Hujedamig sicken lipsill jag blivit. Jag som aldrig varit särskilt gråtmild. Sedan jag blev inlagd här grinar jag över allt. Jag har gråtit över en hängselbyxklädd Meryl Streep, som dansandes och sjungandes ”Dancing Queen” skuttat fram i täten av en lång girlang av kvinnor i Mamma Mia – the movie. Tidigare idag steg tårarna förargligt upp i ögonen på mig när min före detta sänggranne visade mig blöjor som hennes 680 gram tunga son skulle bära. Jag hade kunnat ha dem som bokmärken och denna litenhet var jag naturligtvis tvungen att fälla en tår över.

Nyss tittade jag på livesändningen från bröllopskonserten i Stockholms konserthus. Det skulle jag aldrig ha gjort. Hakan darrade när Lisa Nilsson och Sarah Dawn Finer stämde upp i skönsång. En klump växte till i halsen när en manlig kines till toner från ”Svansjön” lyfte och balanserade en kvinnlig kines som böjde och vrängde sig ut och in i takt till musiken. Sedan var jag tvungen att gråta en skvätt över Peter Jöbacks byxor också som stramade så obevekligt över skrevet. Det hela slutade i ett crescendo av snyftningar när flaggviftande, blomsterkransprydda barn kom in och sjöng för det blivande brudparet. My God!

Vissa gånger har jag naturligtvis även gråtit över saker som betyder något. Som oron över mitt ofödda barn och saknaden efter det barn jag har hemma, men min nyvunna gråtmildhet verkar tränga sig på vid de mest oväntade tillfällen.

En helt annan sak… Är det någon som vet inom vilken afrikansk kultur det är kutym att högljutt och harklande samla snor och slem långt bak i svalget för att sedan lika högljutt spotta ut det? Jag har en ny sänggranne till vars hemland jag aldrig någonsin vill resa. Gatorna där måste vara täckta av snor, spott och slem. Invånarna kanar fram på trottoarerna och hejdar sig bara för att avlossa ännu en loska.

Idag firar vi 26 fulla graviditetsveckor. Å hej å hå… På måndag har jag legat här i tre veckor och det jag ser fram emot nu är nästa viktuppskattning där jag hoppas på en fostervikt på minst ett kilo. Dit borde vi ha nått i slutet på nästa vecka.

Min egen vikt är däremot inget jag uppskattar. Jag ska inte klaga på mina fina besökare, men de skämmer bort mig. Min usla karaktär och den allmänna tristessen här kombinerat med givmildheten hos nära och kära ger alla förutsättningar för en präktig rondör. Jag vågar inte redogöra för alla godsaker jag smällt i mig sedan jag kom hit men jag kan avslöja att bland annat en Paradisask, ett otal antal chokladkakor, diverse bakverk och en hel del glass passerat i revy. Undra om små barn i magen kan utveckla diabetes. Det vore väl min tur i så fall. Insulinsprutor direkt igenom magen, en decimeter långa kanyler.

Ja, ja… För att ni inte ska tro att jag fläskat på mig allt för mycket så kan jag säga att jag idag väger två kilo mindre än jag gjorde då jag ”vägde in mig” på mödravården i februari. Sjukhusvistelse och smärta sätter sina spår. Jag var hemma hos en vän för några veckor sedan. Vi var tre tjejer och kom på något sätt in på ämnet viktminskning. Vi har alla små barn hemma och graviditetskilon runt midjan. Jag informerade lite skämtsamt om att de borde prova sjukhusdieten, med den hade jag själv gått ner sju kilo på två månader. Jag såg hur det glittrade till i ögonen på en av vännerna. Vad var det för diet? Den hade hon inte provat! Hon såg lite skamsen ut när hon förstod att jag menade sjukhusvistelse, sjukhusmat, ständig smärta och biverkningar från medicin i form av illamående. Men, men… Vad gör man inte för en tilltalande figur?

Nä, nu ska jag ta en bulle till. Något roligt ska man ju ha här i livet.