Signe verkar ha krympt i tvätten, trots att hon knappt varit i närheten av vatten efter förlossningen. (Ja, inte före den heller förresten. Allt hennes mamma hade att erbjuda var ju en torr och torftig vistelsemiljö.) Idag uppmättes hon till 34 centimeter. Tre centimeter kortare än vid förra mätningen. Hon måste vara ett medicinskt under eller så blev den stackars sköterska som gjorde den första mätningen stressad av den stirriga mamman som stod och hängde över hennes axel. Personalen hade i efterhand reagerat på att hon var så lång. Det är inget de sagt till oss, men 37 centimeter är visst väldigt långt i förhållande till hennes ålder och vikt. De tror mer på det nya måttet, så nu tror vi väl på det vi med…

Vi har börjat få presenter och blommor hemskickade. Underbara buketter i rosa. De få samtal vi har med utomstående inleds alltid med ett ”grattis” och idag är första dagen som jag odelat kan uppskatta omtanken. Det har känts så svårt att inte helt ha kunnat ta till sig gratulationerna. Det har känts så svårt att inte bara ha kunnat vara glad. Katastrofen har hela tiden andats mig i nacken och den har sannerligen inte varit något att salutera. Idag känns flåset mindre påtagligt och jag vågar vara glad på ett annat sätt. Inte så att jag varit ledsen över att Signe finns, jag kan utan förbehåll säga att jag älskat henne från första gången jag såg henne, men att älska någon som är så skör som hon är inte bara glädje utan även skräck. ”Grattis till dödsångesten” känns liksom inte så gott i magen…

En anledning till att jag tror ännu mer på livsgnistan hos vårt lilla underverk idag är att vi fått bekräftat att hon inte haft någon hjärnblödning. Det är annars en vanlig komplikation bland för tidigt födda. Blödningen kan uppkomma under tiden i mammas mage eller vid förlossningen och kan ge allt från svåra hjärnskador till ingen påverkan alls. Allt beror på omfattning och placering. Man undersöker hjärnan med ultraljud och det har man alltså gjort på Signe idag. Jag och Fredric var inne hos henne när en läkare kom in med en maskin, som enligt min make såg ut att vara utvecklad av NASA, rullande framför sig. Sköterskan frågade om jag ville hålla om Signe under undersökningen, vilket jag så klart inte tackade nej till. Läkaren berättade att vi skulle få resultatet av undersökningen omgående och så påbörjade han arbetet med att skanna av vår dotters hjärna. Jag höll mina händer över hennes kropp medan den lilla ultraljudsmanicken fördes fram och tillbaka över hennes huvud. Undersökningen tog tid. Lång tid. Läkaren tittade och tittade, tog bild efter bild i fullständig tystnad. Jag kände hur svetten började bryta ut över min kropp där jag stod med armarna in i kuvösen och tittade, ömsom på min dotter ömson på den gråsvarta skärmen. Jag kunde inte hålla mig från att hänge mig åt någon slags lekmannaanalys. ”De där svarta områdena är säkert inte bra, och de där ljusa är säkert riktigt illa”. Jag tittade på Signes lilla huvud, som nu fått så fin rundad form och tänkte att bara det är en liten blödning så blir det bra, bara det inte är en stor så ska vi nog fixa det. Jag fick genast dåligt samvete och kände klumpen i halsen växa när jag lovade och lovade och lovade att oavsett vad så ska jag ta hand om henne. Hon är min och jag är hennes. ”Allt ser bra ut” sa läkaren, tog sin maskin och gick.

Imorgon flyttar vi. Hemsjukhuset väntar oss imorgon eftermiddag. Signe ska ut på vägen och åka och hennes mamma skulle helst vilja gå ut personligen och eliminera alla fartdårar och fyllebuntar inom tio mils radie.