Den här dagen började så bra. Först en rejäl sovmorgon (man kan väl säga att min motivation att gå upp på morgonen inte är särdeles hög), en finfin CTG-kurva och sedan besök av fyra kollegor. Vi satt ute i solen tillsammans och åt indiskt och hade det bra. Chokladen vi skulle ha till efterrätt smälte i solskenet, men vi redde oss ändå väl med hjälp av mitt i det närmaste outtömliga förråd av godsaker.

Mätt, glad och nöjd lade jag mig för att vila. Min energi räcker inte särskilt långt numer och jag är lite orolig för hur det ska gå att ta hand om en nyfödd efter eoner av tid med total inaktivitet. Plötsligt ringde telefonen. Det var Fredric som meddelade att dagis ringt. Alvin hade ont i örat, ville inte äta och var jätteledsen. Min mamma var på väg för att hämta honom. Jag ringde till mamma som just kommit till dagiset. I bakgrunden hörde jag en förtvivlad liten Alvin som storgråtande hulkade fram ”aj, aj, aj”. Hjärtknip. Jag avslutade samtalet och ringde sjukvårdsrådgivningen för att kunna boka tid på jourcentral. Sjuksköterskan i andra änden började genast ställa en massa frågor. ”Är han väldigt ledsen? Har du försökt med smärtstillande? Kommer det vätska ur örat? Har han feber? Hur är allmäntillståndet i övrigt?”

”Jag vet inte. Jag ligger själv på sjukhus. Jag vet inte.”

Jag HATAR detta. Jag hatar att vi ska behöva ha det så här. Jag hatar att inte kunna ta hand om mitt barn. Jag hatar att han ska behöva hulka fram att han saknar sin mamma utan att det ska göra någon skillnad. Hans mamma kommer inte. Jag hatar att behöva vara så beroende av andra. Jag hatar mig själv för att jag är en svikare, en rutten mamma med en ledsen pojke. Jag hatar att inte kunna välja, att obönhörligt vara fast på det här avskyvärda sjukhuset flera månader i sträck. Jag hatar det.

På sjukvårdsrådgivarens uppmaning har mina föräldrar i alla fall försökt att få i min gråtande, skrikande, spottande och sparkande son Alvedon och nässpray. Han verkar inte ha feber och sover nu utmattad bredvid sin morfar. Jag tänker att om han kan somna så kan han inte ha jätteont och om han har kraft att vara så ilsken finns det ändå gott hopp om att han slipper en tur till doktorn. Det är ju bra om han kan hoppa över en penicillinkur. Fredric är på väg för att hämta hem honom nu. Om han nu fortfarande känner att det är hans hem.

Jag är bara trött. Trött på att vara ledsen. Trött på hela situationen. Trött. Kan det inte räcka snart? Tröstar mig med solsmält choklad.

Det känns som om hela Svea rike är lite dagen efter idag. Så även jag. Mest dagen efter värkar, men visst, även jag låg vaken till långt efter midnatt och tittade på glittrande vackra människor på kunglig bröllopsfest.

Det har varit någorlunda stiltje på värkfronten idag, även om det gick att urskilja lätta krusningar på CTG-kurvan som mäter aktiviteten hos livmodern. Jag försöker ändå tänka positivt och har siktet inställt på veckoslutet när vi ska göra en ny viktuppskattning.

Jag har klurat ut hur man laddar ner sitt Spotifykonto till en annan dator och njuter just i detta nu av en ny samlingsskiva med Lisa Nilsson. Jag blev lite nostalgisk av hennes skönsång i samband med det kungliga bröllopet och fick mersmak helt enkelt. Jag lyssnar på musiken i hörlurar vilket ger dubbla fördelar. Dels hör man detaljerna i musiken på ett fantastiskt sätt och dels slipper man höra grannarna. Jag har en ung blivande mamma på rummet just nu och även hennes pojkvän tillbringar stor del av sin tid här. De har varit på avdelningen ett par veckor och har lärt känna bland annat ett par som nyss fått en son. Trots att det sistnämnda paret har ett eget rum så träffas de gärna här inne och stämmer av läget. Jag har förmodligen en för mig okänd förmåga att blir ett med väggfärgen eller transformeras till en lampa för de verkar inte märka att jag är här. Göteborgska är så klart en väldigt trevlig dialekt på alla sätt, men jag måste tyvärr säga att den låter otroligt imbecill ibland. Eller så är det så att den förstärker intrycket från den redan imbecille. Dialogen mellan paren från förorten låter hur om helst så dum i mina öron att jag vill stänga av dem. Saxat ur en diskussion om den obstretiker som var med under den ena kvinnans förlossning: ”Asså man måste ju vara lite knäpp i huv’et för att kunna jobba med att stirra in i vaginor hela dagen.” Diskussionen tog sedan en märklig vändning mot sambandet mellan val av yrke och sexuell läggning. ”Jag menar, jag tror ju inte precis att pizzabagaren äter pizza när han kommer hem så att…” Slutsatsen måste alltså bli att manliga specialister inom gynekologi är sinnesförvridna och homosexuella medan deras kvinnliga kollegor bara är sinnesförvridna. Hmmm… Frågan är om inte någon borde gå vidare med en empirisk studie på ämnet.

Man måste få lov att störa sig lite på människor som man helt ofrivilligt måste dela rum med. Jag har för mig att det står någonstans i grundlagen, som ett slags tillägg eller fotnot till yttrandefriheten.

Jag pratade med min man förut och han beskrev hur vår vackra trädgård prunkade precis som en trädgård ska i försommartider. Jag hann precis få ner fröna i jorden innan jag lades in kan man säga och att nu inte få vara på plats och njuta av grönskan gör mig så ledsen. Jämförelsen sjukhus – fängelse ligger inte långt bort i en situation som den här, men min kloka make kom fram till att skillnaden ju ändå måste vara att han bara blir gladare ju längre jag stannar på sjukhuset, vilket så klart inte varit fallet om jag suttit i fängelse. Jag tog det som någon form av komplimang.

Kronprinsessbröllop för hela slanten idag tycks det, i alla fall världen utanför. Själv låg jag under hela vigseln i min säng här på sjukhuset och försökte skicka telepatiska tankar till mitt barn med uppmaningar om att stanna kvar i magen ett tag till.

Strax före tre fick jag som en magknip som sedan tycktes fortplanta sig ner mot benen. Utan att gå in på detaljer om min egen olägenhet så kan jag väl påminna alla om att fysisk aktivitet är en förutsättning för att tarmarna ska arbeta på bästa sätt. Vi minns alla visdomsorden ”En regelbunden avföring är bästa huvudkudden.” Eftersom min fysiska aktivitet varit minst sagt begränsad den senaste tiden var min första tanke vid knipet att uppsöka toalett. Där inne blev allt bara värre och jag fick istället be mina fina pojkar, som besökte mig idag, att köra tillbaka mig till rummet. Vi var på utflykt till det fantastiska skeppet som finns i entrén på barnkliniken. Alvin hade just gått in i rollen som eldsprutande drake på sjörövarskepp, men gick förvånansvärt medgörligt med på att gå tillbaka. Även så små barn kan inse allvaret i en situation.

Tillbaka på rummet bestämde jag och maken oss för att det var bäst att de åkte hem. Jag vill inte att Alvin ska se om jag får ont och det verkade inte vara större fara på taket än att Fredric skulle hinna tillbaka hit om bebisen skulle bestämma sig för att komma till världen. Jag fick smärtstillande tabletter och blev tillsagd att vila. Smärtan gav inte med sig och man bestämde sig för att ge mig en spruta med bricanyl som är muskelavslappnande och värkhämmande. För att toppa det satte de en ”whiskeypinne” i skalpen på mig, en akupunkturnål som ska ge avslappning. Efter några minuter kände jag hur mitt hjärta rusade och kroppen började darra. Jag blev jätterädd och ringde på klockan. Både läkare och barnmorska kom till mig och läkaren förklarade att det var en väntad effekt av medicinen och att det snart skulle avta. Barnmorskan stannade kvar hos mig en stund och jag kände hur jag sakta, sakta kunde slappna av.

Det är lite dimmigt efter det, men jag som somnade i alla fall en stund. När jag vaknade hade smärtan avtagit men den var inte helt borta. Jag blev körd i rullstol till ett undersökningsrum och där kunde läkaren till min lättnad konstatera att jag inte hade börjat öppna mig. Den slutna delen av livmodertappen verkade vara något kortare än tidigare, men större delen var fortfarande inte aktuell som utfart för bebisen. ”Ge oss lite mer tid, bara lite mer tid” var tanken som flög genom mitt huvud. På onsdag är det tre månader till vårt egentliga beräknade förlossningsdatum. Att födas tre månader för tidigt är tidigt, tidigt…

Jag måste erkänna att jag blivit lite kaxig de senaste dagarna när det gått så bra. Att barnet ska hålla sig kvar där inne till augusti har nästan blivit något jag räknat med, men idag känner jag att jag gått många steg tillbaka. Om jag bara kunde få nå nästa delmål, en fostervikt på ett kilo, så vore jag så tacksam.

Lite bröllopsflärd har i alla fall nått mig via svt-play. Hon var strålande vacker vår kronprinsessa. Och ja, jag grät i kapp med Daniel där ett tag.

Hujedamig sicken lipsill jag blivit. Jag som aldrig varit särskilt gråtmild. Sedan jag blev inlagd här grinar jag över allt. Jag har gråtit över en hängselbyxklädd Meryl Streep, som dansandes och sjungandes ”Dancing Queen” skuttat fram i täten av en lång girlang av kvinnor i Mamma Mia – the movie. Tidigare idag steg tårarna förargligt upp i ögonen på mig när min före detta sänggranne visade mig blöjor som hennes 680 gram tunga son skulle bära. Jag hade kunnat ha dem som bokmärken och denna litenhet var jag naturligtvis tvungen att fälla en tår över.

Nyss tittade jag på livesändningen från bröllopskonserten i Stockholms konserthus. Det skulle jag aldrig ha gjort. Hakan darrade när Lisa Nilsson och Sarah Dawn Finer stämde upp i skönsång. En klump växte till i halsen när en manlig kines till toner från ”Svansjön” lyfte och balanserade en kvinnlig kines som böjde och vrängde sig ut och in i takt till musiken. Sedan var jag tvungen att gråta en skvätt över Peter Jöbacks byxor också som stramade så obevekligt över skrevet. Det hela slutade i ett crescendo av snyftningar när flaggviftande, blomsterkransprydda barn kom in och sjöng för det blivande brudparet. My God!

Vissa gånger har jag naturligtvis även gråtit över saker som betyder något. Som oron över mitt ofödda barn och saknaden efter det barn jag har hemma, men min nyvunna gråtmildhet verkar tränga sig på vid de mest oväntade tillfällen.

En helt annan sak… Är det någon som vet inom vilken afrikansk kultur det är kutym att högljutt och harklande samla snor och slem långt bak i svalget för att sedan lika högljutt spotta ut det? Jag har en ny sänggranne till vars hemland jag aldrig någonsin vill resa. Gatorna där måste vara täckta av snor, spott och slem. Invånarna kanar fram på trottoarerna och hejdar sig bara för att avlossa ännu en loska.

Idag firar vi 26 fulla graviditetsveckor. Å hej å hå… På måndag har jag legat här i tre veckor och det jag ser fram emot nu är nästa viktuppskattning där jag hoppas på en fostervikt på minst ett kilo. Dit borde vi ha nått i slutet på nästa vecka.

Min egen vikt är däremot inget jag uppskattar. Jag ska inte klaga på mina fina besökare, men de skämmer bort mig. Min usla karaktär och den allmänna tristessen här kombinerat med givmildheten hos nära och kära ger alla förutsättningar för en präktig rondör. Jag vågar inte redogöra för alla godsaker jag smällt i mig sedan jag kom hit men jag kan avslöja att bland annat en Paradisask, ett otal antal chokladkakor, diverse bakverk och en hel del glass passerat i revy. Undra om små barn i magen kan utveckla diabetes. Det vore väl min tur i så fall. Insulinsprutor direkt igenom magen, en decimeter långa kanyler.

Ja, ja… För att ni inte ska tro att jag fläskat på mig allt för mycket så kan jag säga att jag idag väger två kilo mindre än jag gjorde då jag ”vägde in mig” på mödravården i februari. Sjukhusvistelse och smärta sätter sina spår. Jag var hemma hos en vän för några veckor sedan. Vi var tre tjejer och kom på något sätt in på ämnet viktminskning. Vi har alla små barn hemma och graviditetskilon runt midjan. Jag informerade lite skämtsamt om att de borde prova sjukhusdieten, med den hade jag själv gått ner sju kilo på två månader. Jag såg hur det glittrade till i ögonen på en av vännerna. Vad var det för diet? Den hade hon inte provat! Hon såg lite skamsen ut när hon förstod att jag menade sjukhusvistelse, sjukhusmat, ständig smärta och biverkningar från medicin i form av illamående. Men, men… Vad gör man inte för en tilltalande figur?

Nä, nu ska jag ta en bulle till. Något roligt ska man ju ha här i livet.

Granne ett försvann ut till förlossningen tidigt imorse. Jag antar att de hoppas kunna häva hennes besvär så att barnet förblir i magen ett tag till, men jag vet inte alls hur det går. Hon har legat här i 6 ½ vecka och är den som delat min vardag ända sedan jag kom hit. Vi talar inte alltid så mycket med varandra, humöret och dagsformen får styra, men det har ändå känts tryggt med en fast punkt i tillvaron här. I övrigt passerar en strid ström av ansikten igenom vårt rum. Patienter, läkare, barnmorskor, undersköterskor och blivande fäder avlöser varandra och till slut orkar man knappt heja på den som är ny. Kort efter att min granne sängliggande rullats ut från rummet försvann alla spår av henne. Som när en våg sköljer över fotspår i sanden. Inom ett par timmar låg en annan kvinna med magen i vädret på hennes plats och jag hann inte ens säga hej då. Jag får väl se om jag lyckas komma runt patientsekretessen på något sätt och kan få reda på hur det går.

Solsken nådde min bleka lekamen även idag och hudtonen är nu än mer grisrosa. Mina pojkar tog med mig ut i solen och som grädde på moset kom ett par vänner förbi med fikakorg. Man kan inte annat säga än att jag trots omständigheterna har det bra…

När jag skulle somna igår ville sömnen för första gången på dessa veckor inte komma till mig. Tankarna for runt, runt i huvudet och jag vände mig än hit och än dit. Efter midnatt någon gång stördes friden på rummet av att en ny patient installerades på platsen mittemot mig. Ljud från en säng som rullades in, väskor som flyttades runt, dämpade röster och en blodtrycksmanschett som pumpades upp. Plötsligt blev jag så arg. Jag låg där i min säng, omgärdad av aprikosfärgade draperier och kände samma ilska välla upp inom mig som kvällen vi först kom in hit:

Jag hade just förflyttat mig från en brits där läkaren med hjälp av ultraljud över min mage kunde konstatera vattenavgång och att barnets hjärta slog ”än så länge”.  Jag tror att läkaren upprepade orden ”än så länge” om det faktum att mitt ofödda barns hjärta ännu pumpade blod fyra gånger och för varje gång blev mitt huvud mer och mer tomt. Jag hade inga ord. Inga tårar. Från britsen till gynstolen.  Nytt ultraljud för att kontrollera om livmodertappen var påverkad eller inte. På grund av en urinblåsa som på något sätt skymde sikten kunde läkaren inte få till någon bra bild. På allmän begäran klättrade jag ner från stolen igen för att gå och tömma ovan nämnda blåsa. I fullfjädrad ankeborgsstil (klädd överkropp, naken underkropp) satte jag av tills jag upptäckte att ett stort ark som tjänat som skydd på gynstolen naglat sig fast på min rumpa. Det ymniga flödet av fostervatten och blod hade förvandlats till klister och där stod jag nu, blodig och blöt med ett förbannat papper på ändan. Där och då kom det bara över mig. Ilskan. Ilskan över att inte längre äga mitt liv, vreden över att min kropp inte längre var min. Jag slet loss pappret och slängde det på golvet.  Nu fick det vara nog. Under den vår som passerat hade jag kissat hängande mellan två ambulansmän. Jag hade gjort mina toalettbestyr hängande på ett gåbord med en eller flera undersköterskor som stöd. Jag hade blivit torkad av min syster, av min mamma, av min man och av vårdpersonal i långa banor.  Sköterskor hade fått tömma bäcken med min urin och när behållaren krånglat eller inte räckt till hade mina lakan bytts med mig kvar på sängen. Min kropp hade rullats från höger till vänster för att få underlakan och glidlakan på plats.  Jag hade blivit duschad och intvålad av undersköterskor och av min egen mamma.  Min man hade släpat mig upp för trappan på sin egen rygg när smärtan hindrat mig från att ta ett enda steg. Jag hade efter smärtfyllda nätter med bara sporadisk sömn blivit väckt klockan sex av att en termometer stuckits in i mitt öra. (Nattpersonalen hade som orubblig rutin att ta tempen på alla patienter innan de gick av sitt pass.) Jag hade blivit stucken med nålar och kanyler så att mina armar till slut såg ut att tillhöra en missbrukare. Jag hade blivit sövd och buren till en operationsbrits. Där hade man placerat mig i böneställning, klätt av mig naken och skurit i min rygg. Man hade samlat det blod jag förlorade i behållare och uppskattat dess volym. Jag hade blivit buren tillbaka till den säng runt vilken man flera timmar senare skulle samlas för att beskåda mitt blödande underliv. Jag hade vid upprepade tillfällen haft en kondomförsedd ultraljudsmanick och kalla, blanka instrument i underlivet. Främmande händer klädda med plasthandskar och doftande av desinficeringsmedel hade farit över mig och i mig och nu ville jag inte mer. Jag ville klara mig själv, sköta mig själv. Bara vara naken i ensamhet. Inget mer ultraljudsgel, inga fler gynstolar, inget mer. Ilskan sved till, jag kissade och gav upp… Vad hade jag för val?  Svälj stoltheten, kapitulera inför livet. Upp i stolen igen. Ditt barn behöver dig.

I natt somnade jag till slut, efter att ilskan klingat av. Privatliv är en lyx jag inte kan unna mig just nu. Så är det bara.

Nu blev det långt igen… Jag måste bara få flika in ett tack till alla som läser det jag skriver och som ger så fina kommentarer. Du som hittat hit, känd eller okänd; vet att min vardag här på något sätt känns lättare när du går med mig en bit. Att så många för mig okända hittat bloggen gör mig helt förundrad. Den som går en snabb sväng i utkanten av bloggvärlden kan genast konstatera att den är vittomspännande, brokig och myllrande. Det är inte lätt att hitta rätt. Utbudet av olika bloggar är enormt och ibland blir jag helt förstummad över hur öronbedövande skriken är från alla dem som längtar efter bekräftelse och uppmärksamhet, oavsett form. ”Min blogg handlar om allt och inget. Inredning, shopping och att leva med ångest”. ”Ställ vilka frågor du vill på min blogg. Jag svarar på allt.” ”Idag får ni läsa ännu fler pinsamma sexminnen, bland annat från en festival som inte var så lyckad.” Och så alla dessa modebloggar med ”dagens outfit”, ”mitt bästa köp” och ”måste ha”. Jag pratade med en kompis om det härom kvällen och vi kom fram till att Raymond och Marias slagdänga ”Ingen vill veta var du köpt din tröja” är så himla sann asså… ;-)

Himlen här pryds av en månskära. Tunn och spröd.

Skäran är ett foster. Ett litet barn med huvudet ner, kroppen böjd i båge och armarna tätt, tätt intill bålen.

Himlen är en livmoder. Tom på vatten efter dagar av tröstlöst regn.

Min kropp är ett universum. Ryms i Guds pupill.

Idag är det sol! Både ute och inne känns det som. Man har tittat på lilla grynet med ultraljud idag och det såg bra ut. Det är fortfarande väldigt lite vatten där inne, men det var ju väntat med tanke på att jag läcker som ett såll. Det var hur som helst lika lite vatten idag som i fredags vilket, summa summarum, borde betyda att den lilla tillverkat lika mycket vatten som jag läckt ut. Slutsatsen man kan dra av att det tillverkas nytt fostervatten är i sin tur att moderkakan fungerar som den ska och ger barnet näring. Fostervatten är, för den som inte visste det, barnet eget kiss. Så tillräcklig näringstillförsel är därmed en förutsättning för att fostervatten ska produceras. Inkomster och utgifter…

Jag har fått vara ute i solen idag vilket resulterat i en lätt grisrosa ton på armar och bröst. Vackert. D-vitaminbrist är väl annars en överhängande risk för mig i år. Först en vinter i totalt mörker, sedan en vår OCH en sommar instängd på sjukhus. Det är ju som upplagt för engelska sjukan eller någon annan trevlig bristsjukdom. Jag läser på nätet på en sida som saluför kosttillskott att brist på d-vitamin kan leda till depression, svininfluensa, död, autism, hjärtinfarkt, blodproppar, värkproblem och graviditetskomplikationer. Det där sista har jag ju redan bockat av så vad som väntar mig är väl att jag deprimerad och värkande, lätt autistisk och svininfluerad, full med blodproppar får en hjärtinfarkt och faller död ner. Det säger jag bara: Släkt, vänner och bekanta. Det blir ni som står ytterst ansvariga för min onda bråda död enligt ovan om ni inte kommer hit för att transportera mig ut i solen. Här står rullstolarna på rad för att underlätta förflyttning, så det finns inga ursäkter. Kom, bara kom. (Tack förresten till dig Linda som kom hit idag. Det var härligt.)

Imorgon kommer mina pojkar till mig, både stor hunk och liten hunk. Jag pratade med min lilla pojke idag och sa att jag längtade efter honom. ”Ja mamma, men vi kommer snart” lovade han. Det låter bra det.