Hemma. Blickar ut över en äng med betande kor och kalvar och tänker att det är underbart och fruktansvärt att vara hemma. Vi blev utskrivna från BB igår. Först protesterade hela min kropp mot att lämna Signe och åka hem, men efter långa och tårdrypande samtal med sköterskorna på avdelningen kom jag till sans. Jag har inte varit hemma på en månad. Alvin behöver mig. Jag behöver sova och få några andra intryck än den tärande sjukhusmiljön.  Signe behöver en mamma vid sina sinnens fulla bruk och jag måste erkänna att både kropp och själ varit vacklande de senaste dagarna och är det fortfarande. Ibland ser jag framför mig hur jag bara faller ihop i en hög, ger upp och låter mig bli buren till en säng. Där vill jag ligga i koma tills den här mardrömmen är över. Det vore så skönt. Att bara få blunda och låta allt falla.

Den strategi som gäller för tillfället är annars ”bryt ihop och gå vidare”. Jag gör så flera gånger varje dag och just nu gör väl det extra hormonpåslaget sitt till för att främja själva ihopbrytningsdelen. Häromdagen fick jag till exempel gråtit en skvätt över spilld mjölk, som man ju inte ska göra, har jag hört...

Den här kossan har haft svårt att få igång en effektiv mjölkproduktion. En vettig bonde hade skjutit av mig direkt. Förmodligen gör det oerhört konstlade pumpandet sitt till, plus att min kropp inte var fullt förberedd för att bli mamma än. Igår hade jag hur som helst kämpat i en timme för att få ihop 20 ml bröstmjölk. Svettig och med värkande bröst, modell XXL, satt jag vid Signes kuvös och kämpade, droppe för droppe. Till slut gav jag upp och ställde ifrån mig den lilla medicinkoppen med mjölk, varpå den välte. Först blev jag bara arg och slet åt mig koppen som nu endast innehöll några få droppar mjölk. Jag ställde den framför mig och lutade mig framåt för att försöka fylla den på nytt. Det kom inte en droppe och jag bröt ihop. Jag grät över allt. Jag grät över att allt måste vara så svårt. Kan inte något enda litet få gå enkelt? Måste allt vara en prövning? Jag blev på nytt omhändertagen av en av sköterskorna och kunde till slut gå vidare men några enkla förhållningsregler: Jag får bara sitta och pumpa max fem minuter på varje bröst och jag får INTE titta ner i flaskan för att avgöra hur mycket mjölk jag fått fram. Det som kommer det kommer och det är gott nog. Idag har det gått bättre och jag ser trots allt en framtid som präktig och stinn mjölkko an.

I övrigt var gårdagen ”den stora bajsdagen” för båda mina barn. För min stora pojke är alla dagar kiss- och bajsdagar, så som de är för treåringar. Vi var uppe och hämtade honom hos mina föräldrar, där han bott dessa första dagar som storebror. I bilen på väg hem tittade han på mig och sa ”Mamma, jag är bajs och du är kiss”. Jag försökte protestera och sa att jag inte alls var kiss utan bara hans älsklingsmamma. Men sonen framhärdade i att jag visst var kiss och han bajs. Jag slutade protestera och tänkte att jag väl kan vara kiss då, om bara du är bajset, min lilla skitunge. I min lilla flickas verklighet, både i och utanför kuvösen, råder alltid kiss- och bajsfeber. Det är ett evigt samtalsämne och för Signes del har det varit högaktuellt de senaste dagarna eftersom hon inte fått igång magen än. Vi har väntat och hoppats på at det första svarta barnbecket ska komma ur henne, men det har lyst med sin frånvaro. Många prematura barn har problem med magen eftersom tarmarna är så omogna. Den första avföringen blir därmed ett viktigt kvitto på att i alla fall den funktionen är okej. Jag ringde till avdelningen igår när vi kommit hem. Jag ville veta hur Signe mådde och fick då ett glädjebesked; hon hade bajsat! Söterskan beskrev med inlevelse hur det kommit som en svart skogssnigel ur den minimala rumpan och jag ropade glatt till Fredric på altanen ”Signe har bajsat!” Svaret lät inte vänta på sig. ”Nämen har hon. Åh så roligt!” Små glädjeämnen…

På tal om mjölken och de enorma brösten förresten… Igår när vi hämtade Alvin tittade han upp mot mig och de hettande röda svulster som likt Hulkens biceps var på väg att tränga ut ur min klädsel och ställde den högst adekvata frågan: ”Vad är det för något?” Vi fick gå igenom allt det där med hur små bebisar äter, hur det var när han var liten och hur det nu är för Signe. Lite senare kom han in till mig när jag satt och skulle försöka pumpa ut lite mat till hans lillasyster. Jag har fått låna en pump och satte, intet ont anande, igång den direkt mot bröstet. Smärtan som kom när pumpen, som var inställd på maxeffekt, drog igång är obeskrivlig. Alvin blev jätterädd och ville att jag genast skulle sluta. Jag kastade, vad jag i alla fall tror var, mitt mest lugnande leende åt hans håll och förklarade med smärttårar i ögonen att det inte var farligt. Han vågade sig till slut fram till mig och fick se hur mjölken droppade. Han ställde lite frågor, tröttnade  sedan på det hela och gick ut till sin pappa och morfar. ”Vet ni vad mamma gör? Hon dammsuger brösten.”

Idag har Signe haft sitt första bakslag. När vi kom dit imorse fick vi veta att de just beslutat att ge henne en blodtransfusion. Hon hade syresatt sig dåligt och haft flera andningsuppehåll under natten och morgonen och man hoppades att lite extra blodtillförsel skulle avhjälpa det. Som jag skrivit tidigare så visste vi att det skulle komma bakslag. Vi visste att det skulle komma dåliga dagar och att vi skulle får backa tillbaka ibland. Men hur välinformerad man än är så går det inte att vara förberedd. Efter ytterligare en natt nästan helt utan sömn, men med frossa och kallsvettningar på grund av mjölktillströmningen, hade jag inga möjligheter att hålla emot när dammen brast. Jag bröt ihop på nytt. Barnläkaren och en av sköterskorna fick försöka hitta lite reda i en helt upplöst mamma och poängterade gång på gång att detta var väntat, att det inte alls är konstigt att vårt lilla, lilla barn behöver hjälp med syresättningen med tanke på att hennes lungor är så omogna. Att hon ens klarat sig så här länge utan andningsunderstöd är mycket ovanligt och säger ändå något om att hon har ett bra utgångsläge. Jag hörde var de sa, men det kunde ändå inte hindra den störtflod av tankar och känslor som kom ur mig. Tankar som inte bara rör hälsotillståndet hos min nyfödda, utan även allt det praktiska runt omkring. Hur ska vi kunna skapa en vardag och komma helskinnade ur detta som familj? Hur ska det går för Alvin? Hur ska vi klara ut allt rent ekonomiskt? Hur ska jag någonsin orka dammsuga eller betala en räkning igen? Allt känns oöverstigligt. Dessutom är min kropp i ett bedrövligt skick. Jag har inte rört ordentligt på mig sedan i februari och bara promenaden från parkeringen upp till Signes lilla bo tar musten ur mig. Hulkande och grinande fick spytt upp allt detta rakt i knät på snälla farbror doktorn, som så klart varken kunde dammsuga åt mig eller se till att få min kropp i topptrim. Hur som helst så behövde jag få det ur mig och med doktorns hjälp fick vi i alla fall prata med en kurator som kunde räta ut några av de praktiska frågetecknen.

Signe nöjde sig inte med det extra blodet, även om hon verkade må något bättre av det. Hon låg fortfarande lågt på syresättningen och tillslut bestämde man sig för att åter förse henne med den avskyvärda andningsmasken som ger henne både syrgas och ett extra tryck ner i lungorna. Man ville att hon skulle få vila lite och underströk på nytt att detta var väntat och normalt och inget att oroa sig över och…

Jag fick ut min lilla docka ur kuvösen och fick henne på bröstet. Denna lilla fågelunge som får kämpa så för att bara vara. Hon låg bara hos mig en kort stund innan övervakningsapparaturen började larma. Hon hade slutat andas. Hon gör det med jämna mellanrum, det tillhör även det omogenheten och jag har varit med om det flera gånger under dessa hennes första fem levnadsdygn, men hur många gånger det än händer så kan jag inte vänja mig eller acceptera det. Hon ligger hos mig. Jag håller handen över hennes rygg och känner hur små, små andetag häver hennes bröstkorg upp och ner. Plötsligt blir det stilla. Pulsen går ner och syremättnaden följer efter. Inom mig så dör både hon och jag. Jag buffar på henne, vilket ibland gör att hon kommer till sans och andas igen. Inget händer. Bröstkorgen är stilla. Sköterskan kommer och vänder henne från mage till sidan. Tårar rinner ner för mina kinder, och så lättnaden när hon till slut kommer igång igen. ”Hon lever, hon andas. Hon lever, hon andas. Det ska gå bra. Vi ska få hem henne. ”