En ny vardag har börjat. En vardag som jag redan inatt förstod kommer att innefatta hela den palett av känslor som den mänskliga kroppen kan härbärgera.

Natt: Klockan ringer vid två. Trött. Upp och mecka med bröstpump som inte vill fungera. Irriterad. Larmar på barnmorska som kommer och hjälper mig. Lättad. (Fredric sover sig oberörd igenom hela spektaklet. Förundrad.) Umpa-pumpa… Det kommer ingen mjölk. Stressad. Tänker lugnande tankar. Tänker på Signe, hennes pyttelilla mun. En droppe. Lättad igen. Lyckas få ihop till två hela pyttebebismåltider (4 ml). Nöjd. Klär på mig för att gå upp till min lilla docka. Förväntansfull. Uppe på salen är det tyst. Belysningen är dämpad. Det står två sköterskor framme vid Signes kuvös. Har något hänt? Ångest. Ena sköterskan säger glatt att jag just prickat in blöjbyte plus att de ska väga och mäta henne. Lättad på nytt, samtidigt oroad och förväntansfull. Tänk om hon gått ner för mycket i vikt. Tänk att jag ska få se henne utan slangar och utan kläder. Ömsint. Signe gnyr och protesterar mot att bli upplyft och störd i vilan. Stolt. Kroppen är overkligt liten, rösten så ofattbart späd. Ängslig. Ena sköterskan har fått fel sorts måttband med sig och måste gå och hämta ett nytt. Uppretad. Signe ser så ynklig ut där hon sprattlar naken och skrynklig inne i kuvösens värme. Hon måste få bli ombäddad igen. Otålig. Mätandet blir avklarat och siffrorna har svårt att sjukna in i mitt huvud. Att vara född tre månader för tidigt, vara ett dygn gammal och 37 centimeter lång, ha ett huvudomfång på 24 centimeter och väga 980 gram, är det bra eller dåligt? Ska jag vara glad eller oroad? Osäker. Sköterskan frågar om jag vill mata. Glad. Jag sitter vid kuvösen och stirrar in på mitt lilla flickebarn, nu inbäddat och påklätt igen. Slangar och sladdar i olika tjocklek ligger kors och tvärs runt henne och över näsan sitter en mask med en större syrgasslang kopplad till sig. Ledsen. Jag vill hålla henne, känna tyngden av hennes kropp mot mitt bröst, sätta min näsa mot hennes huvud och andas in doften av himlen. Förtvivlad. Mina ena hand håller en spruta innehållande 2 ml bröstmjölk som långsamt, långsamt ska sprutas ner i Signes magsäck via sond. Koncentrerad. Min andra hand vilar över min flickas hela kropp. Kärleksfull. Det är varmt och fuktigt inne i kuvösen och jag tänker att den kanske trots allt kan duga som livmoderssurrogat. Hoppfull. Jag hör väsande ljud från slangar och så plötsligt, ett larm från kuvösen intill Signes. Dämpade men hastiga steg från sköterskornas tofflor. Rädd. Så mycket kan gå fel. Så mycket i mitt barns kropp är omoget. Arg. Varför ska det här hända oss? Jag vill straffa någon. Ställa någon till svars för mitt barns orättvisa start i livet. Hatisk. Jag tittar på Signe igen. Ljusa fjun i pannan. Långa, smala fingrar. Silkestunn hud som färgas rödbrun av det blod som strömmar strax under den. Känsla som saknar ord.

Jag går ner igen och har först svårt att somna på grund av alla känslor som rusar genom kroppen. Yr. Jag sover och när jag två timmar senare på nytt blir väckt av klockans larm, har nattens känslosvall byggt bo i tröttheten hos mina käkar, som under sömnen bitits samman som i kramp.