Det är tre dygn sedan vår dotter kom till världen. De tre längsta dygnen i mitt liv. Det känns som om vi gjort en resa både i tid och rum. Allt känns nytt och inget kommer någonsin att bli som förut. Att med ord beskriva allt som hänt och allt vi känt är en omöjlighet. Det blir för futtigt.

Det mest banala men kanske ändå det mest rättvisa sättet att beskriva nuläget är att säga att allt är efter omständigheterna bra. Vår Signe är fantastisk. Så är det bara. Sedan ett och ett halvt dygn tillbaka klarar hon sig helt utan andningshjälp. Till och med personalen på neonatalavdelningen är förundrade. Nu måste det tyvärr understrykas att vi inte kan räkna med att det kommer hålla i sig på samma sätt under veckorna som kommer. Det kommer att komma bakslag, och det är vårdpersonalen väldigt noga med att hålla i vårt medvetande. De gör det av omtanke. För att vi inte ska bli för chockade när det väl kommer en uppförsbacke. För att vi inte ska blir för förtvivlade när vi efter två steg framåt går tillbaka ett igen. Jag uppskattar deras uppriktighet och vill vara förberedd på det som komma skall, men samtidigt… Vi måste få vara glada i nuet. Just nu är det bra. Just nu känns framtiden ljus. Just nu vågar jag tänka tanken på en rund och rosig liten Signe som med blomsterkrans i håret firar midsommar med oss nästa år. Nu är nu och imorgon, senare och längre fram tar vi tag i när det kommer.

Tyvärr hinner jag inte skriva så mycket som jag skulle vilja under dagarna. Vårt schema är helt fullspäckat, trots att vi bara ägnar oss åt några få aktiviteter. Vi försöker vara med så mycket vi kan i Signes omvårdnad. Jag kämpar för att få fram mat till henne. Vi måste äta själva. Sedan försöker vi hämta lite luft emellanåt och meddela oss med de närmaste, som så klart undrar hur allt går. Ja och så ska man ju sova lite också och så hade det dygnet gått…

Om jag hade haft mer tid så hade jag berättat för er hur fin vår docka är. Hur näpen hon ser ut och hur mjukt det känns att stryka fingret över hennes hår. Jag hade beskrivit hur lustig hon ser ut i nacken där det ligger hud i veck och bara väntar på att bli utfylld med babyhull. Den pyttelilla kroppens fulländning gör mig så oerhört förundrad och jag vet att alla försök till beskrivningar från min sida hade kommit till korta. Gott så att det inte ges mig tid att ens försöka.

Nu är det sängen som gäller. Jag kryper ner i dunbolstret tillsammans med två nyvunna bekantskaper; två enorma bröst. Ja visst! De underbara dagar då mjölken rinner till börjat och jag ser helt enkelt inte klok ut. Stora och röda, hårda, ömmande och hettande svulster tronar fram på min kropp och alla andra kroppsfunktioner tycks få ge vika för denna naturkraft. Blodtillförseln ner i armarna till exempel, den tycks vara överflödig i dagar som dessa.

 

johanna chambers

27 juni 2010 00:53

Hej Lina och Stort Grattis till ert lilla Underverk!! Har följt er i bloggen och vill bara säga att jag tänker på Er och Ni finns i mina böner!! Jag beundrar dig, som efter det du/ni gått igenom och det ni nu är i, ändå har din härliga "glimt" i det du skriver! STOR,STÄRKANDE KRAM till Fantastiska Signe, Dig och resten av familjen från mig! Guds välsignelse! / Johanna

 

Drullputta

27 juni 2010 19:43

Ligger du på Östra sjukhuset? Ligger Signe på avd 316? Där låg Alma i två veckor ungefär innan vi fick åka tillbaka till Värmland.. Ja, det är som de säger det går upp och ner hela tiden och självklart ska man må bra och tänka på framtiden när barnet mår bra!! Man behöver få andas ut och samla krafter ibland och det kan man bara göra när barnet mår bra!

Kram

http://www.drullputta.blogspot.com

 

fröken f

27 juni 2010 20:53

Tänker på er och hoppas att ni finner en vardag som fungerar trots att den är onormal och oerhört påfrestande. Du är en underbart stark mamma och ditt sätt att skriva griper verkligen tag i mig. Är inne varje dag och läser, sluta inte skriva.
kram fröken f

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...