Linas liv i limbo

Direktlänk till inlägg 21 januari 2012

Vikten av en semla

Av Lina - 21 januari 2012 11:40

Maken är på jobbet. På ovanvåningen sitter Alvin framför TV-spelet och Signe leker på sitt rum. Helt plötsligt får jag möjlighet att sitta ensam vid frukostbordet en lördagsmorgon och läsa tidningen. När hände det senast?

Först: Nej men det kan jag väl inte. Här ser ju ut som sjutton (Igen, storstädade inte vi nyss?) och jag borde verkligen dammsuga och tvätta golven och plocka upp i hallen och städa toaletten…

Sedan: Nä, jag gör det! Jag bara gör det! Jag sätter mig mitt i smulhavet och läser tidningen.

Till ytterligare glädje kommer jag dessutom på att vi har en semla i kylen som liksom bara står och väntar på mig. Det är ju så att man kan bli tårögd.

Först: Nu smyger jag ut och hämtar tidningen medan tevattnet kokar. Ingen hinner märka något.

Sedan: Jag har ju inga byxor på mig. Det lär grannarna definitivt märka. Byxorna finns på ovanvåningen, där även barnen finns. Barnen som garanterat kommer att upptäcka mig om jag går upp, sätta sina älskade små klor i mig och aldrig någonsin låta mig läsa tidningen i fred igen.

Jag överväger först att ta min längsta vinterjacka på mig och gå ändå. Jag kan ju hoppas att grannarna inte tycker att det är konstigt att jag är ute och promenerar iklädd vita kalasbyxor, men sedan hittar jag ett par byxor i tvättstugan, går ut i snöfallet (!), hämtar tidningen, dricker mitt te, äter min semla och läser i alla fall halva tidningen.

När jag sedan går från bordet för att hämta Signe och befria henne och resten av huset från odören som osar från hennes bakdel och som inte alls påminner om semla, så krasar det under mina fötter. Smulorna ligger kvar där de låg innan jag läste tidningen, samma kladdiga små fotavtryck pryder golvet och jackorna värmer fortfarande sin plats på hallmattan. Inget har blivit värre av att jag tog en stund för mig själv. Däremot har en del blivit bättre.

En rolig grej angående sjukhusbesöket häromdagen förresten… Efter besöket ringde jag min mamma för att berätta de goda nyheterna. Hon ringde i sin tur till min pappa och proklamerade att ”Lina ringde och hon var så glad. Hon hade gått upp i vikt och det var så bra.”

Eeeeh. Ja det vore väl ett evigt glädjeämne i så fall. Jag kanske borde ta en semla till.

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Lina - 24 december 2013 22:38

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Av Lina - 15 december 2013 23:51

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

Av Lina - 15 december 2013 22:28


För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Av Lina - 15 december 2013 22:02

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

Av Lina - 11 december 2013 23:09


http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se