Jag skrev för ett tag sedan om hur omöjlig Signe blivit att lägga. Från att glatt bara hysta henne i säng har vi fått stå ut med gråt och skrik och rymningsförsök varje kväll. Det har varit hemskt rent ut sagt. Hon har skrikit sig spyfärdig och haft en uthållighet som imponerat. När hon till slut somnat har det varit av ren utmattning och då har både jag och Fredric haft så ont i magen att vi också velat gå till sängs och dra något gammalt över oss.

Nu har vi hur som helst hittat en lösning sedan någon vecka tillbaka: Omsorgsfull nattning i vår dubbelsäng med både bok och gos och snutte. Vi har blivit levande nallebjörnar och hamnat i ett nattningsträsk som egentligen är emot mina principer.

Och jag är kluven. Jag vill egentligen att Signe ska kunna somna ensam, att hon inte ska behöva allt det här daltanet. Men samtidigt… Som jag njuter!

Vi tankar på närhetskontot jag och Signe, för när allt kommer till kritan så lägger vi på minus där. Fett minus!

Jag har aldrig fått amma Signe. Aldrig haft en snuttande, snusande, bökande dotter vid min barm. Jag har aldrig fått mata henne med flaska och burit runt en sugande, slurpande bebis i famnen. Jag kunde aldrig sova med henne bredvid mig i sängen när hon var bebis eftersom hon var bunden till en matningspump större delen av natten. Jag kunde knappt hålla i henne alls stora delar av hennes första levnadsår eftersom hon kräktes så mycket.

Vi ligger minus. Massa minus och en del av det som borde varit är förlorat, borta för alltid. Så är det, men under nattningen känner jag att vi tar igen lite, lite av det vi gått miste om. När Signe kryper nära, nära. När hon lägger sin lilla hand på min kind. När hon plötsligt slår ut med armen så att min näsa är nära att brista ut i blodvite.  När jag flyttar bort en decimeter för att få lite andrum och hennes lilla kropp omedelbart kommer efter. Som om det satt ett snöre mellan oss, som om vi satt ihop, som om vi hörde samman.

Och jag ligger där och hör hennes snuttande på den älskade trasan, känner andetagen djupna, ser kroppens små ryckningar när den sjunker in i sömn, låter min näsa stjäla lite av hennes doft och vet att jag är rik, oändligt förmögen och priviligierad som få.

 

Therese Henriksson

14 augusti 2012 23:43

Jag säger så här: Skit i principerna ett tag och njut av att mysa och ha det bra på kvällarna istället för att fajtas! Tids nog är hon redo att somna själv igen. Vi har haft exakt samma resa här med Agnes, som gick från att ha somnat själv i egen säng på 5 minuter till att vi tillslut var tvungna att ligga bredvid i hennes säng tills hon somnade. Nu försöker vi vänja tillbaka henne att somna själv igen och gör det lite stegvis genom att flytta längre och längre bort från sängen. Just nu har vi kommit ända ut ur rummet och kan sitta i soffan utanför tills hon somnat, så jag tänker att vi nog snart är tillbaka där vi startade för ett halvår sen.

Å rent krasst, hur många tonåringar vill att man fortfarande skall ligga bredvid i sängen när de somnar.. Det är bara en begränsad tid ni behöver ha det så här så jag tror inte man behöver ha ångest för att man bryter en av sina principer. Jag ser egentligen bara en enda nackdel med att ligga bredvid tills de somnar, och det är att man blir så galet trött själv så man knappt orkar ta sig därifrån sen!

Kram!

Lina

15 augusti 2012 08:28

Det var några sanningens ord det. Jag har tänkt på er iband när vi haft våra fajter för jag vet ju att ni också lagt en del timmar på läggning genom åren. Jag tror överhuvudtaget att Signe och Agnes är ganska lika i grad av envetenhet. Det känns skönt att tänka på att det är fler som strider, att det inte är oss det är fel på liksom. Kram tebaks!

 

TinaLill

15 augusti 2012 11:52

Jag instämmer med Therese - antalet kända fall av tonåringar som måste somna i sina föräldrars säng med föräldern bredvid är inte så stort. Vår äldsta dotter somnade i bara i soffan bredvid oss när hon var liten - att gå och lägga sig själv i sängen var helt uteslutet. Idag, 20 år senare, somnar hon förvisso fortfarande gärna i soffan (men det gör även jag) men hon går lika gärna och lägger sig i sin säng.
Yngsta dottern däremot skulle bara somna i sin säng, med lampan släckt och tyst i rummet. Somnade hon i soffan, eller i någon annans säng visste vi att hon var sjuk - detta beteende sitter dock fortfarande kvar :-)
Med äldsta dottern gjorde jag tappra försök att få henne att somna själv i sin säng, för så skulle man ju göra, men gav upp för det var på nåt sätt inte värt det, speciellt inte när lillsyrran kom. Det blir människor av dem ändå, jag lovar.
Stor kram till er!

 

Maria

15 augusti 2012 12:21

Tanka på kärlekskontot! Tror du har rätt i att signe tar igen det hon inte kunde få i början. Uppenbart i alla fall att av någon anledning behöver hon närhet nu. Njut på o strunt i vad som " borde varit rätt""

 

Lunda

16 augusti 2012 14:08

Och Linnea sover alltid med oss och vi bryr oss inte... De kommer en dag, förmodligen den dag hon får ett hello Kitty påslakan:) som hon kanske kan somna själv men till dess får de vara:) kram på dig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...