Semester var det här! Och regn. Massor av regn.

En halv dag har gått och jag har redan tröttnat. Ska detta innebära att vi trots allt ska behöva anstränga oss på semestern? Det var ju just det jag inte ville. Jag ville ha bra väder så att vi bara kunde vara. Vara hemma, släntra in och ut ur huset, pyssla i trädgården, äta ute på altanen, åka en sväng och bada, gå till grannen och grilla. Ja, ni vet… Helt enkelt njuta av att vi har ett hus på landet.

Men ett hus på landet i ösregn. Jag vet inte. Det är inte mycket bättre än en lägenhet i stan i ösregn. Eller, lite bättre är det väl ändå. När man har hus kan man åtminstone gå ut och sjunga i regnet på altanen. Alltid nått’...

Jag fick frågan häromdagen hur mycket jag tjänar på min blogg. Ja, med tanke på att jag har reklam på den.

Det enkla svaret på den frågan är: Inget. Min enda vinst är att jag slipper betala för bloggutrymmet. Det fungerar nämligen så på bloggplatsen.se att gratisversionen bara är gratis om du är villig att betala med utrymme på din blogg för allehanda reklambudskap. Vill du slippa reklamen får du betala med reda pengar istället.

När jag startade bloggen för två år sedan hade jag inte läst en enda blogg i mitt liv. Jag tog första bästa bloggplattform och, tja, så här i efterhand hade jag nog valt något annat, något reklamfritt alternativ. Men nu är jag för lat för att byta och för snål för att börja betala så jag kan bara hoppas att ni har fördrag med reklamen och inte råkar köpa någon onödig, oönskad, opassande produkt på grund av mig. 

Vad är det med ungar och kladd och kräm och goja?

Så här: Signe får en ballerinakaka och vill bara äta krämen mellan kexen. Hon får en vaniljbulle och vill bara äta det gula gojset.

Idag fick hon smaka på en mazarin. Ungen har aldrig i sitt liv sett en mazarin. Vi äter aldrig mazarin. (Jag informerade maken om att det är ett tydligt ålderstecken att han köpt hem mazariner.) Instinktivt och utan att tveka siktar Signe på kakans glasyr, det där vita som ser kladdigt ut. När hon upptäckte att det inte var särskilt kladdigt, inte krämigt och inte gojsigt, då ville hon inte ha den.

Älskade kladdunge!

När man är liten har man mest bara sig själv att tänka på, sitt eget välbefinnande att bry sig om. Det är jag och jag och jag som gäller och alla andra finns till för min skull. Får jag det jag vill så mår jag bra och då är allt bara toppen.

Med tiden blir man varse fler och fler människor omkring sig. Man upptäcker en mamma och en pappa, kanske syskon och även om det är på ett omedveten plan så blir det svårt att må bra om inte de mår bra.

Ju äldre man blir, desto fler människor kommer in i ens liv. Vänner, pojkvänner, flickvänner, egna och andras. Åren går och svågrar och svägerskor kanske dyker upp, ingifta mostrar och farbröder läggs till släkten, kusinerna gifter sig, får barn och man får fler och fler att bry sig om. Fler och fler att oroa sig för.

Och så kommer barnen och om inte de mår bra är det omöjligt att själv göra det. Men när de mår bra är det ju för det mesta helt fantastiskt, om nu inte någon annan man bryr sig om mår dåligt. Någon vän som är sjuk, något syskon som är olyckligt, någon förälder som har alldeles för mycket på jobbet, några vänner som skiljer sig, något kusinbarn som får en ledsam diagnos, någon arbetskamrat som är med om en svår bilolycka. Om bara inte det händer så är ju allt toppen.  

Ibland tänker jag att det vore enklare vara ensam. Mol allena. Utan barn, utan man, utan vänner, utan familj, utan arbetskamrater. Bara ha sig själv att tänka på och sitt eget välbefinnande att bry sig om. För att slippa älska är att slippa oroa sig, att slippa vara ledsen för andras skull och att slippa ha ett tryck över bröstet för andras olycka.

Så kan jag tänka, men det går snart över. För ensam vill väl ingen vara och utan mamma och pappa, vad vore jag då? Vem skulle Lina vara utan Sara? Hur skulle livet bli utan Adam? Ville jag leva om inte Fredric fanns? Hur stor skulle inte tomheten bli utan Johanna och Anna och Nancy, utan Linda och Lotta, utan David och Pernilla och alla fina ungar som finns i mitt liv? Vad skulle jag ta mig till utan Melker och Anton och Hilda, fina Oskar, Isak, Olivia och Ebba och alla andra vars hjärtan pumpar omkring mig? Och utan barnen, utan mina barn, utan Alvin och Signe då vore jag intet.

Men om alla bara kunde se till att må bra samtidigt någon gång! Någon enda gång, en enda stund utan sjukdom, olycka, skilsmässa, arbetslöshet, barnlöshet och ledsamhet. Alla glada, alla nöjda, alla friska och tillfreds. Det önskar jag mig.