För att skapa någon slags kronologi i bloggen, vars handling ju redan har pågått i elva dagar idag, startar jag med en kopia av ett mail jag skickade till nära och kära igår. En lägesrapport helt enkelt.

2010-06-10

Hej på er, nära och kära. Jag har lite random gått igenom min högst ouppdaterade adresslista här på hotmail och skickar nu ett meddelande till er som jag föreställer mig har intresse i mitt eventuella välbefinnande. :-) Dels för att jag är i behov av tidsfördriv och dels för att jag lever i villfarelsen att ni har visst nöje av att veta hur det går för mig. Vissa av er vet mycket om läget, andra mindre, men för att alla ska vara med på banan så kan jag berätta att jag ligger på sjukhus. Jag är gravid i sjätte månaden och vattnet har redan gått + att moderkakan krånglar på så sätt att den lossnat lite och halkat ner så att den blockerar utgången. Ja, eller ingången eller hur man nu ser det. Utgång känns väl som en mer passande benämning i nuläget, speciellt eftersom det här mailet är adresserat till såväl mina föräldrar som till min i det närmaste minderåriga lillebror. ;-)

Jag har nu varit här i tio dagar och har väl spenderat 90 % av den tiden i min säng. Jag får gå på toa, duscha och hämta mat i matsalen, men i övrigt är det horisontalläge som gäller. Det man är orolig för är så klart att aktivitet ska stimulera livmodern så att den lilla krabaten kommer ut. Idag är den 24 veckor och 6 dagar gammal. Vikten borde ligga på ungefär 600 gram och längden på 30 cm. Pyttepytt med andra ord... Hur som helst så ökar så klart chansen för både överlevnad och ett framtida normalt liv för varje dag som bebisen håller sig kvar i magen. Vid tiden som vi kom in till sjukhuset var chansen för överlevnad efter födsel bara 60 % men imorgon, när 25 graviditetsveckor passerat, har den ökat till 90 %. Så vi håller tummarna och är glada för varje dag som går utan förlossning. Ett drömmål är att nå upp till 34 fulla veckor, vilket skulle innebära en sjukhusvistelse i stillhet fram till mitten av augusti. Det är lite svårt att greppa en sådan tidsrymd så jag försöker sätta upp små delmål där vi kan fira lite. Fredag är första dagen för tårta...
 
Det största tortyrinslaget i situationen i övrigt är, utöver sjukhusmaten som är vidrig här, så klart att vara borta från Alvin. Det känns som om han redan fått nog med mammafri tid det senaste. (Jag har ju varit inneliggande på att annat sjukhus i fyra veckor under mars och april på grund av ett diskbråck.) Som grädde på moset har de besöksförbud här på BB för alla utom pappor så vi kan inte ses inne på avdelningen utan är förpassade ut i korridoren. Jag rullas ut i min säng och Alvin sitter med mig i den. Fredric sitter på en pall bredvid. Hissarna runt hörnet plingar med jämna mellanrum och läkare, sköterskor, patienter och besökare passerar förbi. Familjeidyll...
 
Besök och kontakt med människor "på utsidan" gör så klart att dagen går fortare och jag har faktiskt varit privilegierad med besök nästan varje dag. Jag ligger på en sal med tre sängplatser och patientantalet har varierat mellan två och fyra (!) den tid jag varit här. Besvären varierar men vi är alla i väntans tider och slipper som tur är dela rum med bebisar. Ärligt talat håller jag mig mest inne på rummet och frotterar mig inte särskilt mycket med de nyblivna föräldrarna ute i matsalen. Det är lite för jobbigt att se alla små fina nyfödda som trots sin späda vikt ju är sumobrottare i jämförelse med min flugviktare.

Det persongalleri av olika patienter som passerat in och ut från vårt rum de här dagarna har både varit roande och irriterande. Som vår unga förortsmamma med utländsk bakgrund, helt klädd i rosa velourdress á la Britney Spears och en extremt kort rosa topp som visade halva den gravida magen. Otroligt högljudd i alla sina samtal, oavsett vilket språk hon förde dem på. Hon var i vecka 37 och hade fått en blödning. "Asså ursäkta meeej, men asså hur länge har du varit här ejenklien? Asså ja ba tänkte HERREGUUUUD hon måste typ ha luggit här hur länge som helst som ba har typ dator och TV och allt. Å asså ja ba va hemma och kände helt plötsligt att HERREGUUUD asså jag har typ, asså ursäkta mig, men typ ba kissat ner mig. Ja ba typ värsta paniiiken. Asså typ ba när man liksom inte har sett nått, asså ursäkta mig, men asså typ inte har sett blod "där nere", om du fattar va ja menar, på typ nio månader. Asså fatta man blir chockad liksom..." Vilken svada!!! Jag fick skavsår i öronen på tio minuter, men som tur var åkte hon hem efter en natt, hon och den välfriserade killen á la Justin Timberlake med rosa urringad t-shirt och stora diamantörhängen i båda öronen...

Just nu ligger här ett irritationsmoment som utgörs av en fin, söt och säkert jättetrevlig tjej som snart är i vecka 34 och vars vatten också har gått. Hon kom in igår och har pratat oavbrutet i telefon med släkt, vänner och arbetskamrater och upprepar gång på gång att barnet kommer att födas för tidigt och kommer att vara sååååå litet och ju inte är färdigt än. Hon orerar vitt och brett om att hon är såååå orolig över vad som kan hända när ett barn föds så tidigt, hon frågar om hur stor risk en så tidig födsel innebär och bla bla bla. Vi andra tre i rummet är i vecka 24-29 och skulle vara överlyckliga om våra barn kunde bli ens i närheten av så välvuxna och välutvecklade som hennes unge är. Hennes barn väger över två kilo, våra ligger på 600-1100 gram ungefär. Ja, ja... Jag ska inte bli bitter. Hon har så klart också rätt att ta ut alla eventuella känslor i den situation hon befinner sig i, men just nu styr min reptilhjärna och den vill bara skrika åt henne att hålla käften och vara tacksam...

 
På något märkligt sätt så rullar dagarna på även i detta tillstånd av vacuum och jag har nu blivit ytterst välförsedd med möjligheter till förströelse. Jag har TV och dator, mängder med filmer, talbok och vanlig bok, tidningar, korsord och sist, men inte minst ett korsstygnsbroderi. Det är min syster som försett mig med en linneduk smyckad med en blomstergirlang av små grå kors. Min uppgift är att helt enkelt fylla i de grå kryssen med tråd i lämpliga färger. Handarbete för idioter kan man säga. Korsstygnsbroderi har fram till nu varit outforskad mark för mig, men nu när jag börjat utforskningen får jag erkänna att jag har svårt att sluta. Jag får tvinga mig själv att lägga ner duken när klockan närmar sig midnatt. Vem hade anat... Jag ser så klart en framtid där pampiga väggbonader pryder vårt hem från golv till tak. Ja inte bara vårt hem förresten. Vad skulle kunna glädja släkt och vänner mer än mjuka paket tillverkade med kärlek på både jul och allehanda bemärkelsedagar? Jag fick tips från min kusin om att Annika Lantz berättat i radio om en broderad bonad hon själv hade hängande hemma med de bevingade orden "En stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem". Det kanske vore något att börja med...
 
Nej, nu hinner jag inte skriva mer. Här är det fullt upp. Jag har en talbok att avverka och dessutom ligger mitt handarbete och glöder här bredvid. Ha det så gott, var ni än befinner er.

Kram från Lina

Linas liv i limbo

Jag ligger på sjukhus just nu med en inte helt färdig liten knodd i magen. Vattnet har redan gått, trots att det egentligen är 15 veckor kvar tills bebisen ska komma ut. Ordination: Sängläge och dagliga kontroller med hopp om att bebben ska hålla sig kvar så länge som möjligt på insidan. Än så länge går det bra, 11 dagar sedan jag lades in, men vi kastas mellan hopp och förtvivlan. Hemma finns min man och en liten son på 3 ½ år. Vi längtar efter varandra men hoppas ändå att det dröjer länge innan jag kommer hem igen. Bullen är ju inte färdigbakad än...

I ett läge som detta krävs tidsfördriv och eftersom jag älskar att skriva och gärna vill förmedla mig med omvärlden så slår jag nu in på en väg jag aldrig trodde att jag skulle vandra; bloggvägen. Jag går sängvägen till bloggvägen kan man säga.    Sjuksängsvägen då alltså...

Du som läser, vän, släkting eller okänd, håll tummarna för oss så att den här berättelsen till slut mynnar ut i en frisk liten människa som är redo att möta världen utanför mammas mage.

Kram från Lina