Den här dagen började så bra. Först en rejäl sovmorgon (man kan väl säga att min motivation att gå upp på morgonen inte är särdeles hög), en finfin CTG-kurva och sedan besök av fyra kollegor. Vi satt ute i solen tillsammans och åt indiskt och hade det bra. Chokladen vi skulle ha till efterrätt smälte i solskenet, men vi redde oss ändå väl med hjälp av mitt i det närmaste outtömliga förråd av godsaker.

Mätt, glad och nöjd lade jag mig för att vila. Min energi räcker inte särskilt långt numer och jag är lite orolig för hur det ska gå att ta hand om en nyfödd efter eoner av tid med total inaktivitet. Plötsligt ringde telefonen. Det var Fredric som meddelade att dagis ringt. Alvin hade ont i örat, ville inte äta och var jätteledsen. Min mamma var på väg för att hämta honom. Jag ringde till mamma som just kommit till dagiset. I bakgrunden hörde jag en förtvivlad liten Alvin som storgråtande hulkade fram ”aj, aj, aj”. Hjärtknip. Jag avslutade samtalet och ringde sjukvårdsrådgivningen för att kunna boka tid på jourcentral. Sjuksköterskan i andra änden började genast ställa en massa frågor. ”Är han väldigt ledsen? Har du försökt med smärtstillande? Kommer det vätska ur örat? Har han feber? Hur är allmäntillståndet i övrigt?”

”Jag vet inte. Jag ligger själv på sjukhus. Jag vet inte.”

Jag HATAR detta. Jag hatar att vi ska behöva ha det så här. Jag hatar att inte kunna ta hand om mitt barn. Jag hatar att han ska behöva hulka fram att han saknar sin mamma utan att det ska göra någon skillnad. Hans mamma kommer inte. Jag hatar att behöva vara så beroende av andra. Jag hatar mig själv för att jag är en svikare, en rutten mamma med en ledsen pojke. Jag hatar att inte kunna välja, att obönhörligt vara fast på det här avskyvärda sjukhuset flera månader i sträck. Jag hatar det.

På sjukvårdsrådgivarens uppmaning har mina föräldrar i alla fall försökt att få i min gråtande, skrikande, spottande och sparkande son Alvedon och nässpray. Han verkar inte ha feber och sover nu utmattad bredvid sin morfar. Jag tänker att om han kan somna så kan han inte ha jätteont och om han har kraft att vara så ilsken finns det ändå gott hopp om att han slipper en tur till doktorn. Det är ju bra om han kan hoppa över en penicillinkur. Fredric är på väg för att hämta hem honom nu. Om han nu fortfarande känner att det är hans hem.

Jag är bara trött. Trött på att vara ledsen. Trött på hela situationen. Trött. Kan det inte räcka snart? Tröstar mig med solsmält choklad.

 

Sophie

21 juni 2010 20:10

Hej, har precis hittat din blogg och är fast. Jag skickar styrkekramar :)

 

Martin Edfeldt

21 juni 2010 20:10

Nej Lina, du är verkligen inte en svikare eller rutten mamma. Din reaktion säger ju att du är tvärtom, du är en jättebra mamma till Alvin, du bryr dig, du vill vara där och du vill trösta. Både jag och Sonja vet, både jag och Sonja har sett och kan intyga att du är en jättebra mamma till din son.

 

Åsa L

21 juni 2010 22:16

Lina, jag tänker på dig! Skickar energikramar i massor!!

 

Rebecka

22 juni 2010 01:25

Du behover nagon som stryker dig over pannan och sager att allt kommer att bli bra. Alvin kommer att klara sig fint. Det ar alltid svarare for foraldrarna. Jag reser mycket - gissa om jag har daligt samvete ibland. Men det ar tiden man ar tillsammans som raknas. Alvin forstar att mamma ar sjuk; ni kan trosta varandra. Som det lider ligger du nog kvar nasta vecka nar jag kommer hem; jag hoppas jag far komma och halsa pa dig. Jag maste lasa din blogg varje dag...

 

Anna Lindström

22 juni 2010 10:22

Det är klart att du hatar att ligga på sjukhus, Östra klär liksom inte dig. Det är klart att du hatar att vara ifrån Alvin och han tycker så klart inte heller att det är det bästa som hänt honom. Tänk på att det ändå är för en begränsad period och att ni kommer att ha många härliga dagar tillsammans. Du klarar det Lina. Du är bäst!

Kram, kram, kram
/Anna

 

Shahla

22 juni 2010 13:29

Hej Lina,
Vi arbetskamrater tänker på dig hela tiden och hoppas verkligen att allt går bra för dig och lillen. Skönt att bebisen har tålamod och valt att stanna kvar där den ska!
Du skriver så fint och rörande. Fortsätt med det, det är både terapi för dig och kul för oss att läsa det.
Kram

 

Linda

22 juni 2010 20:37

Hej Lina!!! Du fixar detta och du e en helt fantastisk mamma och person tvivla INTE på detta!! Tänker på dig/er massor och kanske kan min energi nå fram till dig genom det:-) kram kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...