varit. Det är inte Fredric. Har aldrig varit. Det är inte Alvin. Har aldrig varit.

Det händer att jag ser runda, lagom långa barn i Signes ålder och tänker ”Undra om det är så Signe hade sett ut om inte…” Och så skäms jag. Jag skäms så gruvligt över att jag tänker så. (Jag skäms bara jag skriver att jag någonsin tänkt så.) Jag skäms för att det känns som om jag underkänner Signe, den Signe vi har idag, den hon är. Som om jag med mina tankar säger att hon nu är någon hon inte borde vara bara för att hon föddes för tidigt.

Jag antar att föräldrar till barn med olika funktionshinder, skador och utvecklingsstörningar kan ha samma tankar och känslor. Undrar hur det hade blivit ”om inte”. Men Signe har inga funktionshinder, inga skador och inga störningar. Hon är bara liten just nu. Petit. Det finns många barn som är det, det är inget fel och dessutom kommer Signe förmodligen att växa ikapp sig själv något om några år.

Så varför kan jag då inte bara släppa det? Varför måste jag älta och älta hur liten hon är, hur smala ben hon har, hur löst byxorna sitter?

Varför är det så svårt?!

När vi var på sjukhuset före sommaren tittade vi på Signes längd- och viktkurvor tillsammans med läkaren. Då säger idioten Lina något om att man väl kan göra någon slags prognos över barnets längd som vuxen genom att titta på kurvorna. ”Jo då”, säger doktorn och drar med finget längs med linjen som blivit Signes. ”Hmmm… Då ska vi se... 155 centimeter.”

Etthundrafemtiofem centimeter. Jag fick ont i magen på min etthundrasjuttiosex centimeter långa kropp. Och så skämdes jag. Igen. För vad spelar det för roll? Vad spelar det för roll liksom? Ingen, ingen, ingen alls. Hon kommer att växa upp till en frisk och vacker kvinna, även om hon blir lite kort i rocken.

Men ändå. Jag tycker att det är jobbigt att hon är så liten och smal. Jag tycker det. Och det skäms jag över.