Idag har vi haft en bättre dag. Signe var en helt annan liten figur när vi kom till henne imorse. Märkligt ändå att vi på något sätt lärt känna henne, trots att hon bara är sex dagar gammal och vi bara fått ha närkontakt med henne korta stunder. Hur som helst så kunde vi konstatera att hon hade mycket bättre färg och rörde mer på sig. Dessutom skrek hon, ett litet läte, sprött som silverklockor, men ändå ett skrik.

Hon har börjat vända i vikt nu, efter den viktnedgång som alla bebisar har i början av sina liv. Som lägst var hon nere på 890 gram, men är nu uppe i präktiga 920 gram. Vi har märkt att det är svårt för många att förstå hur en så liten bebis ser ut. Hon är dessutom inte så mycket kortare än en fullgången bebis och det kan bli lite förvirrande. Hon är 37 centimeter lång och alltså bara i runda slängar 13 centimeter kortare än en bebis som föds efter 40 graviditetsveckor. Det man får tänka på då är att det till dessa centimetrar ska läggas en vikt på ungefär 2 ½ kilo som den fullgångne får med sig ut i världen. Med andra ord är hon smal, så smal. Hon har inget hull alls. Det finns inga skinkor på hennes ända och inget att nypa i på hennes kinder. Till och med hennes mor kan hålla henne i en hand, vilket ju annars brukar vara förbehållet stolta fäder. En handfull bebis, det är vad vi fått.

De har börjat prata med oss om flytt till Hemsjukhuset, det sjukhus som har vår bostadsort inom sitt upptagningsområde, men som ligger ännu längre bort från vårt hem än det sjukhus Signe ligger på idag. Ännu längre att pendla. Ännu mer pusslande. Ännu svårare att få ihop en vardag. Det är ingen idé att protestera, även om jag framfört våra önskemål till personalen. De argument de har för vår flytt, att vi ska bereda plats för andra, sjukare barn, går liksom inte att bemöta på ett rimligt sätt. Hur det än blir så kommer det att lösa sig, på ett eller annat sätt.

Jag vet att det har blivit mycket bröstprat den senaste tiden, det är liksom ett högaktuellt ämne, men jag måste bara få tillägga en sak. Hur förunderlig är inte människokroppen? Förut låg jag bredvid min lille Alvin för att få honom att sova. Jag strök honom över magen och tittade på hans fina lilla kropp som solbränd sträckte ut sig över sängen. Moderskänslorna svallade och genast, som på befallning, sög det till i brösten och de började värka och spänna. They were on a mission from God. They had a baby to feed. Hur kan mina bröst veta vad jag tänker? Hur kan de känna skillnad på ömsinta tankar på typ hundvalpar eller kattungar eller en båt eller vad det nu är man håller kärt, och tankar på sina barn? Jag kanske skulle skicka ut mina bröst på turné som tankeläsare. Efter två omgångar med amning kanske de kan arbeta på varsitt håll och få dubbelt betalt. Eller så sänder jag ut dem som parhästar, som apostlahästar redo att läsa varje tanke, beredda att uppenbara varje dold hemlighet i det mänskliga psyket. Jag ska inte veckla in mig för mycket i detaljerna; kostym, upplägg, dramaturgi och så vidare, utan ville bara belysa att människokroppen, liten som stor, är en förunderlig skapelse.  

Nu ska jag ringa till Signe igen, eller i alla fall till nattsköterskan som arbetar i hennes rum. Jag måste få höra hur hon mår innan jag lägger mig. Det är väl det minsta en nybliven mor kan begära.

 

Veronica Henriksson

29 juni 2010 23:44

Grattis till er lilla flicka. Vi har varit på semester en vecka och jag har inte kunnat följa er resa, så det var med hjärtat i halsgropen som jag läste inläggen den gångna veckan. Jag är så glad att ni under omståndigheterna mår bra. Ni finns med i min aftonbön ikväll och alla andra kvällar också. Kramar från Veronica H

 

Syster Sara

30 juni 2010 08:12

Jag e så stolt över er, att ni orkar kämpa på. M sitter just nu och väntar på Alvin, han ska tydligen komma hit.... Dom ska spela rock n roll :-) M fick sin present i förskott igår, satt naken vid trummorna, räknade in sig, trummade sedan medans han sjöng "en liten båt". Det e rock n roll :-) Så nu väntar han ivrigt på sin bästa vän o kusin för att sedan starta ett rockband!!!

 

evelina

30 juni 2010 21:24

hej lina jag heter evelina och har idag hittat till din blogg. har läst igenom inläggen och sitter här med tårar på kinderna. du är beundransvärd och den bästa mamman till signe!
ville bara göra ett avtryck här och skicka en styrkekram. tack för att du delar med dig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...